Nån fler än jag som är otroligt tänd på en annan person än min partner?

Jag lever ett gott familjeliv med en bra man och två barn. Vi har varit ett par i snart 20 år och vi är varandras livskamrater. Vi är fortfarande kära i varandra, en djup äkta kärlek, vi respekterar verkligen varandra och vi är ett bra team, familjen har det bra och det går jättebra för våra barn.
Men den där kittlande och spännande förälskelsen som fanns de första åren är självfallet inte samma idag, vardagen är nog mera dominerande än förälskelse, även om kärlek alltså råder mellan oss.
Även vårt sexliv är väl oftast helt ok. Inte så ofta så där hett som det var i början, kanske mera på rutin men vi har ändå sex, och oftast bra sex, en eller två gånger i veckan. Ibland har vi sämre perioder när det kan gå två veckor utan sex eller att sexet går mera på rutin de gånger det väl händer. Men också extra bra perioder med roligare, mera spännande, kåtare sex, kanske vid semester eller weekend-resor. Och jag har förstått att det är mera sex och förmodligen bättre sexliv än kanske de flesta har efter 20 år.

Men ett par gånger under dessa snart tjugo år så har det hänt att jag har känt en otrolig åtrå och längtan till en annan man och det har lett till förälskelse. Just nu händer det mig för tredje gången och det har lett till blixtförälskelse, åtrå och sådan där jättestark lust och kåthet som bara riktig blixtförälskelse kan leda fram till.
Ingen av dessa tre män är någon som jag skulle vilja byta ut min man mot. Mannen jag nu känner så stark attraktion till, som gör mig så otroligt tänd, skulle jag inte föredra att var gift med framför min egen man, skulle inte välja honom eller någon av de tidigare som far till mina barn, åtminstone inte välja i stället för min man.
Men ändå, dessa otroligt starka känslor, denna oemotståndligt starka sexuella attraktion som han utstrålar och som verkligen träffar mig så otroligt starkt i själ och hjärta (och andra ställen...) väljer jag ändå att bejaka.
Jag erkänner att jag inte skulle vilja vara utan det, jag vet att jag skulle grubbla resten av mitt liv hur det skulle ha varit, jag vet att jag skulle ångra mig om jag inte hade valt att testa och leva ut dessa starka känslor.

Ja, det är givetvis fel. Åtminstone fel mot den "normala" normen.
Och ja, jag är förmodligen svag och en dålig människa i mångas ögon.
Men varför är det så fruktansvärt fel?
Är det bara fel på mig, är jag en riktigt katastrofalt dålig människa på alla sätt och vis, trots att jag i alla andra avseenden är en bra människa, en bra mamma och fru, en god samhällsmedborgare och humanist. Jag anses nog av nästan alla vara god och bra gällande nästan allt,
förutom just vad gäller detta med att jag väljer att bejaka en tillfällig blixtförälskelse.
Är allt det goda med mig borta då?
Gör denna enda del mig att jag blir en i alla lägen genomrutten människa, som av vissa typer kan anses förtjäna att brinna i helvetet?
Är det bara mig det är fel på till 100% eller kan också åtminstone någonting i normer och värderingar i det s k svenska norm-samhället också ifrågasättas, åtminstone något lite?

Jag lever ett gott familjeliv med en bra man och två barn. Vi har varit ett par i snart 20 år och vi är varandras livskamrater. Vi är fortfarande kära i varandra, en djup äkta kärlek, vi respekterar verkligen varandra och vi är ett bra team, familjen har det bra och det går jättebra för våra barn.

Man kan ju fråga sig hur mycket man "respekterar" sin partner och hur "djup och äkta" kärleken för sin partner är om trosorna åker ner så fort man får en känsla för någon annan?

Möjligen respekterar och älskar han henne men hon respekterar absolut inte honom.

Jag liksom sannolikt de allra flesta känner till människor som inte är särskilt bra inom i stort sett något område i livet, som inte är goda samhällsmedborgare och som inte har en humanistisk människosyn, de har gjort riktigt onda handlingar mot andra människor, men de är trogna mot sin partner. Gör det dem då till goda människor? Till skillnad mot mig då så förtjänar de inte alls att brinna i helvetet?

Jag skulle inte döma min man till att brinna i helvetet om han bejakade en tillfällig sexuell relation med någon annan. Jag skulle nog bli sårad i stunden och vi skulle behöva bearbeta det, men jag skulle absolut inte se det som en skilsmässoorsak och jag är rätt övertygad att vår kärlek skulle bestå ett sådant prov.
Jag tror att min man skulle bli sårad om han fick reda på mitt äventyr, men jag är ganska övertygad om att vi skulle klara av att reda ut det. Just nu upplever jag tillfällig förälskelse, kåthet och fantastiskt sex med en annan man. Men jag älskar min make på precis samma sätt ändå, min kärlek till honom har inte påverkats på minsta lilla vis. Om det kom fram så skulle jag ta på mig huvudansvaret och göra allt som stod i min makt för att reparera, visa honom min äkta kärlek och göra allt för att vi skulle kunna gå vidare. Det skulle givetvis innebära en svårighet och en prövning för oss, en prövning av vår starka kärlek, men jag är rätt säker på att det skulle inte leda fram till någon katastrof för oss och vår familj.

