Alltid bortprioriterad som bonusförälder

Många här verkar anse att bara för att man är vuxen är man rdo att förstå vad det innebär att ha barn, fastän man inte har några. Kom igen! Tees S, du är den enda, tack vare din egen erfarenhet, som sätter fingret på den gasnka självkjkara och naturliga problempunkten.

Om du går till dig själv TS. Innan du hade barn, levde du då vv-liv med din parnter, där ni vv spenderade all tid tillsammans, inte hade några andra än er själva att ta ansvar för och sedan de andra veckorna levde som du och din flickvän gör nu??? Knappast!

I en sådan här relation är det som nämnts väldigt viktigt att man har FÖRSTÅELSE FÖR VSRANDRAS situraion. Det är fullkomligt omöjligt och orimligt att begära av din flickvän att hon ska begripa hur det är att ha barn, om hon inte har det. Att acceptera att man, inte bara vv, utan alltid måste dela mannen i sitt liv med barn man egentligen inte har någon som heslt koppling till. Förstod du innan du fick barn hur det är att vara förälder? Isf är du ganksa ovanlig. Förstod du ens det direkt när du blev förälder? Eller har du tvingats växa in i din roll, succesivt? Och hon har inte ens det ansvaret som du har. Varför skulle hon ha det. Hon har valt dig TROTS att du har barn. Har du valt henne TROS att hon har barn, eller kanske just FÖR ATT hon inte har barn?

När två personer, där det inte finns några barn sedan innan, inleder en relation har de oftast en ganska lång period då de helt kan hänge sig åt varandra, utan något så tids-, energi- och känslomässigt krävande som barn. Give her a break! Hon förstår nog på sätt och vis din situation, men hon greppar den definitivt inte helt och hållet. SOm sagt, omöjligt. Precis somTessaS säger, måste ni ha en öppen och ärlig kommunikation gällande det ert förhållande går igenom. Uppenbarligen så försöker hon ju ändå att hantera situationen. Att hon ändå väljer att ge uttryck för hur jobbigt hon tycker att siturionen är, är ju ett bevis på att hon känner förtroende för dig och att hon vill att du hjälper henne i det jobbiga.

Glöm som sagt inte att du var en gång i tiden inte förälder, vilket hon fortfrande inte är. Du borde ha läätare att föreställa dig hennes situation, eftersom du en gång varit där. Hon däremot, har aldtig varit förälder, eller gått igenom den mognasprocess ett föräldraskap och ansvar för barn (dina egna) är, så du kan inte rimligtvis förvänta dig att hon ska kunna förstå fullt ut. Du måste låte henne mogna in i hur det är att bo med barn och vad det innebär. Visste barnen mamma redan innan ni fick barn hur livet skulle förändras, och hur er relation skulle förändras? Ni valde ju dessutom att separera, kanske för att er relation inte fick den plats den behövde efter att ni fått barn. Att ni gles isär och sedan inte kunde hitta tillbaka till varandra?

Ert förhållande kommer att kräva jobb, en he del av det. Men järleken är vär det. believe me. Kärleken till barnen räcker inte för att göra ens liv komplett. Av den anledningen har du valt att inleda ett förhållande med någon du är föräldksa i och vars sällskap du uppskattar och trivs med. Men barnen gör det hela väldigt mycket mer kompkicerat. Sär det för er och så var det nog även med ditt ex. Eller?

Du verkar väldigt vettig och förslker verkligen. Fortsätt så. Det är faktiskt genom dig som ert familjeliv måste hitta sitt sätt att fungera. FÖr du kan inte räkna med att det ska fungera på samma sätt som med en bioförälder. Du står i mitten och är den som binder samman dina famla och din nya familj. Alla msåte anpassa sig, du och barnen såväl som din nya partner (intebara hon).

Jobba, jobba, jobba! Och lycka till!

Jag lyfter på mössan för Tessas inlägg och inlägg nr 21. Det är precis så det är även för mig! Jag är i högsta grad mogen kvinna som valt att inte skaffa barn. Jag har levt alla mina förhållanden utan barn. Nu valde jag en man TROTS att han hade barn sedan tidigare (ganska stora sådana, annars hade det aldrig funkat), och han valde mig till viss del för att jag inga hade (och inga ville ha).

