Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Jag är arg. Jag vill be dig dra åt helvete, jag vill skrika åt dig, jag vill slå dig, säga att jag aldrig mer vill se dig.

Men här sitter jag och försöker istället vara trevlig, hjälpsam och snäll. För allas bästa. Ändå får jag ett otrevligt svar och du säger att jag är jobbig.

DRA ÅT HELVETE DÅ DITT JÄVLA FITTARSLE!!!!!!!!!

jag hatar dig jag hatar dig jag hatar dig jag hatar dig jag hatar dig jag hatar dig jag hatar dig !!!!!!!!

Snälla du! Du äger inte mig, jag försöker så gott jag kan och när du säger saker som att du förstår och att jag ska ta det lungt, du vill att jag ska veta att du finns där men sen när du skriver till mig igen kommer det alltid en syrlig kommentar i slutet som gör att alla dina fina ord inte håller! Jag pallar inte!

 Jag har andra vänner också och det får du acceptera.. De kommer före eftersom de står mig närmre! Passar det inte kan vi sluta umgås! Du tar för mycket energi i förhållande vad du ger!

Favoritar

Hej, Har tänkt på dig hela helgen, saknat dig. När jag såg in i dina ögon och sa hej då till dig i fredags, så var allt jag ville göra att kyssa dig. Jag längtar efter ditt glada leende. Jag längtar efter att få prata med dig på fika rasten och ser fram emot att äta lunch med dig. Jag vill att det bara ska vara du och jag på lunchpromenaderna, jag vill inte dela dig med våra kollegor. Nästa gång vi tar sällskap från jobbet vill jag få kyssa dig!

Till dig som före detta vän, vill jag meddela detta! Jag slutade tycka om dig och se dig som vän, då jag fick tid över att fundera vad du är för sorts människa egentligen. Kom fram till att du har karaktärsdrag, som jag inte längre står ut med. De för godtagbara förr, men inte nu när de blivit värre och värre. De har manifesterats till den som idag är du. Det värsta är nog din extrema självupptagenhet, ditt sympatiknarkande, din feghet, din avsaknad av omtanke och generositet gentemot andra. Ditt kontrollbehov, vilket i kombination med din självupptagenhet gör mig illamående. Dessutom är du snål, men tar gärna emot när andra ger.

Att du lever i en offermentalitet som befästs starkare och starkare med åren. Det är ju så förskräckligt synd om dig. Jag har tröttnat på att tycka synd om dig. Du märker inte att din offerkofta stinker. Du är så bra på att spela offer att du de senaste årtiondena åtnjutit den specialhänsyn du livnär dig på. Så satans bortskämd! ...allt detta utan att ge själv, bara ta. ...för det är ju så synd om dig att du slipper undan med att inte ge något för allt du får. Den obalansen stod jag inte längre ut med! Så adjö! Jag kommer inte sakna dig och känner mig lättad över att du inte finns i mitt liv längre. Du fick via vår konflikt, ammunition att få ännu mer sympatier av alla du känner. Se det som min sista gåva till dig. ...och ett sista tips. Vid snart 50, vore det väl på sin plats att klara sina konflikter själv och inte leja ut dem till andra. Ditt fega arsle.

Tänker du på mig nånting?så som du gjorde förr? Ibland tänker jag nog alldeles för mycke på dej . Jag ångrar så mycket! Förlåt! Samtidigt som jag vet(tror jag) att de e bättre för oss Båda nu... Du har din , jag har min ... Vi mår bra.. Eller? Känner mig hemsk... Känns som allt står still emellanåt:/ ... Klarar jag det? Vågar jag mer?

jag vill bara ha ett svar från dig!

Till min tonårskärlek som var min första pojkvän:

Tack.
Efter dig, när jag var 18 när vi gjorde slut, träffade jag en riktigt dålig kille.
Han misshandlade mig psykiskt och förnedrade mig sexuellt. Fick mig verkligen att manipuleras och vilja försvinna. Förhållandet varade alldeles för länge, nästan 3 år. Och en dag hittade jag en gammal dagbok.
Den var skriven under den tid med dig.
Där stod sida upp och sida ner om hur underbar du var. Om hur din mor uppfostrat dig, och som alltid togs sig tid mig och till och med ringde min rektor och klagade på en lärare som bemött mig illa, när min egen mamma inte orkade lyssna.
Dagboken påminde om hur mycket kärlek jag faktisk var värd och att jag förtjänade respekt, respekt som du alltid gav.
Vi tog varandras oskulder och du var alltid så fin och underbar mot mig.

Tack vare dig så har en ståndpunkt satts i mitt liv gällande relationer med män. Jag är 30 år idag och så tacksam att jag fick ha dig som min första pojkvän, det 1½ år det varade!

När min nu egna lilla son blir äldre hoppas jag att jag lyckats lika bra som din mor och han blir en lika fin framtida pojkvän till någon lycklig tjej.

PS, jag lever idag med en underbar man som gärna hade velat träffa dig och bara säga hej.
Du och jag har inte setts på över tio år och jag har hört på omvägar att du själ är olycklig i ett förhållande med en manipulativ och destruktiv tjej. Vad synd. Hoppas du finner styrka och någonstans inom dig finner att du är precis som jag; värd det bästa, och det var du som lärde mig det.

Återigen, Tack.