Så ja, just nu är jag otroligt tänd på en annan än min partner.
Jag tror det är mycket vanligt att man blir så där riktigt tänd på en annan, särskilt någon gång under ett långt förhållande och jag tror också att det är ganska vanligt att man någon gång under livet väljer att bejaka och leva ut det, om tillfället ges. Jag känner då till flera nära vänner, släktingar och arbetskamrater som någon gång i livet har gjort det valet.
Jag kan inte vara den enda utan kanske många fler också känner till personer som som har blivit otroligt tänd på en annan, levt ut det, men att det inte alls har lett till katastrof i deras äktenskap?

Bara för att några i en tråd på ett forum är präglade av gamla fördomar, gamla invanda mönster, gamla religiöst och historiskt präglade normer, bara för att de saknar kunskap, inte har förmåga förstå eftersom de bara ser allt från sin egen utgångspunkt, så måste det inte innebära att de har rätt och alla andra har fel?

Måste alla gamla normer, grundade långt tillbaka i historien, grundade i mycket gamla religiösa åsikter, då världen såg helt annorlunda ut, vara helt rätt i dag? Måste de som lever med fördomar och är oförstående ha rätt? De som hävdar att de själva lever efter gamla mönster och gamla religiöst grundade normer måste ha helt rätt medan alla andra har helt fel?

Som till exempel:
Poly som betyder fler.
Ordet används också ofta som ett slags samlingsnamn för en mängd olika relationsformer och människor som inte lever strikt i tvåsamhetsnormen.

Polyamori möts ofta av fördomar och oförstående enligt både Charlotta Carlström, forskare vid Malmö universitet och Tanja Suhinina, psykolog och sexolog.

Suhini säger att hon tror att det blivit vanligare att ha fler än en partner. Alla märker att det blir mer mainstream, fler personer väljer att leva flersamt och på olika sätt.

Även Carlström ser en ökande trend. Trots att det fortfarande finns många hinder i samhället finns ändå en ökad förståelse och acceptans för icke-normativa relationer, sexualiteter och livsstilar.

För inte alls länge sedan sågs en viss typ av sexualitet som sjuklig och var till och med förbjuden i lag.
Homosexualitet.
Många ansåg att homosexuella förtjänade att brinna i helvetet, då grundat på gamla religiösa och helt orimliga grunder.
Vem tror egentligen sakligt på att att helvetet existerar i verkligheten? Hur ska det då vara möjligt att brännas där?
I mångt och mycket samma ordval och samma bemötande som jag och andra bemöts av idag gällande min och vår sexualitet.
Hur ser vi och samhället på homosexualitet i dag?
Det är en stor förändring som skett på ganska kort tid i historien!
Hur kommer man att se på icke-normativa relationer och sexualiteter i framtiden?  Hur kommer vi att se på gamla orimliga religiösa grunder? Kommer förändring att ske? Hur lång tid kommer det att ta?

Vad tar det åt dig egentligen... Låtsas du bara av elakhet eller karar du inte ens att läsa och försåt något så enkelt?

Nåja, här kommer citat:
"Jag vet inte om min man skulle acceptera alla mina förklaringar."

Det enda svar jag kan ge är att jag inte vet och det är inte möjligt få reda på, det är helt enkelt en ickefråga, eftersom det inte kommer att ske.

Kommer det någonsin bli din tur att svara på min mycket relevanta fråga till dig?

Vad menar du skulle bli bättre om jag berättar och ber om att få kritik?
För vem skulle det kännas bättre om jag berättar och på vilket sätt skulle de uppkomna känslorna förbättra någonting för någon?
Förklara gärna exakt och utförligt hur du menar att det skulle förbättra någonting.

Vem skulle må bättre och få mera positiva känslor om jag berättar?
Skulle någon må bättre och få bättre känslor och skulle livet på något sätt bli bättre för barnen, för min man, för våra gamla föräldrar?
På vilket sätt skulle de uppkomna känslorna förbättra någonting för någon om jag valde att berätta?