Jag trivs sådär med det man kan kalla familjeliv. Jag är inte svartsjuk på hans halvstora barn och vi har en helt konfliktfri relation där vi resepkterar varandra. Jag beundrar min sambo för hans viilja och engagemang att alltid inkludera mig. Men ändå; jag känner precis som din flickvän att middagar eller andra situationer som störs/avbryts av barnen blir verkligen trista och ointressanta. Jag trivs inte med att vara fler än två. Jag trivs generellt inte med barn. Jag har levt många år i tvåsamhet och har inte fått chansen att som en förälder sakta växa in i rollen hur det är att leva med barn.

Men jag har själv valt att hålla mig på min kant och jobbar väldigt mycket de varannan vecka ungdomarna bor hos oss. Samtidigt som jag förstår att det är så att ha barn, så är det inte mitt val att leva så. Livet med ansvar för barn blir för MIG mycket begränsande. Det är så väldigt mycket svårare än vad jag trodde innan han/de flyttade in till mig.

Vi älskar varandra och för att vår relation ska klara sig har jag valt att till stor del låta min sambo vara i fred i hans papparoll varannan vecka. Han får all tid han vill med barnen och jag tar min egen-tid och försöker komma hem till några gemensamma middagar och aktiviteter, så mycket som jag känner att jag vill och orkar. Å andra sidan måste HAN, om han vill ha kvar mig, respektera att vi de andra veckorna i stort sett lever så som jag vill och valt; dvs »kravlöst, fritt vuxenliv«. Vi möts alltså på halva vägen.

Du får bestämma dig för om du vill fortsätta vara tillsammans med din kvinna. Om du kan närma dig henne lite i bara din förståelse. Kanske faktiskt försöka jämka en gnutta och försöka hitta en vuxen-nivå ibland ÄVEN fast ditt barn är hemma. Så måste det väl vara när två biologiska föräldrar bor på heltid med sina barn? Man måste hitta en vuxen-kommunikation mitt i det där som är fyllt av barn?

Skulle kunnat skriva inlägg 18, 19, 21, 22 själv! Bra och viktiga inlägg i debatten anser en som också träffade en man med barn och inga hade själv

Vill bara be om ursäkt för alla tryckfel i texten! Fort gick det, och ingen direkt korr-läsning. Hoppas det är begripligt trots all!.

#18 #19 och #21 tar verkligen upp saker som du TS behöver tänka på. 

På samma sätt som hon valt en man med barn, har du valt en kvinna utan.
Det är på DITT ansvar att se till att ni blir en familj, om det är vad du vill. Du är nämligen den enda som har den makten att klara det och det är ett hårt jobb.

Sen en sak som jag reagerade på i ditt senaste inlägg.
Du skriver att hon tycker det är jobbigt att ni inte kan ha en konversation vid middagsbordet utan att barnen avbryter och att du anser att hon måste förstå att barn avbryter och du då måste prata med dom.
Varför?
Barn måste väl kunna lära sig att vänta på sin tur och inte avbryta andra mitt i en konversation?
Det är väl inte så svårt för dig att säga "NN, du får vänta lite för nu pratar XX och pappa, så fort vi är klara så får du säga vad du vill säga"

Sen det där med att prata i lekparken. Det är väl inte svårare än att du puttar och pratar med henne samtidigt?

Det känns som att ni båda skapar problemen genom att inte vilja hitta lösningar.
Du vill lägga ALL din tid på barnen när dom är där, vilket är förståeligt. Men om du nu väljer att ta in en annan människa i ditt liv så måste ju du även lära dig att agera som om ni är en familj och inkludera din tjej.
Nu är det mycket möjligt att jag är helt ute och cyklar, men jag tar det av egen erfarenhet. Så är det inte så så är det bara att bortse ifrån.
Men min sambo var väldigt tydlig med att han inte ville ha familjen AB, han ville inte att relationerna i familjen skulle handla om bara barnen. För det var anledningen till att det inte höll med barnens mamma. Dom struntade i man/kvinna relationen och blev enbart föräldrar. All tid och all energi lades på barnen.
Är det kanske det du gör?
Lägger all energi och tid på barnen och glömmer att du har en kvinna/man relation som även den behöver tid och engagemang?
Barn mår inte dåligt av att se kärlek, tvärtom. Det får dom att känna sig trygga. Så länge kärleken räcker åt alla. 

