5½-åring med separationsångest

Hej!
Det låter som om ni hanterat er sons panikattacker på ett både omtänksamt och konsekvent sätt. Det faktum att personalen måste hålla fast honom talar ju för vilken styrka det ligger i hans ångest. Det går ju heller inte att locka honom med saker som vanligtvis roar honom.
Symtomen liknar dem som uppträder vid klassisk skolfobi fast det här riktar sig mot förskolan och andra ställen. Ångesten utlöses inför hot om separation och blir ganska fort ett inlärt beteende som ökar i styrka och även vidgas om man ger det "fel" uppmärksamhet. Det är viktigt att fortsätta och lämna honom och visa att det inte är farligt. Ju snabbare lämningarna är desto bättre. För de flesta barn upphör detta efter kortare eller längre tid, men det är oftast mycket ansträngande för föräldrarna. Med tanke på det kan det vara skäl att söka BUP för stöd och rådgivning och eventuell KBT-terapi för sonen.
Mitt tips är att ni fortsätter med er konsekventa och vänliga behandling av honom under hösten. Räkna in framstegen och belöna honom för dem. Låt honom göra "stora" saker med bara mamma eller pappa och se om det inte blir lättare och lättare.
Med vänlig hälsning.
Margit Ekenbark 

Hej!

Sonens panik i samband med lämning har lugnat sig nu även om han protesterar lite när vi går. Men det är ingen panik på det sättet längre. Däremot har andra problem börjat. Han får tydligen helt galna vredesutbrott på dagarna. Han sätter sig på tvären med allt från att klä på sig och gå ut till att äta frukost. Han blir alldeles tokig över minsta lilla motgång allt från att en speciell kompis inte vill sitta bredvid honom på samlingen till att någon retas. Allt är orättvist tycker han och alla är dumma mot honom. Han blir kränkt över minsta lilla grej och hela världen är emot honom.

Vredesutbrotten är av sådan art att det blivit ett stort problem i barngruppen. De små barnen blir rädda och han stör måltidslugnet och samlingarna. Han skriker så att de andra barnen håller för öronen och är alldeles förskräckta. Han välter möbler och slår på saker och är alldeles tokig tydligen. Fröknarna har fått avbryta sina lunchraster för att komma in och hjälpa till och ta honom in i ett annat rum. De pratar om att hans utbrott kräver en hel personal bara för honom. När man pratar med honom hemma efteråt kan han inte svara på varför han blir så arg och varför det är bråk varje dag. Han är ledsen över det och man ser att han mår dåligt men ändå kan han inte sätta fingret på vad det är som känns så fel.

Vi är såklart jätteledsna över det här och undrar varför han mår så dåligt på förskolan. Han är mycket mer harmonisk hemma och vi känner inte alls igen det beteende de beskriver. Tidigare har han alltid varit så extremt omtänksam mot andra barn och lite feg att ta plats. Vi har alltid varit stolta över honom att han väntar på sin tur i rutschkanan och inte åker på något annat barn eller tränger sig före. Har kanske sett ett sådant vredesutbrott någon enstaka gång men aldrig någonsin flera gånger per dag. Det känns så konstigt att vårt barn helt plötsligt har blivit ett problembarn som de måste ta in extra resurs och specialpedagog för att hantera. Fröknarna har berättat att de upplever honom väldigt kontaktsökande mot vuxna och att han gärna kommer och sitter i deras knä eller kramas när han är på bra humör. Han är väldigt intelligent och lättlärd och vetgirig så vi tycker att han borde älska att vara på förskolan.

De saker som vi kan komma på som hänt senaste tiden är att hans tidigare bästa kompis börjat i förskoleklass i höst och därför slutat på hans förskola. Kan det vara så att han faktiskt sörjer detta? Dessutom har han alldeles nyss fått veta att han ska bli storebror i Januari, vilket han är jätteglad och förväntansfull inför. Men de här problemen började innan han fick reda på det vilket kanske bör påpekas. Men vi oroar oss väldigt mycket över hur det kommer att gå när syskonet kommer med tanke på hur han mår just nu.  

Har du några tips att ge oss? Hur får man reda på vad som tynger honom? Eller trivs han inte på sin förskola?

Hej igen!
Jag tycker inte att det låter som om er son har några problem som gör honom ledsen och arg på dagis. Ett syskons födelse är en förändring som självklart påverkar ett barn och han saknar förstås en kamrat som flyttat. Men de ilskeutbrott som er son visar på dagis förefaller mer vara en del i hans sätt att hantera den sociala situationen på förskolan.
Han började med att ha ha hysteriska ilskeutbrott när ni lämnade honom på förskolan. När han blev van, fick ett fast och enhetligt bemötande av både er och förskolepersonalen så avtog detta ganska snabbt.
Jag tror snarast att detta är ett sätt för honom att hantera sina relationer på förskolan. Han använder ilska i alla lägen när något går honom emot. Det är ju egentligen inte det bästa valet, men leder till att han får mycket uppmärksamhet, även om den är negativ. Du beskriver honom ju också som mycket kontaktsökande mot vuxna.
Det är bättre med negativ uppmärksamhet än ingen uppmärksamhet alls. På dagis har han många barn att tävla om de vuxnas uppmärksamhet med. Därför tror jag att utbrotten kommer på dagis och inte hemma där han har er för sig själv.
Det gäller naturligtvis för förskolepersonalen att ge honom så mycket vuxenstöd som möjligt tills han blivit mer komfortabel med situationen där. Oftast är det bäst om den ordinarie personalen kan bidra till detta utan att man pekar ut honom och ger honom extraresurser för att han skriker. Då lönar det sig.
Man ska inte fråga honom varför han beter sig som han gör utan ge honom trygghet genom att visa vad som är acceptabelt och inte. Helt enkelt hitta ett bra sätt att hantera utbrotten, på samma sätt hela tiden och utan att ge honom extra uppmärksamhet för det. Detta är något förskolepersonalen kan få handledning i hur de ska hantera.
När det gäller er oro hur det ska gå med det nya barnet så ska ni fortsätta som tidigare. Ge honom så mycket tid och uppmärksamhet ni kan och visa att om han skriker så får han göra det för sig själv. 
Om ni visar att ni är trygga med honom kommer han att svara på samma sätt.
Med vänlig hälsning
Margit Ekenbark 

