Barnlängtan..

Jag var lite avundsjuk på folk som inte behövde tänka så mycket på det där med barn, som bara sa "händer det så händer det", och så hände det. Det var också lite av en sorg för mig att vi inte skulle kunna få ett barn som delade gener med oss båda. Det enda sättet att komma över det, komma igenom det är att prata om det. Och sen bara göra!

Sen är det ju så att det inte är så enkelt bara för att man är hetero. Man har helt klart en annan utgångspunkt, men det säger inget om individen. Jag har så många kompisar med lång barnlöshet bakom sig. Det är ivf:er och adoptioner och donationer och utomkvedshavandeskap och missfall efter missfall efter missfall.

Jag tycker att alla de här funderingarna, alla diskussioner vi har fört om det du nämner har gjort oss mer förberedda och till bättre föräldrar än vi hade varit annars. Jag vet precis när vi hade börjat slarva med preventivmedel om vi hade varit hetero. Hade det gått lätt och snabbt att bli gravid då hade vi suttit här med en nioåring nu, inte en tvååring. De sju åren däremellan gav mig och oss väldigt mycket, saker som vårt barn har tillgodo nu. Inte bara för att vi är äldre, utan för att vi fattade ett mer genomtänkt beslut, och hann prata väldigt, väldigt mycket med varandra under tiden vi väntade.

Det behöver inte heller vara svårt att få barn bara för att man är flata. Visst hade vi pratat och pratat länge, och hade de stora dragen klara för oss (att vi skulle åka till Danmark, och att vi ville ha en öppen donator), men när vi väl bestämde oss gick det snabbt. Från det att vi ringde det allra första samtalet tog det 5-6 veckor innan vi fick plus på stickan.

Vårt barn är helt klart en kombination av det bästa hos oss. Och det sämsta. Vi har båda två fått höra, var och en för sig, hur likt barnet är oss. Själva ser vi det inte alls. Folk ser det de vill se, och letar likheter. Egenskaper ärvs via miljö, och vi ser båda oss själva i vårt barn.

Jag nojade och ältade och hade mig så enormt mycket innan och under graviditetet, och hur  nyttigt jag än tror att det var så var det plötsligt så oviktigt när barnet väl var här. Det är *vårt* barn på alla plan utom just det genetisk-biologiska, och det är så underordnat allt annat.

Så vad jag vill säga, i korthet, är: "Tänk efter, prata igenom saken ordentligt med din partner, men tänk inte för mycket och låt inte rädslorna hindra er från att köra på."

Är du med i vår grupp för regnbågsföräldrar? Kom med där annars. Du kan inte vara anonym, men du kan starta en diskussion som bara gruppmedlemmar kan läsa.

Hej presens, tack för ditt svar!!

Nu känner jag mig lite mindre nojig faktiskt.. det är sant som du säger att man måste väl bara ta sig igenom det och tänka efter - men inte tänka för mycket. Vi har en del andra logistiska problem just nu (tillfälligt särbo, studier etc), så eftersom vi inte kan planera konkret blir det inte att prata om det heller.. mer än att vi båda vill så småningom. Men jag kan nog säga att vi skulle "slarva med skydd" om det hade varit på det viset, haha!

Men bra det du sa också, om att bli en bättre förälder pga tiden tillsammans innan. Att verkligen hinna diskutera igenom saker tusen gånger, eftersom man verkligen vill veta vad man vill när man väl ringer landstinget eller köper biljetter till Danmark. Känna att allt är genomtänkt och man bara väntar på att sätta igång.

Jo jag är med i regnbågsgruppen, men det brukar inte vara så mycket debatt där.. kan ju iofs låta bli att va anonym men det kändes lite läskigt :)

Vi pratade varje gång vi var på Ikea. Långt innan det var konkret planering.

Det fanns en tid då jag också var avis på 'händer det så händer det' folket. Men jag (jag säger jag eftersom det blev jag som i första hand drev den praktiska processen) fick vackert bita ihop och göra något som inte är typiskt mig: Planera in det här stora som en bebisresa faktiskt innebär. Typiskt mig är annars att skjuta upp allt som är lite besvärligt framför mig tills saker och ting ramlar över mig och är oundvikliga, men som ni skrev så blir det ju inte så med barn om man är två tjejer...

Det bra beslutet var sedan att inte vänta på 'det optimala tillfället att skaffa barn'. Hade vi gjort det så hade vi fortfarande gått omkring och väntat...  Vi började vår resa när den ena pluggade, vi bodde i lägenhet, hade ganska risig ekonomi och och varken små eller stora (som i vilken del av landet ska vi bo?) klara för oss. Men vi visste i alla fall att vi ville ha varandra och att vi ville ha ett barn ihop (även om det det hände några gånger i början av resan att vi fick bakslag och blev tveksamma).

Lycka till med funderingarna. Börja med att verkligen prata om det med varandra är mitt råd. Om detta är något ni båda vill så har ni faktiskt många möjligheter och för de flesta behöver bebisresan inte bli särskilt krånglig heller! Danmark rekommenderas varmt...

Hej!

Jag är en tjej i ett heteropar.. Vi kan inte heller få barn trots våra olika könsorgan.
Man ska inte ta något för givet.

Bara ni får tag i sperma så löser det sig ju.
Hade jag varit i din sits hade nog jag velat att både hon och jag skulle bli gravida en varsin gång.. Och det borde ju inte vara så svårt att ordna.