"Du slog mig!"

Jag tycker verkligen om dagiset och personalen och gjorde klart att jag inte har några onda tankar om dem. Jag vet att de MÅSTE anmäla och nästa gång är det ett barn som kanske verkligen far illa. Men hela upplevelsen var ändå lite jobbig. Men jag får inte känslan av att någon där faktiskt tror att jag slår henne. Anmälningen skedde förra månaden men då de inte upplevde det som akut (pga att hon inte hade några märken eller verkade skygg) så gick de via sin egen socialförvaltare och då tar det lite längre tid. Om de verkligen trott att jag misshandlade henne så hade ju allt gått fortare.

Ja. Bra att de inte trodde att du slog henne då. :) Jag har förresten hört att flera barn i den åldern betett sig så, så de bör vara vana.

Bra dock, förstås, att de reagerade för som du säger så kan det ju vara på riktigt nästa gång.

Vi har en treåring som tidigare gärna la sig raklång på marken (helst på parkeringar eller andra ställen med mycket folk) och vrålade när han inte fick som han ville. Om man försöker ta tag i honom och lyfta iväg honom börjar han vråla: "Aj! Det gör ont! Släääääpp!" Gärna följt av "Hjääälp! Hjäääälp mig!"

Jag skiter i vad folk tror, jag bara totalignorerade hans beteende, kånkade iväg honom och satte honom i bilen. Ibland blir jag lite neandertalarförälder och ignorerar beteende som inte är önskvärt och lägger fokus på positiv förstärkning istället.

Klart att det känns jobbigt att få en anmälan men jag tycker du hanterar det jättebra! Du vet att förskolan är tvungna att anmäla vid minsta misstanke och när ett barn säger rakt ut att mamma slog denne så måste vi anmäla vad vi än tror eftersom det inte är vår uppgift att utreda eller undersöka eller spekulera.

Jag tycker du fick ett bra tips, förklara att du förstår att hon blev rädd/att det gör ont och så vidare. Bejaka hennes känslor men fortsätt också med att förklara att du inte slog/knuffade henne utan vad som egentligen hände. Precis som du gör nu! Det är inte alltid lätt för barn att skilja det åt plus att när de blir lite äldre tar de gärna till ord som de märker fungerar även om de inte vet vad de betyder.

Själv har jag en 1,5 åring som säger ajajaj om precis allting. Det är ajajaj när han trillar, det är ajajaj när han inte får sin vilja igenom, det är ajajaj när mamma lyfter bort honom från farliga situationer och det är ajajaj om precis allting. Försöker förtvivlat hålla mig för skratt och förklarar "jag förstår om du blev besviken nu när du inte fick springa iväg med saxen men den är farlig förstår du" eller "jag vet att du blev ledsen som inte fick öppna diskmaskinen men det är varmt där inne när den diskar"... 

min 3 åriga son lägger sig på golvet och skriker att han dör när han inte får av sig overallen själv eller för att man inte hjälper honom först, har även en 2 årig son men han gör inte så.
ja brukar bara förklara lugnt att han inte dör och att man dör inte av att man inte får av sig overallen när man kommer precis innanför dörren.
tror nog att du ska förklara skillnaden för henne och kanske till och med visa eller illustrera på nått vis, menar givetvis inte att du ska slå henne men typ säg att slå på mammas hand-nu slog du mig men när mamma sätter sig på din hand så är de inte att slå och de är inte med mening.... kan funka. för de låter som att hon inte vet skillnaden och att hon heller inte förstår när de är med flit och när de är av misstag eller bara en ren olyckshändelse

Tack för bra tips! Det är säkert fler föräldrar som har svårt att hantera dessa situationer.

Hon kanske inte kan rätt ord eller för lite ord? Om hon springer på dig och säger att du knuffades så kan du ju försöka lära henne rätt ord. Det heter ju att man krockar. Om du råkar sätta dig på hennes hand får du väl förklara att du råkade sätta dig på hennes hand och be om ursäkt. Om det är trots i det så kanske du får insistera på vad det heter? Jag tror min son höll på sådär någon gång, och jag sade bara NEJ jag har verkligen inte slagit dig- det var såhär...

