Hur tänker ni kring IVF och adoption?

Har inte läst allt i tråden men har en liten fundering. Har just fått reda på att vi kommer att ha svårt att få barn på naturlig väg och tankar om adoption kom då självklart upp.
Själv ser jag som flera andra här ingen egentlig skillnad på IVF och adoption vad gäller min relation till barnet osv. Har aldrig drömt om själva graviditeten, bara om att ha barn.

Tankar angående adoption som andrahandsval: tja kostnad på 200tusen (gånger 2? jag tycker barn ska ha syskon om det är möjligt) och väntetid på 3-4år. Dom pengarna hade vi tänkt att lägga på hus/lägenhetsköp så att vårt/våra barn kunde växa upp på en trevlig plats. Men om det nu blir så att vi adopterar kommer självklart det barnet vara vårt, precis som om vi fått det på annan väg. Men varför göra det dyraste och det som tar längst tid först? och som nån sa, vissa kan inte ens få barn genom IVF, bäst är väl om de får möjlighet att adoptera.

Men, jag har svårt att se adoption som ett bättre sätt att bli med barn på, än IVF (ev med äggdonation) även av en annan anledning. Framför allt lite längre in i framtiden. Jag är nämligen för abort och preventivmedel, och hoppas att kvinnorna i länderna som det idag adopteras mycket ifrån ska ha tillgång till dessa saker. Världen går också framåt, fattigdomen minskar. Alltså färre och färre barn att adoptera. (det finns ju en anledning till att det är väldigt få barn som adopteras ifrån sverige tex) Jag vill inte att min lycka ska bero på andras olycka.
Ser inga problem med att adoptera de barn som finns idag, men i framtiden ser jag inte detta som ett hållbart sätt att skaffa barn på. Om vi adopterade skulle jag nog snarare vilja arbeta för att så få barn som möjligt blev föräldralösa och behövde adopteras, och att fler donerade ägg.
Någon annan som har tankar kring detta?

Ada,
Tack för dina åsikter och tankar! Fler sätt att se på det är precis vad jag vill höra om. Jag försökte inte vara kontroversiell eller upprörande, så var väl bra att jag lyckades med det :)

Som sagt så är detta med ofrivillig barnlöshet väldigt nytt för mig/oss, och att fundera (och känna) kring det på olika sätt är viktigt för mig (liksom i alla viktiga beslut) och är inget vi bestämt oss om hur vi ska hantera än. Vi fick besked om att jag har svårt att bli gravid på naturlig väg för bara ett par veckor sen, har inte ens kommit så lång så vi vet om IVF med egna ägg är ett alternativ. Jag är dock en person som tänker "vad händer om", och vill vara förberedd på det mesta.

Så tveksam till adoption som inlägget kanske ger sken av är jag inte. Tycker du är lite hård som säger att det inte är något för mig för att jag tar upp viss problematik, men kan vara svårt att få till nyanserna så här i text, då tänker jag på det jag skrev om "min lycka" som var mest en illustration, inget jag känner. Jag har inte läst någonstans om den frågeställningen jag hade och var nyfiken på vad folk som visste lite mer tyckte och ville få fler sidor av den. Inte så mycket som en fråga som skulle hindra mig från att adoptera utan något jag helt enkelt började fundera kring. Självklart kommer det alltid finnas barn som behöver föräldrar. Jag tänkte mer på att folk väntar med att skaffa barn allt längre, och att "behovet" av "åtgärder" mot ofrivillig barnlöshet blir allt större. Adoption kommer inte att räcka för att täcka det.
Folk i min omgivning slänger lätt ur sig "det är väl bara att adoptera om man inte kan få barn på annat vis". På adoptionsforum av olika slag verkar det ofta beskrivas som "den bästa lösningen". Kanske för att man känner att man måste försvara sig för att folk uttrycker tvivel kring adoption? Jag tänker bara att det kan inte vara lösningen för alla, för det räcker inte barnen till.

Hur tänker ni kring IVF och adoption?

INNEHÅLL