Augustibebis 2012

Har tjuvläst lite i tråden men inte blivit medlem förrän nu så passar på att slänga in min fråga här . Är gravid i vecka 11 och hoppas att allt går som det ska så att jag och maken får vårt första barn i början av augusti. 

Har fått tid för UL nästa fredag då vi valt att göra KUB-test och jag undrar bara om det är något speciellt man ska tänka på inför ett ultraljud? Står ingenting på kallelsen men funderar ändå, har aldrig varit gravid innan så har ingen koll på sådana här saker.

Kan tillägga att jag är så sjukt nervös inför detta, kommer gå som på nålar i två veckor innan det är dags. Är så rädd för att allt inte är som det ska, tänk om jag bara inbillat mig och inte alls är gravid egentligen, tänk om fostret inte lever.....så många tankar som snurrar...Har absolut ingenting som tyder på att något skulle vara fel men kan inte sluta oroa mig ändå...

 

Tack för ditt svar!

Förstår att det är normalt att vara orolig, är ju så mycket som står på spel känns det som. Ska försöka tänka positivt, det här ska nog gå bra  .

Tack tack .

Ja, jag är väl bara lika orolig som alla andra blivande mammor.  

Och tack och lov för det ..... är ju så många ostar man inte får äta så det är ju trevligt att det finns några som är ok. 

När det gäller mat så måste jag säga att jag tycker det är lite tråkigt att vara gravid. Jag är en sån som älskar allt vad ostar, parmaskinka och salami heter, det tillsammans med ett glas rött är liksom mitt lördagsgodis. Jag tycker inte om läsk och är inte så förtjust i sötsaker som godis eller kakor och bullar så nu känns det inte som att det finns så mycket jag kan njuta av när jag är sugen på något gott. MEN ska inte klaga...är ju så glad över att vara gravid. 

Tack 

Ha, ha, jag tänker också göra det. Har redan förvarnat maken att när vi kommer hem från BB så blir det en helkväll med allt som jag inte kunnat äta på nio månader. Längtar redan . 

Jag lider av migrän men har ännu inte fått något anfall under graviditeten. Min barnmorska sa att ungefär hälften av de som har migrän får det bättre när de är gravida och andra hälften får det sämre. Hon sa också att om man får det jobbigt så kan man få tabletter utskrivna då Alvedon sällan hjälper (aldrig hjälper enligt mig) och man inte får ta så mycket annat receptfritt. 

När det gäller illamåendet så är det ju inte ovanligt att det kommer och går och att det helt går över efter ett tag. Mitt försvann i vecka tio, nu mår jag endast illa om det går för lång tid mellan måltiderna, om jag glömmer äta lunch t.ex. och inte får i mig något förrän vid halv tre.

Känner så igen mig i det där att vara orolig,första veckorna visste jag inte vart jag skulle ta vägen för jag kunde knappt tänka på något annat. Dock tycker jag att jag lugnat ner mig lite nu, kanske för att jag går in i vecka tolv på tisdag och börjar se slutet på den första kritiska perioden.  Kan inte ge så mycket andra råd än att försöka tänka på annat och hålla sig sysselsatt så att tiden går. 

Kram till dig och lycka till!

Vi kommer varken ha dop eller namngivningsceremoni. Jag vill döpa men inte min man, han tycker att barnet ska få välja själv när det blir större och det respekterar jag.

Namngivningsceremoni tycker jag känns lite som ett "låtsasdop", meningen med dopet och dess namngivnig är ju religiös så jag tycker det skulle kännas konstigt att ha det utan det religiösa...om någon förstår hur jag menar.

Jag är glad att mannen gick med på att gifta sig i kyrkan för min skull, så då går jag med på att inte döpa vårt barn i kyrkan för hans skull. Man får ge och ta lite

Då är vi lite i samma sits, jag är också döpt, konfirmerad och gift i kyrkan. Min man är endast gift i kyrkan och det var som sagt för min skull. Hela min släkt är döpta och konfirmerade så för mig är det  tradition men i makens familj är de varken döpta eller konfirmerade så vi kommer från lite olika bakgrund när det gäller den biten. 

Jag kan dock tycka att det känns lite tråkigt att mitt barn inte får använda samma dopklänning som en stor del av min släkt haft, inklusive jag själv, och som min mamma sytt till den första kusinen som kom.  Men men, det finns ju värre saker så det gör inte så mycket egentligen. 

Låter som vi är gifta med samma man . 

Kan nog ligga mycket i att man är ung och oerfaren, när man blir äldre börjar man (dock inte alla) liksom inse att man inte måste göra som alla andra runt omkring en och att man faktiskt kan välja själv hur man vill leva sitt liv .