Nån fler än jag som är otroligt tänd på en annan person än min partner?

Jag lever ett gott familjeliv med en bra man och två barn. Vi har varit ett par i snart 20 år och vi är varandras livskamrater. Vi är fortfarande kära i varandra, en djup äkta kärlek, vi respekterar verkligen varandra och vi är ett bra team, familjen har det bra och det går jättebra för våra barn.
Men den där kittlande och spännande förälskelsen som fanns de första åren är självfallet inte samma idag, vardagen är nog mera dominerande än förälskelse, även om kärlek alltså råder mellan oss.
Även vårt sexliv är väl oftast helt ok. Inte så ofta så där hett som det var i början, kanske mera på rutin men vi har ändå sex, och oftast bra sex, en eller två gånger i veckan. Ibland har vi sämre perioder när det kan gå två veckor utan sex eller att sexet går mera på rutin de gånger det väl händer. Men också extra bra perioder med roligare, mera spännande, kåtare sex, kanske vid semester eller weekend-resor. Och jag har förstått att det är mera sex och förmodligen bättre sexliv än kanske de flesta har efter 20 år.

Men ett par gånger under dessa snart tjugo år så har det hänt att jag har känt en otrolig åtrå och längtan till en annan man och det har lett till förälskelse. Just nu händer det mig för tredje gången och det har lett till blixtförälskelse, åtrå och sådan där jättestark lust och kåthet som bara riktig blixtförälskelse kan leda fram till.
Ingen av dessa tre män är någon som jag skulle vilja byta ut min man mot. Mannen jag nu känner så stark attraktion till, som gör mig så otroligt tänd, skulle jag inte föredra att var gift med framför min egen man, skulle inte välja honom eller någon av de tidigare som far till mina barn, åtminstone inte välja i stället för min man.
Men ändå, dessa otroligt starka känslor, denna oemotståndligt starka sexuella attraktion som han utstrålar och som verkligen träffar mig så otroligt starkt i själ och hjärta (och andra ställen...) väljer jag ändå att bejaka.
Jag erkänner att jag inte skulle vilja vara utan det, jag vet att jag skulle grubbla resten av mitt liv hur det skulle ha varit, jag vet att jag skulle ångra mig om jag inte hade valt att testa och leva ut dessa starka känslor.

Ja, det är givetvis fel. Åtminstone fel mot den "normala" normen.
Och ja, jag är förmodligen svag och en dålig människa i mångas ögon.
Men varför är det så fruktansvärt fel?
Är det bara fel på mig, är jag en riktigt katastrofalt dålig människa på alla sätt och vis, trots att jag i alla andra avseenden är en bra människa, en bra mamma och fru, en god samhällsmedborgare och humanist. Jag anses nog av nästan alla vara god och bra gällande nästan allt,
förutom just vad gäller detta med att jag väljer att bejaka en tillfällig blixtförälskelse.
Är allt det goda med mig borta då?
Gör denna enda del mig att jag blir en i alla lägen genomrutten människa, som av vissa typer kan anses förtjäna att brinna i helvetet?
Är det bara mig det är fel på till 100% eller kan också åtminstone någonting i normer och värderingar i det s k svenska norm-samhället också ifrågasättas, åtminstone något lite?

Jag liksom sannolikt de allra flesta känner till människor som inte är särskilt bra inom i stort sett något område i livet, som inte är goda samhällsmedborgare och som inte har en humanistisk människosyn, de har gjort riktigt onda handlingar mot andra människor, men de är trogna mot sin partner. Gör det dem då till goda människor? Till skillnad mot mig då så förtjänar de inte alls att brinna i helvetet?

Jag skulle inte döma min man till att brinna i helvetet om han bejakade en tillfällig sexuell relation med någon annan. Jag skulle nog bli sårad i stunden och vi skulle behöva bearbeta det, men jag skulle absolut inte se det som en skilsmässoorsak och jag är rätt övertygad att vår kärlek skulle bestå ett sådant prov.
Jag tror att min man skulle bli sårad om han fick reda på mitt äventyr, men jag är ganska övertygad om att vi skulle klara av att reda ut det. Just nu upplever jag tillfällig förälskelse, kåthet och fantastiskt sex med en annan man. Men jag älskar min make på precis samma sätt ändå, min kärlek till honom har inte påverkats på minsta lilla vis. Om det kom fram så skulle jag ta på mig huvudansvaret och göra allt som stod i min makt för att reparera, visa honom min äkta kärlek och göra allt för att vi skulle kunna gå vidare. Det skulle givetvis innebära en svårighet och en prövning för oss, en prövning av vår starka kärlek, men jag är rätt säker på att det skulle inte leda fram till någon katastrof för oss och vår familj.

