"Tänker du någonsin på mig? Fast att jag har en fin liten familj och är väldigt lycklig så är jag ego nog att vilja att du ska tänka på mig. Jag tänkte på dig i så många år, kämpade för att du skulle älska mig tillbaka. Men allt som du gjorde var att utnyttja min kärlek till dig. Du visste att jag alltid fanns där för dig, att jag alltid träffade dig när du ville. Och jag visste att allt var på dina villkor, men ung och kär så gick jag med på det. Jag tänkte att det var bättre de få stunder vi kunde ses än inget alls. Jag var så ung när jag mötte dig, och föll på en gång. Vi träffades, det var över lika snabbt. Men ändå fanns nåt kvar, på något sätt fanns banden kvar (kanske du inte utnyttjade mig helt trots allt?), och efter något år tog jag konatkt med dig och du lär glad och ville ses. Sen var det samma visa igen, du ville inte träffa mig mer. Så var det under flera år. Men ändå fanns banden där mellan oss. Om jag var ute och gick så visste jag innan jag såg din bil att det var du. Jag kände det i hela kroppen och när jag vände mig om så var det du som körde förbi. Det slog aldrig fel. Jag kunde vara lycklig en dag för att jag hade sett en glimt av dig. Även när vi inte hade någon kontakt så tittade du på mig, det kändes då som att du kände likadant. Du vet kanske inte att du gav mig min första kyss? Den kvällen var underbar och jag sparade det minnet länge i mitt hjärta. När du sa att du inte ville ha mig mer än en kompis så slogs min värld helt itu, jag grät och grät i månader. Jag hade bara känt dig i några veckor men var helt säker på att det var du som var han med stort H.
Efter några år strulande fram och tillbaka så visste jag säkert att du ändå tyckte om mig. Men du älskade mig nog aldrig som jag älskade dig. Du älskade mig nog inte alls. Men ändå så vill jag tro att du gjorde det. Jag vill vara henne som du fortfarande tänker på, som du ångrar att du inte betedde dig bättre mot tidigare.
Alla i vår omgivning trodde att det skulle bli vi, det har jag väl sagt till dig förut? Du kände alla mina små egenskaper och du tyckte att det var gulligt. Efter många år och mycket känslor, alla gånger jag haft ett förhållande så har det alltid blivit så att jag träffat dig. Jag har ljugit för dig och jag har ljugit för de killar jag haft. Ingen av er visste att jag träffade någon annan. Men jag ville inte vara ensam i väntan på att du skulle mogna och vilja ha ett förhållande med mig. Jag trodde att jag var kär i andra, men jag jämförde de alltid med dig och du vann jämt. Ända fram till den dagen jag mötte min sambo. Då började min kärlek till dig försvinna. Jag visste med en gång att det var rätt då jag mötte min sambo, jag kände det i hela kroppen och då började jag att glömma dig. Det var helt otroligt. det gick månader utan att jag tänkte på dig. Jag som inte hade tänkt på annat i så många år. När du märkte att jag inte var tillgänglig längre så blev du desto mer intresserad. Du ringde mig, du skickade sms och mail att du ville träffa mig. Men jag svarade aldrig. Jag behövde inte dig längre, och du hade behandlat mig så till och från under så många åt att det inte var mer än rätt att du också fick fundera lite.
Jag förblev lycklig med min sambo men träffade dig ibland ute på krogen. Vi brukade prata med varann och jag märkte att du var intresserad, men gjorde aldrig nåt för att uppmuntra dig. Jag tyckte om dig som en vän, visst fanns lite gamla band kvar men ingen kärlek från min sida. Nåt år efter att vi träffats på krogen så ringde du, du minns till och med vilken tröja jag hade haft på mig den kvällen. Så konstigt nog gjorde jag intryck på dig utan att jag ens ansträngde mig. Jag skickade alltid grattis sms på din födelsedag (men du kom aldrig ihåg min), och på en av dina födelsedagar ringde du till mig och var ledsen. Dina kompisar kom inte ihåg att du fyllde år, du var full och kände dig ensam. Du sa att du alltid hade kunnat lita på mig, att jag alltid kom ihåg din födelsedag och att dina närmsta kompisar inte ens gjorde det. Du sa att jag var speciell. Du ångrade dig hur du hade betett dig under åren.
Nästa gång vi hade kontakt var det jag som ringde dig, jag hade bråkat med min sambo och var ledsen. Helt plötsligt fanns du där för mig, som jag alltid funnits för mig. Du stöttade mig och förstod mig. Tröstade när vi pratade med varann. Det fortsatte så, jag ringde dig när jag var ledsen och behövde prata. Du ville ses men jag sa alltid nej. Jag kanske utnyttjade dig då, hade ingen annan att vända mig till.
Du vet att det finns så mycket mer att skriva, men jag vill inte avslöja för mycket med tanke på att många skulle känna igen mig då. En person sa att vår kärlek lät som en saga. Jag hoppas att jag inte låter ledsen när jag skriver det här till dig. För jag är lycklig och vill inte ha dig längre, jag vill bara ha min sambo. Men såklart minns jag, och det är speciella minnen som jag bär på. Och därför hoppas jag också att du bär på minnen från mig. Jag vill vara speciell i dina ögon, jag vill alltid ha en liten plats i ditt hjärta. Så många timmar, dagar och år jag drömt, längtat och gråtit över dig så hoppas jag att du också slösat massa tid på mig. Det vore bra för mitt självförtroende att få veta att du tänker på mig, att du tänker på alla gånger vi setts och pratat. Men jag hoppas att du en dag finner kärleken och blir lycklig. Jag unnar dig glädje och ett bra förhållande. Men försök ha en liten speciell plats för mig i ditt hjärta. Bli varm när du tänker på mig, sakna saker vi gjort tillsammans och sakna mina speciella små egenheter som jag hade för mig. Som du tyckte om då. Du lovade en gång att du aldrig skulle glömma mig, du höll med om att det alltid skulle finnas band mellan oss. Har du glömt det nu eller kommer det alltid att finnas? Men som jag skrev så hoppas jag att du finner någon en dag, någon som du blir lycklig med. Bara du aldrig glömmer mig helt.`"
