"Du slog mig!"

Ge tillbaks.

Dvs när hon hoppar på dig eller springer in i dig så bröla tillbaka att "Du slog mig".

Har du tur så fattar hon vinken och slutar.    

Jag tycker inte du ska "ge tillbaka". För en litet barn är väl alla dom där sakerna att bli slagen, inte så lätt att hålla i sär alla begrepp. Ska du dessutom börja bunta ihop dem bli det ännu svårare. Fortsätt prata med henne som du gör, och ha även en öppen dialog med förskolan. Vet inte hur de är på er förskola, men våra pedagoger är väldigt bra och förstående.

Min 2-åring är likadan.. Men här heter det mest "sluta slåss!".. Lite lagom kul när hon börjar vråla så på stan.
Har ingen aning om hur man ska hantera det, så väntar gärna också på tips.. 

Jag läser psykatri på gymnasienivå nu och så här står det i en bok jag har, taget ur ett kapitel om utvecklingsfaserna enligt M. Mahlers objektrelationsteori:

"Barnet bhöver tröst och skydd. Känslorna är starka och barnet växlar snabbt mellan glädjetjut och agressionsutbrott. Detta kallas ofta "trotsåldern". Barnet har svårt att stå ut med alla sina känslor. Ibland upplever det sig som snälla Kalle och ibland som elaka Kalle och får inte riktigt ihop de två till en kalle. Det känns lite otäckt för barnet när det upptäcker att samma person kan vara både ond och god. I denna period är det viktigt att barnet får projicera, d.v.s lägga över sin egen elakhet på mamman eller pappan, och att dessa är mogna nog att klara det och visa barnet att känslor inte är farliga.

Exempel
Pelle leker med den vassa kniven och skär sig. Det blöder och Pelle skriker i högan sky: "Dumma mamma!" Mamma svarar "Jag förstår att du blev rädd. Kom så sätter vi ett plåster på såret."
"

Detta gällen då utvecklingsfasen 18-36 månader. Det kanske ligger någonting i vad M. Mahler säger då och att det har något med det att göra?

Och om man då skall följa M. Mahlers råd så antar jag att det enda man skall göra är att låta barnet projicera och hantera det så bra som möjligt. Om hon springer in i dig så hon ramlar så och säger att du knuffade henne så kanske "Jag förstår att du blev rädd, gick det bra?" eller något.

Det enda som är "bra" med detta är att dotterns avdelning ska börja ha samlingar och prata om det. Visa med dockor vad som är ok och inte, vad det betyder att "slåss" och "knuffas" och när det var med flit och inte. Det kan ju innebära att ett barn som faktiskt far illa kan sätta ord på sina upplevelser och våga prata om det. Och sen att ungar som mina kan börja förstå att jag faktiskt inte slår henne.