Hur tänker ni kring IVF och adoption?

Hej!

Det som inte kostar något är ju att ta kontakt med kommunen  och göra en" intresseanmälan" och ta reda på vilken föräldrautbildning de anvisar . Det brukar ofta vara kö för att få starta utredningen och gå utbildningen.

Det finns inget rätt svar på om ni ska ställa er i kö eller inte. Kommer ni fram till beslutet att adoptera kommer ni kanske ångra att ni inte ställde er i kö och tvärtom  - lyckas IVF ångrar ni pengarna...Förutsättningarna ändras snabt i adoptionsvärlden - att vänta 5 månader på att ställa sig i kö kan göra stor skillnad för hur lång tid det tar innan ni får skicka. Länder som inte har kö idag kan ha det om ett halvår.

Ett mellanting kan ju vara att ställa er i kö i januari  och betala för 2012. Ställer ni er i kö nu får ni betala för 2011 och sedan för 2012. Ta reda på vilken organisation som har flest länder som kan tänkas passa er och välj den i första hand. Välj en till senare (om ni har råd) om det blir adoption.

Jag hade tagit risken med pengarna... 

Lycka till!     

  

Just det, ni måste vara gifta för att få adoptera, men det vet du säkert. Vissa länder har krav på antal år - kanske ngt att börja med också??  Även om det inte blir adoption är det juridiskt tryggare för barn med gifta föräldrar.

Jag tror inte det finns ngt enkelt svar på din fråga Renstierna. Om man alltid har drömt om att var gravid, att se sina fysiska drag i ens barn så måste man nog ha sörjt det klart om det visar sig att det troligen inte kommer bli så. Det är nog lättare att acceptera om det visar sig HELT omöjligt, men finns det skuggan av en chans kanske det gnager lite inom en hela tiden. Framförallt är det ju viktigt att båda parter är med på tåget (om man är två).

För mig som inte drömt om växande mage och som valde adoption före IVF  var det aldrig någon tvekan. och för mig är det såååå självklart att det är mina älskade egna barn, även om de inte är alls är lika mig. Det har de varit från första stund. Men jag tror man måste ha förståelse för att man kan vara rädd att inte kunna älska ett barn som inte är biologiskt. Man vet ju inte förrän man har facit i  hand. Samtidigt är det inte självklart alla bioföräldrar kommer att älska sina biobarn.

För en del är IVF/"svenssonsättet"  och adoption likställt och det handlar bara om vad som lyckas först - eller om ekonomi. Det kan ju tyckas fult att prata pengar men det är tyvärr dyrt att adoptera och en krass verklighet att en del inte har råd, framförallt inte flera barn. Det är sorgligt.

Men som någon skrivit tidigare är det viktigaste att känna att alla sätt är likvärdiga och då behöver man inte släppa några tankar alls. Bara man får utredarna att förstå att man känner så.  Och barnen. och att man inte adopterar av någon slags välgörenhetstanke, för då är man är fel ute.

Jag kan förstå dina reflektioner, även om jag inte riktigt håller med dig. Dels är det inte så att alla adoptioner skulle undvikas via preventivmedel eller abort. Det är nuförtiden ganska många äldre barn och barn med special need som adopteras. Det blir färre och färre små och friska barn som adopteras och den tendensen ser inte ut att vända. Föräldrarna har kanske haft intentionen att behålla sitt barn, men senare insett att de inte har råd att försörja det eller inte kunnat betala sjukhusräkningarna om de fött ett handikappat barn. Här kommer naturligtvis fattgdom in, men idag är det långt kvar till att alla jordens människor kommer att ha en god levnadsstandard. Ländernas ekonomiska utveckling hänger inte ihop med adoption. Att ex Sydkorea adopterar bort barn beror inte på fattigdom utan kultur i första hand. Adoptionerna minskar från Sydkorea men antalet barn på barnhem där ökar...Sedan finns det ganska många kvinnor i världen som pga kultur eller religion är mot abort, så det kanske inte är en lösning för dem.

Att det inte adopteras så många svenska barn beror förstås delvis på att vi har ett socialt skyddsnät, därmed inte sagt att  det inte finns barn i Sverge som borde ha fått en adoptivfamilj. Det finns många barn som åker fram och tillbaka i fosterhem från tidig ålder pga att föräldrarna har t ex missbruks- eller psykiska problem och barnen far mycket illa. I Sverige är de fult att säga att dessa barn hade mått bättre av att adopteras bort och föräldrarnas rätt till sina barn är väldigt stark.

Adoptionsorgansiationerna arbetar redan för att så få barn som möjligt ska behöva lämna sina föräldrar.   Jag tycker inte att ditt inlägg är vare sig kontroversiellt eller upprörande, men har svårt att se att adoption är ett alternativ för dig eller åtminstone har du långt kvar. Inlägget andas  en viss tveksamhet till adoption och då tror jag inte man ska välja det som alternativ. "Jag vill inte att min lycka ska bero på någon annas olycka". Men så är det. Resultatet hade kanske blivit ännu olyckligare utan adoption, men adoptionen har föregåtts av separation och sorg och det är något man måste acceptera.

Sen har jag full förståelse för att man av ekonomiska och tidsmässiga skäl prövar IVF först.

Adoption är i första hand en lösning för föräldralösa barn och inte för ofrivilligt barnlösa. De svenska adoptiosorganistionerna är noga med att understryka att det är barnets bästa som är det primära och att det inte är möjligt för alla att adoptera. De är inte i första hand till för att hjälpa ofrivilligt barnlösa, det är IVF-klinikerna till för. Sen blir det förstås naturligt att den som är ofrivilligt barnlös söker sig till adoption som ett alternativ.  Adoption är redan nu en "lösning" för allt färre svenskar och det kommer nog fortsätta så.  Men kring det här finns det en massa okunskap och då kommer åsikter som "du kan alltid adoptera".

Jag tycker därför att det egentligen är olika saker (med vissa beröringspunkter) att arbeta för bättre möjligheter til IVF och äggdonationer, kvinnors rätt till preventivmedel och att adoptera.

Det är inte mening att vara hård, men som ditt inlägg var formulerat tolkade jag som att det var din uppfattning i dagsläget. Då skulle jag inte rekommendera adoption, det håller jag fast vid. Men OM ni kommer till det steget en dag är ju den obligatoriska föräldrautbildningen och hemutredningen till för att komma fram till vad man känner inför att adoptera. Under den processen lyfts många av de frågor du har i ditt inlägg