Min man är helt oförmögen att göra fler saker samtidigt

Känns väl igen och det kan driva mig till vanvett.

Kombinera detta sedan med att varje grej är ett stort projekt och gärna skjuts på gång på gång på gång och jag kan be om att han ska göra det (vad det nu må vara) säkert 10 ggr utan att överdriva och då gett honom tid emellan men det bara vill sig inte...

Vad projekten består av?

Ja, sist var det att bädda rent sängen efter att han grisat ner den, han "skulle bara" först och var det inte det ena (saker ivägen i garderoben så han inte kom åt) så var det (gör det sen när ungarna badat) ööööööööööööh... vad har det med saken att göra???  eller så "ska ladda telefonen först och den ligger på sängkanten" och då kan man inte bädda i hans värld... Jag menar, hur länge kan man skjuta upp något man VET att man kommer behöva göra, det tar 5 minuter allt som allt, det är väl för h e l v e t e bara till att göra det?!?!

...kan man tycka.

Jag gör det ICKE åt honom i vart fall, har aldrig gjort, kommer aldrig göra så han tjänar ingenting på det, allt han får är en sur sambo helt i onödan.

Ibland har jag sett att han stannar upp i nåt han gör för att han tänker på någonting.

JEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEZ!!! 

En par handskar och en bra sandsäck, starkt psyke och en nära vän att vända sig till när trycket blir för stort.

För att få ens sämre hälft att prestera som en normal människa borde kunna är helt enkelt för mycket begärt.

Andas lugnt efter ett psykbryt, tänk att han faktiskt inte är kapabel till mer och se dig om efter saker du kan släppa på för att inte gå under själv.

Jag slängde ut min sambos saker i hans bil tillslut exempelvis, efter ÅR av "snälla, Kan du inte ta undan dina papper från jobbet/gamla brev/kläder du inte använder men ändå slänger på golvet av någon anledning/laddningskablar till allt möjligt, både sånt han har kvar och använder, inte använder och sådant som är slängt (i nåt annat hörne i huset men det SKA slängas, det är hans ambition iallafall) synd bara att skiten kom tillbaka igen.
Nu står allt i 4 kartonger i ett fallfärdigt hus bakom bostadshuset eftersom jag tröttnade efter 3 veckor att ha dem mitt i hallen. 

Varför jag inte slänger det?

För att han blev totalt rabiat skitgalen sist jag gjorde det, det är inget nytt det här utan ett mönster han har.

Kommer däremot slänga det snart, det och hans bil.
Japp, ni läste rätt, hans bil han inte använder ryker snart, efter 4 års väntan så tar jag tag i det och efter det kommer allt slängas med en gång ifall han inte tar tillvara det.
Så sparar jag mitt humör och allt blir frid och fröjd

Så det är mitt tips, stå ut tills du brister och utgå därifrån om det händer. 

HAHAHAHA!!!

Jojjo, det funkar inte såvida karln inte har ett eget rum med egen säng och hur ofta är det så?

Detta har jag provat, jämte sängen, i sängen, i hans garderob, i hans datorväska, i hans BIL tillslut (den han kör, inte den som bara står för att han inte tar tag i att flytta den(sälja den/göra sig av med den på vilket sätt han vill bara skiten försvinner för den står IVÄGEN) men inget funkar.

Den du provat det på verkar vara rena drömmen att bo med, ska vi byta?

För här funkar det då rakt INTE att göra så och då har jag ändå provat olika varianter i flera år. 
Man kan bli galen för midre, jag fattar inte hur jag står ut, har nog blivit galen på köpet tror jag.
Helt ärligt  

Skriver under på sur och tvär.

Sist gång såg jag till att vi bytte roller inför en mindre resa, jag duschade och tvättade håret, tog på mig mina kläder, gick ut med hunden 45 minuter och packade sedan ihop mina grejer och gick ner till bilen och lattjade lite med ungarna.

Tror inte ens hälften av ungarnas grejer var med men sambon fick lösa det, vet inte hur han gjorde efterso jag satte skygglappar på mig själv och fokuserade på de vi hälsade på och hade trevligt med dem över en öl eller två och sedan gick jag och la mig när jag var trött.

Sambon var mest sur hela helgen, vilket jag påpekade med "fan vad du verkar sur, är du sur, varför är du så sur för?" fast jag visste precis vad han kände.

Efter det hade vi ett utvecklingssamtal  

Han kanske försöker kompensera upp det som saknas innanför hemmets väggar annars

Njae, det samtalet var väl kanske inte så kul, mer ironiskt kul på något sätt

Lite som att prata med ett barn som slagit ett annat barn "men lilla gubben, du vill väl inte att någon ska slå DIG, det gör ju ont, vill DU ha ont?" ... följt av "nej men precis, du vill inte ha ont, du vill inte att någon slår dig, varför tror du då att någon vill att du slår dem?"

Lite så var det, att gå ner på barn-nivå.

"Hur kände du älskling, tycker du att det var det kul att ta hand om all packning själv? Kände du att du kunde vara avslappnad över att ha det fulla ansvaret och jag inte brydde mig det minsta utan det enda jag hade engagemang i var att fråga om du var sur utan att lyssna till svaret, eller uppfattade du mina "frågor" som aningens provocerande?"

Naturligtvis tyckte han att jag hade vart otroligt självisk och otrevlig och kunde först inte ALLS förstå liknelsen och jag tror fortfarande inte att ha tror på att jag faktiskt bara vände på situationen, han tror nog fortfarande att jag överdrev något VANSINNIGT bara för att.
Vilket jag inte gjorde, det behövdes inte, det hade inte ens funkat

Efter händelsen och samtalet har han blivit bättre.
Inte bra, men bättre och det är alltid något.
Rom byggdes inte på en dag