Så ja, just nu är jag otroligt tänd på en annan än min partner.
Jag tror det är mycket vanligt att man blir så där riktigt tänd på en annan, särskilt någon gång under ett långt förhållande och jag tror också att det är ganska vanligt att man någon gång under livet väljer att bejaka och leva ut det, om tillfället ges. Jag känner då till flera nära vänner, släktingar och arbetskamrater som någon gång i livet har gjort det valet.
Jag kan inte vara den enda utan kanske många fler också känner till personer som som har blivit otroligt tänd på en annan, levt ut det, men att det inte alls har lett till katastrof i deras äktenskap?

Ok, du är en sådan där man som vill att jag ska skriva tydligare, mera detaljerat,
du vill att jag målande ska beskriva mina sexuella handlingar? 
Du försöker provocera mig till att beskriva mitt sexliv detaljerat för dig?
Du vill helt enkelt att min text och min berättelse ska vara något för dig att runka till? 
Nej tack, jag betackar mig för sådana män, sådana runknissar som du! 
Sådana som du är inte är en riktig man för mig.

Jag har valt att inte skriva något som kan betraktas som en porrnovell utan jag har valt att skriva det som är intressant och har anknytning till trådstarten.
Runknissar till män får allt hitta något annat att läsa och runka till och det måste väl finnas mycket bättre forum än Fl för runkande män.

Jag tänker inte på något målande sätt beskriva mina personliga sexuella handlingar, på vilket sätt jag agerar, bara för att en runknisse försöker provocera till det.

För alla andra i tråden, andra än för den pinsamma runknissen, så tror jag att mina tidigare ord är fullt tillräckliga för att de inte ska missförstås:
"Just nu upplever jag tillfällig förälskelse, kåthet och fantastiskt sex med en annan man"
"Jag kan inte vara den enda utan kanske många fler också känner till personer som som har blivit otroligt tänd på en annan, levt ut det, men att det inte alls har lett till katastrof"
"...det har lett till blixtförälskelse, åtrå och sådan där jättestark lust och kåthet som bara riktig blixtförälskelse kan leda fram till."
"...denna oemotståndligt starka sexuella attraktion som han utstrålar och som verkligen träffar mig så otroligt starkt i själ och hjärta (och andra ställen...) väljer jag ändå att bejaka."
"jag vet att jag skulle ångra mig om jag inte hade valt att testa och leva ut dessa starka känslor."

I mitt senare inlägg citerade jag bara mig själv från mitt första inlägg.
Du menar väl inte att du svarade på och citerade mitt första inlägg, du fick lust att hoppa på mig, utan att du hade läst mitt första inlägg?

Jag tror fortfarande att jag tolkade dig rätt, åtminstone delvis, i mitt svar till dig. Du önskade av en eller annan orsak att jag skulle skriva något beskrivande, målande eller detaljerat om mina sexuella handlingar.
Men efter mitt svar insåg du hur pinsam din önskan var och hur pinsam du framstod med din önskan.
Och därför låtsades du byta fot.

Med hänsyn till trådstarten och trådens ämne tycker jag att jag har berättat och sagt det mesta som behöver sägas i mitt fall.
Jag känner absolut inte att jag skulle vara skyldig att argumentera eller stå till svars inför det dåliga bemötande som vissa här uppvisar. Jag känner inget som helst behov av att behöva försvara mig inför dessa.
Eller har jag kanske varit otrogen mot dem? 

Men om TS eller någon annan i tråden vill resonera mera med mig på ett vettigt sätt eller fråga något, utan personliga påhopp, så ska jag försöka svara så gott jag kan.

Försök själv att läsa det som faktiskt står innan du anklagar mig. Jag var ju tvungen att citera det jag själv hade skrivit för att du skulle se och fatta vad som faktiskt står.

Menar du att det enligt din uppfattning bara finns fysisk otrohet men att känslomässig otrohet inte räknas?
Var har jag skrivit att jag har rätt att känna vissa känslor? Jag har inte skrivit om rätt eller om rättigheter. Läs vad som faktiskt står!

Nej, jag anser inte att man måste inte agera på känslor.
Nej, alla hoppar inte i säng.
Nej, jag har inte skrivit något om människor som saknar förmåga känna känslor.
Ingen har kritiserat mitt agerande.

Vad menar du med bortförklaring? Jag trodde att en bortförklaring var typ en undanflykt. Men någon undanflykt jag väl inte kommit med?

Ja, jag utsätter min man för risken att bli sårad, OM det skulle komma fram, det har jag ju skrivit om. Missade du det? Jag utsätter dock inte barnen för någon risk i den här situationen. Jag känner min man, känner vårt förhållande och vår kärlek mycket väl så jag har en god uppfattning om hur min man skulle komma att reagera OM det kom fram. Men du kanske vet det bättre än jag?

Ja, jag säger att det aldrig kommer att komma fram. Jag känner till omständigheterna i mitt fall och jag vet hur det har fungerat tidigare. Det finns nog näst intill ingen risk att det kommer fram. Men du kanske vet det bättre än jag? Enligt mig finns det ingen risk.
Men jag har ändå skrivit om och beskrivit hur det skulle bli om det skulle komma fram och att det inte skulle innebära någon katastrof. Vi har tillsammans och ömsesidigt klarat av ett par mycket svåra prövningar i livet och vår djupa kärlek till varandra skulle utan tvekan klara av även en sådan här situation.

