Augustibebis 2012

Jag är just hemkommen från akuten, fick komma dit ändå - eller som sköterskan på sjukvårdsupplysningen sa, "Det är ju fritt fram att söka..." (med undertonen att hon nog inte tyckte det). Fick först prata med en barnmorska som var helt, helt fantastisk, men hon hade inte så goda nyheter att ge mig. Gynjouren var på operation och det kunde dröja timmar innan han var färdigt, och dessutom är det inte alla som tycker att det är viktigt att konstatera missfall på helgen, det kan man göra på veckan, tydligen. Jag frågade om man inte kunde ta blodprov i alla fall, och det kunde man ju, men hon tyckte att jag skulle ta ett vanligt gravtest först. Jag hade dock just varit på toa, men jag fick sitta kvar och skulle lämna urinprov när jag kunde. Hon hann komma ut i väntrummet innan jag hann detta, och meddelade att läkaren hade hört av sig och att han skulle undersöka mig.

Efter en stund kom läkaren och jag förklarade allt för honom, han var också helt fantastisk, mjuk och omtänksam. Han gjorde ett vul, och det tog lång tid innan han sa något alls. Jag hann tänka både det ena och andra! Till slut sa han att han ser en graviditet, men att han var osäker på om han såg hjärtat slå eller inte. Han ville ta med mig upp till avdelningen där han hade en bättre maskin, för han ville verkligen minska min oro. Jag fick följa med upp och där såg jag hjärtat slå! Jag kan inte tro att det är sant, visste inte om jag skulle skratta eller gråta, så jag gjorde båda delarna... Han kan ju inte ge några garantier såklart, men så som det såg ut idag är det en normal graviditet i sjunde veckan. Han rådde mig att försöka sluta stressa och gå på mina undersökningar. Han kunde inte förklara var blödningarna kommer ifrån, det är inte ovanligt att det blir så, men förstod så väl att jag var orolig.

Så just nu är jag fortfarande gravid!

Tack för goa hejarop och grattis! Ja, det var i sanning en bra dag. Sen jag steg ut från sjukhuset har jag inte varit orolig en sekund! Jag har fortfarande samma blodiga flytningar som jag har haft de senaste nästan 2 veckorna. Men jag är inte orolig längre!

Häftigt med tvillingar, men jag förstår att det är omvälvande. Jag är själv tvilling, vi föddes 20 månader efter vår storasyster. Kan tro att mina föräldrar hade händerna fulla!

Härligt att så många har fått se hjärtanen ticka!!

Jag är ganska säker på att det lilla livet har runnit ur mig idag. Jag har blödit sen igår kväll, och för nån timme sen när jag var på toa kom det en klump med slamsor när jag torkade mig. Det såg inte ut som blodklumpar. Har ju ett inplanerat vul på fredag, det får väl visa sig då, men jag känner mig säker. Sa t o m till min man att han nog inte ska vänta sig att det går bra.

Åh, tack, detsamma till dig! <3 Så länge det inte kommer klumpar behöver du nog inte vara orolig. I torsdags kväll blödde jag jättemycket, kom några blodklumpar men inga andra konstigheter, och i lördags såg jag det pickande hjärtat. Men nu känner jag mig säker, tyvärr...

Jag går in i åttonde veckan imorgon. Eller skulle ha gjort. Eller vad man ska säga. Kanske ska räkna mig gravid tills jag har fått det bekräftat...

Men var det "bara" rent blod, eller var det klumpar också?

Härligt!!

Arba, jag hoppas verkligen att du får gehör för din oro och att du kan få till ett vul. Framförallt hoppas verkligen, verkligen att du då kommer få se att du har ett litet liv i dig som växer och mår bra!

Åh vad gott, då kommer du få svar i alla fall! Jag har också vul imorgon kl 10, men i mitt fall handlar det om att se så allt har kommit ut. Jag hoppas att jag slipper skrapning. MEN, så är inte fallet hos dig, du har ett litet hjärta som tickar!!

Ja, det känns på ett sätt gott att läsa folks kommentarer som förstår vad man går igenom, men jag önskar ingen, ingen att uppleva detsamma!! Tack för kram.

Lycka till idag, jag ska också uppdatera...

Läkaren såg en graviditet men inget hjärta... Det är till att vänta och hoppas på att det åker ut av sig själv så jag slipper skrapning. Återbesök om en vecka, innan dess uppföljning av hcg på tisdag.

Just det, storleken motsvarade 6+5, vilket det var i söndags när jag började blöda.

Jag såg ett hjärta ticka i lördags, då jag var inne på akuten för jag höll på att gå sönder av oro. Idag fanns där inget. Om jag då lägger till hur jag känner det i kroppen, brösten, illamående mm som alltsammans är avtagande, då finns det bara ett alternativ kvar. Jag fick bekräftat idag det jag misstänkte. Det känns tungt, men det känns liksom skönt också. Nu vill jag att kroppen ska klara av detta så jag slipper skrapning, vill komma igång igen med normal cykel och försöka att även psykiskt påbörja "verkstaden" igen. Vi vill så gärna, gärna ha ett litet pyre!

Tack hörrni för fina tankar och beklaganden!

Nä, inga tabletter, det var faktiskt inte tal om. Fick återbesök om en vecka, och på min direkta fråga bekräftade hon att det kunde bli tal om skrapning då om inte allt hade kommit ut.

Jag önskar er alla lycka till nu, hoppas att ni får fina, underbara, unika pyren i augusti hela högen!!

<3

Tack! Ja, jag vet inte hur jag vill göra om jag är mogen för att försöka "pang på" igen, eller om vi ska vänta lite. Nu ska jag sluta blöda först. Inatt tog det i att blöda igen, just som jag trodde att det var på väg över... Läkaren sa visserligen att det kunde hända så, så jag var väl lite förberedd, men jag vill inte, gillar inte, orkar inte...