Hej igen Margit,

Vi har nu haft en samverkansträff ihop vi båda föräldrar, fröknarna från förskolan, en specialpedagog som besökt barngruppen vid några tillfällen och observerat honom samt en psykolog som jobbar ihop med henne.

Hans separation vid lämningarna har gradvis blivit bättre även om han vissa dagar visar att han inte vill att vi ska gå så det är väl egentligen inget större problem. Däremot har de stora problem på förskolan med hans vredesutbrott och det var därför de kallat in en specialpedagog för att få hjälp. Hon har sett alla hans fantastiska sidor men har även fått se vredesutbrotten som personalen beskriver. Eftersom jag inte riktigt känner igen det som de beskriver får jag helt enkelt lita på den beskrivning de ger. Psykologen som medverkade på träffen har inte heller träffat honom utan gjorde sin bedömning utifrån personalens beskrivning.

Som förälder var jag förstås orolig för att det var något som var fel på honom och jag fick därför möjlighet att ställa lite frågor till psykologen och hans svar var följande: Han bedömer inte att han har någon "bokstavssjukdom" p.g.a. olika faktorer som inte stämde på honom.(inga koncentrationssvårigheter o.s.v.)  Inte heller någon tendens till autism då han är alldeles för flexibel. Inte någon depression heller och det verkade inte som att han tyckte att det rörde sig om några ångestproblem heller.

Han konstaterade istället att han hade en hög kognitiv förmåga (?) eftersom han rent tankemässigt ligger över sin ålder egentligen (duktig på att läsa och skriva m.m.). Han tyckte att vi skulle fortsätta att uppmuntra de sidorna hos honom men samtidigt inte ha för höga krav på honom vilket är lätt hänt. Däremot pratade han om att hans känslomässiga nivå är lägre än hans ålder eftersom han reagerar ungefär som en 3-åring när han blir arg. Han kan inte riktigt hantera känslor som man bör när man är 6 år d.v.s. han saknar nyanser. Det räcker inte för honom att vara sur eller irriterad utan det är alltid okontrollerad ilska vid minsta lilla motgång. Han pratade också om att han har en extra känslighet, eller känslig personlighet.

Varför han har den här känslomässiga förseningen eller problemen kunde psykologen inte svara på utifrån det lilla han visste om honom och vår familj. Jag undrar dock om du tror att det kan bero på att jag hade en förlossningsdepression när han var liten? Han är helt översvämmad av kärlek i sin omgivning och jag och pappan har ett bra och stabilt förhållande så det enda jag kan komma på är att vår start tillsammans inte var den bästa. Jag försummade honom inte men hade svårt att få några riktiga moderskänslor de första 1-2 åren. Hur mycket påverkar sådant och går det att reparera i efterhand? Har du några tips hur man hjälper ett barns känslomässiga utveckling? Psykologen pratade om att krama och bekräfta honom mycket vilket vi gör hemma iaf. Det är säkert svårare för personalen på förskolan som har så många andra barn som behöver uppmärksamhet.

Hej!
Vad bra att ni har undersökt situationen så noga och fått konstaterat att er son inte har någon diagnos. Ibland kan det nämligen vara så att diagnosen är en förutsättning för att förskolan ska få extra personal och det är i mitt tycke ingen bra väg att gå då det utpekar barnet på ett stigmatiserande sätt.
Men du är orolig för att din förlossningsdepression påverkat honom till att reagera så här. Jag tror inte det då du säger att trots att du mådde dåligt så har du ändå kunnat ta väl hand om honom.
Däremot kan man ju fundera över om den psykologiska känslighet, som utlösts i samband med din förlossning, och som brukar kopplas ihop med hormonförändringar i samband med förlossningen, kan vara en känslighet som gått i arv till er son.
Även barn går ju igenom hormonförändringar i olika skeden av sin utveckling, och 6-årsåldern är ofta ett intensivt skede  i utvecklingen i många avseenden.
Ni har ju fått veta att er son kognitivt ligger väl framme, men känslomässigt kan gå tilbaka till 3-årsåldern. För att han ska må bättre behöver han hjälp och stöd att få ihop de här två sidorna av sig själv. Det betyder inte att ni bara ska krama honom mer, det tror jag att ni redan gör tillräckligt,utan att ni ska använda hans resonerande och tänkande förmåga till att stötta känsloreaktionerna. Prata med honom om hans reaktioner. Säg att ni ska hjälpa honom när han blir för förtvivlad o ledsen och diskutera med honom, när han är lugn, om hur man kan göra i stället för att skrika och bråka. Ge honom alternativ och träna på dem tillsammans. Då kommer han så sakta att själv få kontroll över och möjlighet att jämka ihop den kognitiva, tänkande delen av honom och den emotionella, känslomässiga delen.
Alla barn har sina styrkor och svagheter, det är det som är deras personligheter.
Med vänlig hälsning.
margit Ekenbark