Hon är väldigt verbal och har inga problem att sätta ord på vad som händer. Springer hon in i lillasyster så krockade hon, men springer hon in i mig så knuffade jag henne.

Så gör min också. Plus att hon mitt i affären kan fråga: Varför säger du bajs till mig?

Jag försöker förklara vad som händer egentligen, och förhoppningsvis så slutar hon snart.

Haha, hade jag hört det i affären (varför säger du bajs till mig) hade jag skrattat Var får de allt ifrån?

Här har vi en som skriker ajajajajajaj om han inte får av sig overallen (2,5 år) och i alla andra möjliga situationer. Jag försöker förklara att mamma vet ju inte om det gör ont eller inte när man säger ajajajaj jämt. Försöker att inte göra så stor affär av det.

Har har även blivit känslig och ofta när han bara stöter i handen någon stans eller liknande säger han "aj, jag slog mig". Jag frågade på bvc hur jag sak bemöta detta, vill verkligen inte ha ett överkänsligt och gnälligt barn (och tidigare har han tålt det mesta). Då sa hon att det troligen berodde på att han blivit storebror och vi säger ofta "gör inte så, det gör ont på lillebror" och då leker han "slå" leken för att lära sig hur man ska beete sig

Sociala berättelser, är det något för henne?

Nu har mitt barn diagnos så vi gör en del sådant i tex sociala situationer,ofta fungerar det om vi ritar upp ett liknande scenario och pratar runtomkring det, dels tycker han det är roligt att rita och berätta och dels så lägger man inte fokus på att barnet gjort fel/uppfattat saker fel utan det är "Nalle i berättelsen" som tolkade fel...

Vi brukar rita bilder, tex Nalle och mamma sätter sig i soffan, mamman sätter sig på Nalles hand, Nalle får ont-och mamma blir ledsen...vad hände? Vad kan mamma göra? och så berättar han....

Kan förövrigt berätta att sonen för ett tag sedan skulle slänga sig på golvet och jag hade mitt knä ivägen, han berättade argt för sambon att "Mamma sparkade mig i ansiktet så mina tänder lossnade" (han har 4 lösa tänder)...jag skämdes som en hund och önskade att han absolut aldrig skulle dra den verisionen på förskolan

Konstigt nog så har hon inte sagt att jag slått henne efter detta. Det slutade bara...peppar peppar. Vet inte om de tagit upp det på dagis som de skulle, ska fråga sen.

Nu har vår son också diagnos (som LillaMys) men han kan säga sådana saker också.. "Du slooooooooooooog mig!!", "Du gör mig iiiiiiiiiilllllaaaaaa!" eller skrika att han kommer dööööööööööööö av törst för att vi vägrar hämta ett glas vatten åt honom när han beordrar oss att göra det (han kan själv, han är snart 6..). Han är också hyperkänslig, om man råkar stöta till honom så har man slagit honom med flit för att man vill att han ska ha ont.. Vi var livrädda att han skulle säga något sånt på dagis när han var mindre och att de skulle göra en socanmälan. Hjälper inte direkt att han har mongolfläckar på ryggen och rumpan som ser ut som blåmärken. Det står ju i hans journal, de skrev in det direkt när han föddes, men de har fortfarande inte försvunnit och om någon inte skulle veta om det och han säger en sån sak, så vore det väldigt jobbigt för oss.

Hursomhelst, vi förklarar bara om och om och om igen att det inte alls var med flit, alla kan råka stöta till någon, varför skulle jag vilja att han får ont, osv. Vi validerar hans känslor "Jag ser att du känner att du kommer dö av törst" men säger ändå sen att det kommer han faktiskt inte alls, och att han gärna får gå och hämta ett glas vatten själv om han är törstig. Och om han säger att vi slåss och sånt, så ignorerar vi mest. Som tur är håller han inte lika mycket på med sånt här, vet inte om han har växt ifrån det eller om det är för att han allmänt mår bättre nu tack vare hjälpen vi fått från BUP. Tror i alla fall att det är bra att prata om sånt här med barnen när de inte är arga eller upprörda för då tänker de inte klart, och det leder inget vart.