Från mitt perspektiv, om det gällde mig, skulle jag inte vilja veta.
Under förutsättning att min mans tillfälliga sexuella äventyr sker på ett sådant sätt att det inte skulle komma fram och att det inte påverkar oss och vår kärlek på något sätt.
Men jag respekterar självfallet att du utifrån ditt perspektiv och gällande ditt eget förhållande har en annan uppfattning och att du skulle vilja veta.
Hoppas bara att det är lika självklart för dig att respektera att jag utifrån mitt perspektiv, gällande mitt förhållande, har rätt till min uppfattning att jag inte skulle vilja veta.

Du fantiserar och tycker uppenbarligen om att inbilla dig själv saker.
Läs vad jag har skrivit.
Inget i dina fantasier har någon förankring i verkligheten.

Ja, jag jag gör ett genomtänkt val och jag tar ett klokt och väl avvägt beslut för min man.
På precis samma sätt som jag skulle önska att han fattar motsvarande beslut för mig.
Ingenting kan bli bättre av att jag berättar. Ingen skulle må bättre. Om jag berättade skulle det bara skapa dåliga känslor och problem för många människor. Jag förstår att du utifrån din egen inskränkta syn inte gillar det men det är fullständigt självklart och det kan du inte ändra.

Det spelar nog ingen större roll vem dina alster riktas mot, de är ganska löjliga oavsett

Länge du spelar dum och låtsas inte förstå så spelar det nog ingen större roll vad någon skriver eller hur?

Varför tog du åt dig när jag endast vände mig till den/de som skriver aggressivt, använder svordomar och bemöter andra dåligt? 

1) Frågan var: Beskriv exakt vad du menar skulle bli bättre om jag berättar och ber om att få kritik?
Jag läser ditt svar. Och läser det en gång till.
Men det är mycket tydligt i ditt svar att du inte klarar av att svara på vad som skulle bli bättre,
och därför klarar du inte få mig att förstå varför jag skulle välja att berätta?

2) Frågan var: Vem skulle det få att må bättre?
Du svarar och verkar försöka inbilla dig själv att det skulle få min man att må bättre.
Det är dock givet för mig, och sannolikt givet för alla andra, att det skulle få honom att må sämre.
Men om du är säker på att om jag berättade så skulle det få honom att må bättre så får du förklara hur det skulle kunna vara möjligt, förklara det för mig och alla andra.

3) Frågan var: ...på vilket sätt skulle de uppkomna känslorna förbättra någonting för någon?
Du väljer att göra en helt annan utläggning i stället för att svara på den frågan.

Dessa tre frågor är mycket relevanta såväl gällande trådens ämne och framförallt  gällande de inlägg som du själv har gjort.
Du har ännu inte klarat att svara på någon av dessa tre mycket tydliga och relativt enkla frågor.

Detta händer dessvärre i varje tråd. Samtalen stagnerar. Fokus flyttas till den egna personens åsikter, oftast moraliskt förkastliga och anklagande.

De undviker promt att bemöta sakfrågorna i TS och tar sig friheten att ta över alla trådar och göra forumet helt olidligt att vara på. Det leder till människoförakt, hat, hämndbegär och ger det vidriga samtalsklimat som härskar på nätet numera främst av hatiska män. Mycket tråkig utveckling!

Mitt enda råd är att ignorera alla såna här personer. Inte bemöta dem alls. Skriva OFF TOPIC!!! och lämna tråden.Har nog övergett tusentals trådar på denna sajt pga att de aldrig tar fart och leder nånstans.

Det är alldeles för få människor här och alltid samma troligtvis, som kan föra ett intelligent resonemang och har ett bredare filosofiskt perspektiv. Varje uttalande och ämne ska backas upp med länkar, källhänvisningar och statistik av maniska stafettryttare som inte kan tänka utanför sin egen box.

Om du t ex skulle skriva en tråd med rubriken "Hur skulle ett krig påverka oss svenskar" ex, skulle utvecklingen bli ungefär så här.

- Men hallå hur sannolikt är det att vi skulle hamna i krig...?

- Ja du det är nog en reell risk, har du inte hängt med i medierapporteringen senaste veckorna?

- Jo men ingenstans är det något som tyder på att vi svenskar kommer att påverkas. Dessutom har vi inte varit i krig på flera hundra år?

- Men hur tror du det skulle påverka oss som människor praktiskt och känslomässigt?

- Det är väl inget vi behöver bry oss om eftersom det inte kommer att ske. Har du inget bättre att fundera över.. Typiskt lyxproblem! Kanske behöver du gå i terapi och ta itu med dina obefogade rädslor?!....

...så håller det på.

Inte ett endaste filosofiskt resonemang har nåtts. Frågan har helt ignorerats och tagits över med härskarteknik och många härinne kör med gaslighting vilket är än värre.

Min frus syster har en tonårsdotter som är så himla läcker. Åtstittande jeans, och en rumpa som man dreglar efter...Klart man fantiserar :)