Alltid bortprioriterad som bonusförälder

Jag har två bonusbarn med min kille. Och det första han gjorde klart för mig när vi träffades var att barnen alltid går först. Och det gjorde att jag ville ha honom mer. Jag har inte träffat många killar som bryr sig så mycket om sina barn som min kille gör. Det är ju så att när man har barn så går de alltid först och enligt mig, om hon inte kan acceptera att du har ansvar och måste ta hand om barnen så har hon valt fel kille. Du kanske ska fundera på om hon verkligen är någon du vill vara med. Tror du hon någonsin kommer acceptera dina barn, och kommer barnen någonsin acceptera henne.

Hej. Jag förstår precis din flickvän, för jag har själv suttit i den situationen. Men jag var svartsjuk på barnet i mitt fall. Efter ett tag bröt jag med killen med barnet p.g.a att jag förstod att detta inte var det livet jag ville leva. Men det kan nog vara svårt för vissa att inse det. Man kan inte radera dina barn och du behöver stå upp för dem. Jag har växt upp med både en elak styvmamma o en elak styvpappa och jag kommer aldrig att komma över det helt fullt ut. Folk talar om skilsmässobarn o.s.v. men att växa upp o inte känna sig älskad av HELA familjen man lever i är fruktansvärt för ett barn. Kan inte förstå hur mina förldrar har kunnat "VÄLJA" sin partner istället för sina barn för det e faktiskt så jag ser det.

förstår dig men samtidigt förstår jag din flickvän med. Jag känner nämligen som henne. Jag vill helst ha min sambo för mig själv. Jag tycker hans barn är i vägen ibland och jag mår som bäst när inte hans barn är hemma, även om jag tycker om bonus så är jag jätterädd att mina känslor kommer att synas en vacker dag och den dagen flyttar jag. Men så länge jag kan hantera det så segrar min kärlek till sambon.

Min flickvän vill gärna var med mig och barnen, och vill gärna få den delen av vårt förhållande att fungera.

Men jag är inte samma person med henne då barnen är med. Det är för mig förståeligt. Om vi är på lekplatsen och barnen vill ha hjälp med att gunga, så är det för mig klart att jag hjälper dom att få lite fart. Det skulle bli konstigt om jag svarade barnen att "nej, jag är bara här för att ingen ska ta er, ni får klara er själva".

Det blir således svårt att få en lång konversation bara hon och jag när barnen är i närheten. Det blir avbrott. Det är för mig normalt. Men hon upplever det som mycket jobbigt och att hon blir bortprioriterad när jag avbryter en diskussion hon och jag har när barnen vill fråga något.

Sitter man en familj på 4 personer runt ett matbord så kan man inte räkna med att ha ett privat samtal med en annan person. Det spelar ingen roll om det är vuxen-vuxen, vuxen-barn eller barn-barn. Då får man boka en romantisk middag på tu man hand. Tycker jag.

Jag försöker involvera henne i diskussioner när barnen är med. Men sådana diskussioner är på för "låg nivå" för henne. Då har jag sagt att då lägger jag ansvaret på henne att välja ämne och ta upp dessa när barnen är med. Men det går inte heller för sådana ämnen tycker hon inte går att ta upp med frekventa avbrott. Så då blir det ofta att hon sitter tyst med och känner sig ensam.

Jag vill gärna visa för henne att hon är lika viktig i familjen som något av barnen. Det som nog blir problemet är att hon vill ha _minst_ lika mycket tid från mig som båda mina barn får tillsammans. Om alla familjemedlemmar ska få minst lika mycket tid från mig så borde hon väl rimligtvis få en tredjedel av min tid och mina båda barn får dela på resten? Hon får ju redan en hel vecka själv, så då borde hon väl inte få någon tid alls när barnen är med? Jag kan inte förstå hur tid=kärlek.

Tycker det är oerhört jobbigt att hon gång på gång berättar hur jobbigt hon tycker det är när jag lägger tid på mina barn.

Låter som att du gör ditt bästa för att hon ska kunna vara delaktig. Du får nog sätta ner foten och tala om att du faktiskt är förälder. Accepterar hon inte det får hon väl välja en partner som inte har barn.

Jag har själv varit i sitsen där jag blivit ihop med en man som har barn och jag INTE har barn.

Det ÄR svårt att vänja sig vid... att mannen man är ihop med också är en förälder och att man själv inte är först. Det är så himla lätt för en del att bara haspla ur sig att "det är dags att mogna", men när man aldrig tidigare har behövt dela mannen i sitt liv med någon annan så är det en tillvänjningsperiod.

Med det sagt så tycker jag inte att du gör något fel eller borde ändra dig. Det är väl snarare så att ni behöver förstå varandra bättre. Att hon behöver inse att det inte handlar om att prioritera BORT någon, utan prioritera IHOP er. Prata prata prata... att tillåta varandra att ha "otillåtna" känslor och tankar.
Jag kan säga till min man att jag tycker hans ungar är pissjobbiga, han kan säga till mig att jag är självisk...etc. Vi puttar inte något sånt under bordet utan lyfter, tillåter varandra att känna så och löser det istället.

Är det bara jag som tycker att jämföra barnen med din kvinna är helt fel och du sätter ju en jämförelse mellan dem där! Jag tycker absolut att du ska försöka jobba bort det betéendet hos dej.
Sedan tycker jag att du ska ta ett seröst samtal med henne och innan fundera på hur du själv vill ha det. Berätta hur du vill ha det. Fråga henne hur hon vill ha det och möts på halva vägen. Jag tycker att du ska inkludera din tjej mer i planeringen, det är så att du valt att leva med en till vuxen och då har hon rätt att behandlas just som en till vuxen. Du kan inte själv planera din sommar, inte heller kan du själv planera helgerna. Hon ska inkluderas. Annars tror jag inte att du är redo för ett vuxen förhållande när du har barn och då är det orättvist mot henne att fortsätta.
Ett tips är att kommunicera och sedan att du tar initiativ till aktiviteter när barnen är borta och det bara är ni.

Hos oss har det fungerat jättebra, men min man har alltid nästan överdrivet inkluderat mej. Han tar mej inte förgiven och har förståelse om jag blir ledsen eller besviken precis som jag har för honom och barnen. Vi är alla i familjen värda lika mycket, kärlek är inget man ska tävla om i en familj den ska vara överflödig till alla.