mumsis skrev 2023-11-02 21:08:33 följande:
Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!
Jag måste få vara ärlig och berätta nu. Sedan första gången vi träffades har jag tyckt bra om dig. Du är en underbar människa på alla sätt och jag är så glad över att vi har kommit nära varandra. Du är min bästa vän och jag tror att du känner likadant för mig. En liten grej som skaver är dock att jag ofta känner mig förälskad i dig. Dina kramar, ditt sätt att se på mig, våra samtal, våra skämt och vår jargong. Jag njuter så av att umgås med dig och jag blir till och med svartsjuk på din kille? Ibland försöker jag intala mig att det är en friendcrush, att jag är så otroligt glad och pirrig över att just du och jag har funnit varandra som vänner, men ibland undrar jag? Har aldrig blivit kär i en tjej förut. Men jag tror fan att jag är kär i dig. Och det plågar mig, vill absolut inte förlora dig som vän. Mem jag förstår ju att vi aldrig kan bli något mer. Ibland känns det som du är smått förälskad i mig med... Men det är kanske önsketänkande från min sida? Tycker så mycket om dig!
Hej mumsis!
Väldigt fint skrivet! Tycker du ska berätta för henne :) Önskar att det var hon jag tänker på som hade skrivit så till mig. Hade varit fantastiskt. Men tyvärr. Hon har tydligt sagt att hon inte vill ha någon djupare kontakt. Att det inte riktigt finns plats för mig i hennes liv. Typ så.
Dock är vi vänner. Hon har sagt att hon vill ta ett glas vin, ta en promenad och en fika med mig. Så hon är på nåt sätt dubbel i vad hon säger och sagt. Det har gjort mig förvirrad såklart. Gjort att jag funderat ännu mer på alla dessa "varför" om du förstår. Varför säger man en sak men menar en annan? Är hon en sådan som bara slänger ur sig saker? utan att mena?
Dock har jag nu faktiskt gett upp att vilja utforska allt detta pirr som hon fick mig att känna, glädjen, den härliga positiva känslan hon fick mig att känna i mitt bröst. Minns även min egen vimsighet i hennes närhet. Hur jag fick för mig att hon kände samma. Åtminstone där och då. Vet inte om hon är rädd för något? Men hon är inte typen som annars är särskilt rädd av sig vad jag upplever. Tvärtom. Därför har jag tagit hennes ord på allvar (att hon inte har plats för mig osv) och respekterar henne. Hon verkar inte vilja ha mig i alls i sin närhet helt enkelt.
Kommer dock alltid att fortsätta fråga mig själv "varför". Varför hon säger en sak men menar en annan, varför hon verkar ha ändrat sig, eller varför hon hela tiden sköt upp fika och promenad. Var det för att hon var rädd för att visa sitt jag ännu mer än vad hon gjort? Var hon rädd för att jag inte skulle tycka om henne precis som hon är? Fick hon känslor hon kanske inte visste vad hon skulle göra av? Eller var rädd att berätta om, eller rädd att det skulle bli en konstigt situation? eller var hon rädd för att mista vår ganska nyfunna vänskap? (Eller vad det nu var och är. Hon verkar ju som sagt inte ens vilja träffas och hur ska jag kunna fortsätta att anförtro mig då? Om jag är lite som vemsomhelst random person för henne?)
Du hör ju. Alla frågor har faktiskt plågat mig. Men nu har jag alltså gett upp henne. Jag tänker att det är aldrig sunt att vilja ha någon som inte vill ha en tillbaks. En tid kanske det är okej, men inte en längre tid. Som människa är en värd ömsesidighet i alla typer av relationer.
Men jag kommer som sagt alltid att tänka på henne lite extra när julen närmar sig. Ja redan nu egentligen. Tycker mycket om henne. Som jag skrivit om här tidigare. Kommer alltid att komma ihåg hur huden knottrades sist vi sågs. Den speciella värmen och närvaron och energin som blev i rummet. Hur hon såg mig i ögonen och hur blickarna möttes i något jag inte kan veta vad det var. Bara känslan i min kropp. Känslan av något "rätt". Det fanns både ett pirr och en mysig avslappnad stämning i oss. Otroligt fint.
Det är 1 år sen snart och jag tror att den gången var den sista jag fakriskt såg henne IRL....
Ursäkta om jag nu skrev mycket om mig här, men kanske kan det jag säger vara till någon nytta? vad jag vill säga till dig mumsig är: Om du känner så som jag gjorde (gör?) för henne du skriver om, (och det GÖR du ju för du skriver så fint om både henne och känslan hon ger dig eller hur?) Så låt henne få veta.
Du har henne i din närhet, hon verkar tycka om att vara med dig, och du är nog fan förälskad i henne. Ni är vänner. Känslan kommer nog inte försvinna från dig. Pirret. (Som man inte känner för andra vänner bara den här människan) Så för dig misstänker jag att det blir att du kommer att känna förälskelsen varje gång ni ses.
Att inte få kunna ge utlopp för sina känslor är tufft. Kroppen mår tillslut inte bra av det. Vad har du att förlora om du berättar om att du nog fan är förälskad i henne? :) Tänk om hon känner samma? Att du inte inbillar dig det. Och OM hon inte visar sig känna samma för dig - ja då kan du iallafall få frid i att veta det? Om hon är en bra vän så kan hon nog dessutom ta det bra... Vad tror du om det?
Så... Var inte som jag mumsis (=Feg) Våga vara modig och berätta för henne :) annars är du typ bara en omtänksam liten lort som jag haha det vill ingen vara ;) skämt å sido. Men ärligt fastna inte i massa "varför- tänk". Kanske klarar du att vara ärlig mot din vän och faktiskt säga eller skriva det ärliga och fina som du skrev här.
Jag uppmuntrar dig gärna till det. Håller tummarna att du ska våga berätta!
Lycka till! :)
kanske K?