Både jag och min man vet att människor i allmänhet inte är pålitliga till 100%. Inte någon enda människa är helt pålitlig i allt under ett helt liv.
Generellt i livet och i samhället kränks tilliten hela tiden, alla dagar i veckan och det händer rätt ofta att människor sårar varandra i stort och i smått.
Båda tycker vi att det är lite tragikomiskt när människor beskriver att de vill äga en annan människa eller när vissa t o m påstår/inbillar sig att de faktiskt äger sin partner.
Den som väljer att blunda för eller förneka att vi människor, livet och samhället i största allmänhet fungerar såhär den väljer bara att ljuga för sig själv.
Trots att vi båda har vetskap om dessa saker så känner vi tillit till människor i största allmänhet och vetskapen hindrar oss absolut inte från att känna tillit till varandra.

Jag beklagar verkligen att du hamnade i den situationen. Men det är ju faktiskt så att om du och de du känner aldrig fått reda på det så hade situationen och känslorna aldrig uppstått.
I mitt och vårt eget fall, eftersom min man aldrig får veta något så blir han inte sårad, det kommer inte finnas någon sorg vare sig nu eller senare. Något som vi inte riktigt har pratat om kommer inte att finnas. Det kommer inte bli ganska bra utan det kommer bli precis lika fint och bra som det var innan.

Jag kan förstå att du med dina sårade känslor, som du fick av att du fick reda på det som du upplevde som din partners svek, känner ett behov att komma med anklagelser mot mig.
Om jag skulle ha dålig anknytning, behov av förstärkning, taskig impulskontroll är självfallet sådant som inte jag själv ska bedöma. Jag och min make har varit tillsammans i 20 år, han är den person som känner mig allra bäst och jag är helt övertygad att han inte skulle hålla med om dina anklagelser.

Läs gärna vad jag skriver innan du angriper mig.
Missade du att jag skrev: "Jag skulle inte döma min man till att brinna i helvetet om han bejakade en tillfällig sexuell relation med någon annan. Jag skulle nog bli sårad i stunden och vi skulle behöva bearbeta det, men jag skulle absolut inte se det som en skilsmässoorsak och jag är rätt övertygad att vår kärlek skulle bestå ett sådant prov."

Du känner vare sig mig eller min man. Försök att inte inbilla dig själv eller någon annan att du skulle kunna veta mera än jag.

Bara för att några i en tråd på ett forum är präglade av gamla fördomar, gamla invanda mönster, gamla religiöst och historiskt präglade normer, bara för att de saknar kunskap, inte har förmåga förstå eftersom de bara ser allt från sin egen utgångspunkt, så måste det inte innebära att de har rätt och alla andra har fel?

Måste alla gamla normer, grundade långt tillbaka i historien, grundade i mycket gamla religiösa åsikter, då världen såg helt annorlunda ut, vara helt rätt i dag? Måste de som lever med fördomar och är oförstående ha rätt? De som hävdar att de själva lever efter gamla mönster och gamla religiöst grundade normer måste ha helt rätt medan alla andra har helt fel?

Som till exempel:
Poly som betyder fler.
Ordet används också ofta som ett slags samlingsnamn för en mängd olika relationsformer och människor som inte lever strikt i tvåsamhetsnormen.

Polyamori möts ofta av fördomar och oförstående enligt både Charlotta Carlström, forskare vid Malmö universitet och Tanja Suhinina, psykolog och sexolog.

Suhini säger att hon tror att det blivit vanligare att ha fler än en partner. Alla märker att det blir mer mainstream, fler personer väljer att leva flersamt och på olika sätt.

Även Carlström ser en ökande trend. Trots att det fortfarande finns många hinder i samhället finns ändå en ökad förståelse och acceptans för icke-normativa relationer, sexualiteter och livsstilar.

För inte alls länge sedan sågs en viss typ av sexualitet som sjuklig och var till och med förbjuden i lag.
Homosexualitet.
Många ansåg att homosexuella förtjänade att brinna i helvetet, då grundat på gamla religiösa och helt orimliga grunder.
Vem tror egentligen sakligt på att att helvetet existerar i verkligheten? Hur ska det då vara möjligt att brännas där?
I mångt och mycket samma ordval och samma bemötande som jag och andra bemöts av idag gällande min och vår sexualitet.
Hur ser vi och samhället på homosexualitet i dag?
Det är en stor förändring som skett på ganska kort tid i historien!
Hur kommer man att se på icke-normativa relationer och sexualiteter i framtiden?  Hur kommer vi att se på gamla orimliga religiösa grunder? Kommer förändring att ske? Hur lång tid kommer det att ta?