Till x (hens namn)
Hej igen.
Jag är lite irriterad på dig nu. Men du kommer till mig än i mina drömmar och i mina dagliga tankar. Jag förstår inte varför.
Jag förstår att du förmodligen och nog är en person som lätt går vidare, rycker på axlarna, träffar andra, tar emot bekräftelse. Tror att du avfärdar personer som vill dig väl och som bryr sig om dig på ett äkta sätt? Ja, iallafall upplever jag det så nu. Men jag kan givetvis ha fel.
Jag ville faktiskt och verkligen bli din vän och jag ansträngde mig för det också. Det vet du. Men du kanske njöt av uppmärksamheten? Av att bli bekräftad? Var jag kanske ett tidsfördriv? För sen kom andra in, även människor som inte behandlade dig väl ibland, men du väljer att ge den/dessa av din tid ändå? du vände mig ryggen helt. Nu vill du inte ens messa och läser inte ens det jag skriver. Känns riktigt jävligt fakriskt.
Jag satt och lyssnade på dig och om ditt i nästan två timmar i telefon. Jag blev glad över samtalet och att du vågade öppna dig. Självklart trodde jag då att du släppt in mig i ditt liv, att du såg mig som en vän? Jag inte bara trodde det. Du skrev det också. Uttryckte hur glad även du var över samtalet. Att vi två förstod varandra på djupet. Självklart blev jag glad. Lika glad som när du själv glatt föreslog en kaffe med mig. Men när jag väl frågat om det igen, har du gång på gång skjutit upp och skyllt på annat,men alltid skrivit att du ville. Flera gånger skrev du det. Varför gjorde du så?
Du gjorde mig ledsen. Jag trodde ju på dig. På allt du sa. Så naiv är jag. Du berättade om dig och ditt liv, om bekymmer och frågor men bara då. Sen dess har du stängt mig ute. När jag skrev om mina relationer och hur jag levt och haft det genom åren fick jag inga frågor.
Brydde du dig om mig? På riktigt? Jag tror inte längre det. För om du hade gjort det, är min uppfattning att du inte plötsligt hade slutat läsa meddelanden, och slutat svara. Tvärtom hade man väl ringt eller messat och frågat hur jag mår? Om min jul osv (jag ska sitta själv och vara ensam denna jul, är inte riktigt van vid det, och jag är rätt ledsen och skör om du frågar mig)
Hade önskat att du var mer ärlig och inte gett mig hopp. Flera gånger sköt du bara upp allt. Kaffet du själv föreslog. På grund av det upplever jag att du bara sa allt utan att egentligen mena. Men du ska veta att jag saknar dig. Hade gärna träffat dig.
Jag påminns om dig extra som sagt på jul. Det var förra julen vi sist sågs. Då i annat sammanhang än privat.Nu har ett år nästan passerat. Inget blev som jag trott eller nånting. Varken med dig eller andra saker. Kanske är det så för dig med? Jag vet inte Jag tänker inte fira någonting längre. Trots att jag faktiskt borde ha firat vissa saker.
Jag undrar så hur du egentligen mår? Jag vet inte om du mår dåligt i din själ, eller om du faktiskt är lycklig?
