Första barnet, gravid v.14 - hur mycket orkar ni!??

Hej! Det här var så mitt i prick hur jag känner. Så svårt ens för ens partner att förstå känslan tycker jag. Är så otroligt sorgligt på ett sätt med en sådan drastiskt förändring i vardagen. Jag cyklade totalt 18 km om dagen för jobb-pedling, klättrade flera dagar i veckan, gärna ut på friluftsaktivitet nästan varje helg, och löpning där emellan. Det känns skamligt egoistiskt, men måste säga att det känns så tråkigt att inte orka göra allt de där som jag vet får en att må så bra. Är i vecka 13, och är lite piggare på förmiddagar, men behöver fortfarande äta rätt ofta för illamående. Orkat vara ute på dagsturer på skidor på helgen, men att göra något kvällstid är inte riktigt att tala om just nu. Hur blev det för er andra som upplevt samma sak? Kom orken tillbaka? Eller efter förlossningen: här ni lyckats hitta en ny version av erat aktiva jag igen på ett eller annat sätt? 

Jag vet att det är ju massor som händer i kroppen, men det är bara en sådan otrolig vardagsförändring som är så svårt att acceptera. Glad för min sambos skull att han kan träna på och orka massa kul, men känner en viss ensamhet i att vara ensam i svårigheterna. 

Längtar efter ork och att känna lusten i att orka röra på mig. Tror det kommer ge en större glädje i hela graviditeten i att också känna sig mer som sig själv igen.

Berätta gärna hur det blivit för er!

Tack att du orkar läsa allt, om du kommit hit :)

Det lät som en fin och självomtänksam metod att skapa nya ribbor för rörelse utifrån förutsättningarna. Kan verkligen förstå att det också kan ge positiva känslor att känna att man ändå fixade de där kortare promenaderna och gravidyogan en gång i veckan, då målen är inom en rimlig ram och att det ändå blir Någon rörelse istället för alldeles för höga förväntningar och att man blir besviken om det inte blir något av det. Det var en bra inspiration för min del. Tack att du delade med dig!

Jag måste återkomma nu tänkte jag, för någon som läser detta och är just där i tröttheten. Även om jag verkligen inte kände att den där "vändningen" skulle kunna hända mig (lät för bra för att vara sant), så vände det helt sjukt nog som över en natt runt vecka 16-17. Var sjuk en vecka, så extra, extra trött och slut (men tvingades å andra sidan vila ännu mer än jag "tillät mig" innan), sen en solig lördag kände jag helt plötsligt att jag ville åka längdskidor, och sen ovanpå det kände en energi att vilka testa lite gym igen, UTAN att det kändes övermäktigt. Så det var en riktig lyckodag och har tacksamt nog fortsatt så (i 19'e veckan nu). Har börjat få lite ont i bäcken/ rygg, särskilt vid städning/ sitta länge, men det hjälper verkligen att cykla mycket i vardagen, och ändå få till några svängar på gymmet under veckan. Känns fantastiskt verkligen. Är glad för varje dag jag får med den här känslan!

Som jag skrev tidigare misstänkte jag att jag skulle känna mer glädje kring hela graviditeten om jag var ute mer energi och gick känna igen mig själv mer, och det blev verkligen så för mig (i takt med växande mage som också gör allt mer verkligt).

Heja alla er andra där ute! Det är nå otroligt evolutionärt utvecklade kroppar vi lever med, som bara vet exakt vad de ska göra. Bara hjärnans mönster som kan vara mer eller mindre omställningsbara till nya förändringar 🙏🌼☀️