Ofrivilliga enbarnsfamiljer
Jag förstår dig precis, vi har iofs inte svårt att bli gravida men att behålla fostret. Två sena missfall, v 17, under samma år. En biologisk son född v 24 och fick sedan veta att han stannat förvånansvärt länge... Vi hade redan före tredje försöket bestämt att det var det sista försöket och annars adoption. Vår son är också oerhört barnkär, redan när han var tre undrade han när han skulle få syskon. Vi var öppna från början och sa att det blir inte fler i mammas mage.
Men att vi vill ha syskon och att han har en storebror i himlen (han behöver inte veta båda). Han har alltid varit väldigt fundersam kring storebror och emellanåt "får han besök" av honom. Nu är sonen åtta och han har alltid älskat sina småkusiner.
Vi har stått i adoptionskö i fem år, haft papprena i indien i drygt fyra och precis fått barnbesked. väntar nu på att bli godkända i Indien och sedan få resebesked!
Men ni kanske inte vill adoptera? Ibland är det ju faktiskt så och det respekterar jag. Men det kan faktiskt vara ett sätt att få syskon...
Vi har haft så många år med bara sonen i fokus och gjort mycket saker tillsammans, sånt som är lättare att göra när man har ett barn (tror ju jag då, som inte har provat något annat). Skidsemestrar är trevligt, varit på Disneyland och bara gått på det han har velat. Sen måste vi ju rätta oss efter två viljor. våra resor har vi gjort med vänner med ett barn och med småkusinerna.
Redan från när han var bebis utgick vi ifrån att det kommer att dröja innan det blir syskon och umgåtts mycket nära med en familj med en jämnårig, de två är som syskon och har en fantastisk relation. Ibland känns kompisen som vår också!
Man får inte glömma att ett barn har sin tjusning och fler barn har sin tjusning. Precis som olika åldrar! Glöm inte att njuta av barnet och dess uppväxt istället för att stirra dig blind på syskonet som inte kommer....
Kram på dig!