5½-åring med separationsångest

Hej!
Det låter som om ni hanterat er sons panikattacker på ett både omtänksamt och konsekvent sätt. Det faktum att personalen måste hålla fast honom talar ju för vilken styrka det ligger i hans ångest. Det går ju heller inte att locka honom med saker som vanligtvis roar honom.
Symtomen liknar dem som uppträder vid klassisk skolfobi fast det här riktar sig mot förskolan och andra ställen. Ångesten utlöses inför hot om separation och blir ganska fort ett inlärt beteende som ökar i styrka och även vidgas om man ger det "fel" uppmärksamhet. Det är viktigt att fortsätta och lämna honom och visa att det inte är farligt. Ju snabbare lämningarna är desto bättre. För de flesta barn upphör detta efter kortare eller längre tid, men det är oftast mycket ansträngande för föräldrarna. Med tanke på det kan det vara skäl att söka BUP för stöd och rådgivning och eventuell KBT-terapi för sonen.
Mitt tips är att ni fortsätter med er konsekventa och vänliga behandling av honom under hösten. Räkna in framstegen och belöna honom för dem. Låt honom göra "stora" saker med bara mamma eller pappa och se om det inte blir lättare och lättare.
Med vänlig hälsning.
Margit Ekenbark 

Hej igen!
Jag tycker inte att det låter som om er son har några problem som gör honom ledsen och arg på dagis. Ett syskons födelse är en förändring som självklart påverkar ett barn och han saknar förstås en kamrat som flyttat. Men de ilskeutbrott som er son visar på dagis förefaller mer vara en del i hans sätt att hantera den sociala situationen på förskolan.
Han började med att ha ha hysteriska ilskeutbrott när ni lämnade honom på förskolan. När han blev van, fick ett fast och enhetligt bemötande av både er och förskolepersonalen så avtog detta ganska snabbt.
Jag tror snarast att detta är ett sätt för honom att hantera sina relationer på förskolan. Han använder ilska i alla lägen när något går honom emot. Det är ju egentligen inte det bästa valet, men leder till att han får mycket uppmärksamhet, även om den är negativ. Du beskriver honom ju också som mycket kontaktsökande mot vuxna.
Det är bättre med negativ uppmärksamhet än ingen uppmärksamhet alls. På dagis har han många barn att tävla om de vuxnas uppmärksamhet med. Därför tror jag att utbrotten kommer på dagis och inte hemma där han har er för sig själv.
Det gäller naturligtvis för förskolepersonalen att ge honom så mycket vuxenstöd som möjligt tills han blivit mer komfortabel med situationen där. Oftast är det bäst om den ordinarie personalen kan bidra till detta utan att man pekar ut honom och ger honom extraresurser för att han skriker. Då lönar det sig.
Man ska inte fråga honom varför han beter sig som han gör utan ge honom trygghet genom att visa vad som är acceptabelt och inte. Helt enkelt hitta ett bra sätt att hantera utbrotten, på samma sätt hela tiden och utan att ge honom extra uppmärksamhet för det. Detta är något förskolepersonalen kan få handledning i hur de ska hantera.
När det gäller er oro hur det ska gå med det nya barnet så ska ni fortsätta som tidigare. Ge honom så mycket tid och uppmärksamhet ni kan och visa att om han skriker så får han göra det för sig själv. 
Om ni visar att ni är trygga med honom kommer han att svara på samma sätt.
Med vänlig hälsning
Margit Ekenbark 

Hej!
Vad bra att ni har undersökt situationen så noga och fått konstaterat att er son inte har någon diagnos. Ibland kan det nämligen vara så att diagnosen är en förutsättning för att förskolan ska få extra personal och det är i mitt tycke ingen bra väg att gå då det utpekar barnet på ett stigmatiserande sätt.
Men du är orolig för att din förlossningsdepression påverkat honom till att reagera så här. Jag tror inte det då du säger att trots att du mådde dåligt så har du ändå kunnat ta väl hand om honom.
Däremot kan man ju fundera över om den psykologiska känslighet, som utlösts i samband med din förlossning, och som brukar kopplas ihop med hormonförändringar i samband med förlossningen, kan vara en känslighet som gått i arv till er son.
Även barn går ju igenom hormonförändringar i olika skeden av sin utveckling, och 6-årsåldern är ofta ett intensivt skede  i utvecklingen i många avseenden.
Ni har ju fått veta att er son kognitivt ligger väl framme, men känslomässigt kan gå tilbaka till 3-årsåldern. För att han ska må bättre behöver han hjälp och stöd att få ihop de här två sidorna av sig själv. Det betyder inte att ni bara ska krama honom mer, det tror jag att ni redan gör tillräckligt,utan att ni ska använda hans resonerande och tänkande förmåga till att stötta känsloreaktionerna. Prata med honom om hans reaktioner. Säg att ni ska hjälpa honom när han blir för förtvivlad o ledsen och diskutera med honom, när han är lugn, om hur man kan göra i stället för att skrika och bråka. Ge honom alternativ och träna på dem tillsammans. Då kommer han så sakta att själv få kontroll över och möjlighet att jämka ihop den kognitiva, tänkande delen av honom och den emotionella, känslomässiga delen.
Alla barn har sina styrkor och svagheter, det är det som är deras personligheter.
Med vänlig hälsning.
margit Ekenbark