Det är ingen lätt sits du satt dig i. Men om ni kör med rak kommunikation och verkligen vill förstå varandra och ni verkligen älskar varandra så kan det bli hur bra som helst!! Det krävs bara lite mer jobb.  

Detta med att dina barn måste få avbryta kan jag hålla med om det är så att ni vuxna har en diskussion som håller på 30 minuter runt ett gemensamt matbord. Men annars får jag säga att det bara är ouppfostrat såvida inte telningen är under 3 år. Då blir det ju jättesvårt att ta plats och du visar att barnen inte behöver respektera när tjejen pratar utan de bara kör över henne.
Ush vad drygt det är att umgås med sådana föräldrar vare sig de är kompisar eller bonusfamiljer som inte visar barnen att alla får ta plats. Samma respekt tillbaka till barnen såklart.
Det är väl kanske en sådan ask som du kan ge med dej på?....

Fast jag tyckre att hon ska oxå snacka skit med barnen, det blir ju konstigt annars...

Var det nödvändigt för dej att vara älskad av dina styvpäron? Varför?

Så är det inte alls för mej, de älskade väl sina barn, mina biopäron älskade mej. Jag kände mej jättetrygg och inte alls bortvald. Min styvpappa gör och gjorde resor och saker med sina egna barn och det var inget konstigt med det, han var väl inte min pappa heller.... Min pappa tog mej med ut i naturen, kebnekaise osv

Min stora behållning från denna tråden är kommentarerna att min nya partner valde mig TROTS att jag har barn, och jag valde henne TROTS att hon inte har barn!

Det är lätt att tro att det är hon som ska anpassa sig till mig eftersom hon var medveten om att jag har barn. Men jag var ju även medveten att HON inte har barn. :)

Härligt:)

Fast för barnen så har det ju större betydelse att hon funkar med dem än hur du funkar med hennes barnlöshet. 

Just det där med att bli avbruten tycker min sambo också är jobbigt och det är något vi tränar barnen på. Dom är ju vana att få min fulla uppmärksamhet, men jag tycker det är viktigt och en del av uppfostran att dom lär sig vänta på sin tur och inte avbryter mitt i ett samtal. Jag är glad att min sambo uppmärksammar detta och stöttar mig i min uppfostran av barnen.

Helst anpassar man ju samtalen så att alla runt bordet kan vara med mer eller mindre.

Helt ärligt, valde du henne TROTS att hon inte har barn?

Jag får väl utgå från att min partner blev kär i min personlighet men han såg det som ett stort PLUS att jag inte hade barn (och inga ville ha). Dvs han valde till viss del mig TACK VARE att jag inga barn har. Han såg det som ett ganska stort problem att sammanfoga två hela familjer. Barn/ungdomar som ska acceptera att leva tillsammans. Därtill ville han inte ha fler barn då han tycker att det nu börjar bli skönt med ganska stora självgående barn och inte alls ville börja om igen.

Så se också alla fördelar att din kvinna INTE har barn som ska matchas ihop med dina.

Fler sån som du!

Jag håller med Lexis om att inte jämföra din flickvän med dina barn vad gäller tid. Och jag håller med Asta66 om detta med att ditt ex ringer och ber dig ta barnen. Det är schysst att kolla av med flickvännen om hon har några ännu outtalade funderingar på något som hon ville göra tillsammans med dig innan du säger ja till ditt ex.

Jag tänker också att ni måste kunna vara vuxna med varandra även när barnen är med. Jag vet givetvis inte vad flickvännen menar med låg nivå på samtal men rent generellt så mår väl inte barn dåligt över att vuxna beter sig som vuxna även när barn är närvarande. Vuxna människor har vuxna samtal och det kan väl vara bra för barn att se hur det går till.