Ni e ju fan makalösa!

Ja, jag är iaf imponerad. Visserligen har min son visat omtanke och så, men han är inte ens två och behöver ändå hjälp med blöjbyten och påklädning och matlagning mm. Har varit oerhört jobbigt med hög feber och lunginflammation. Men som du säger så klarar man väl det om man måste. Men det är hur som helst imponerande!!!

Instämmer ts, jag fattar inte hur ensamstående fixar det.

Hej.
Tror inte det är många ensamstående som klarar det heller.
Jag var ensamstående 2år. Blev helt utbränd efter 1år.
Fick hjälp av släkt/vänner/Mamma/soc.
Nu har jag pappan, och det är HELT JÄVLA UNDERBART, aldrig mer ensam..och jag brukar säga till mina vänner som inte har en kille men ändå vill ha barn att det är det sista jag önskar någon att vara ensam. Önskar det inte ens till min  värsta fiende för det är hemskt. Man behöver vara 2 i ett föräldraskap.

Jobbigt det låter! Bra med familj och vänner som ställer upp och skönt att du kommit på fötter igen :)

Ja det är hemskt att vara ensamstående. Ja det är skönt och det är lite roligt när folk har gnällt på en när man var ensam att "vadå de kan väl inte va så jobbigt" nä, lätt för dig o säga som inte är själv eller ens har barn. Jag har ju både varit ensam och haft kille så jag kan ju relatera till båda och, och det är STOR skillnad. Tycker det är helt underbart att dela föräldraskapet med pappan. Men visst finns de dom ensamma som klarar de, dom är starka enormt men jag känner ingen dock.

Jag har en bekant som valt att vara ensam med sitt barn, flickan är nu 2 år och hon verkar klara det galant utan speciellt mycket hjälp utifrån. Än så länge. Kanske beror lite på hurdant barn man har också?

Tack! Vill bara tillägga att det finns massor av mammor (oftast) som tar hand om allt fast dom är två. det är ännu värre att vara två men lika ensam om allt ändå.

Absolut! Det är lika illa det. Då kan man ju lika gärna vara själv!

Ja, det finns ju de exempel som fungerar bra. Men det beror ju på som sagt. Hur krävande barnet är, hur mycket hjälp/stöd man får av släkt/vänner och hur pass stark man själv är psykiskt och fysiskt.

jag är ensamstående med 2 pojkar ( 5 år och 7 månader ), går alldeles utmärkt, att bli sjuk är såklart svårt, fick i september problem i ena hand och fot där jag knappt kunde gå eller hålla nåt, var jätte ont, men faktiskt så hittar man kraften ändå, är man själv så vet man att det inte finns nån som kan fixa det sen, fördelen är att man är själv med att bestämma om det gäller ekonomi mm. Är man trött och lägger sig varje kväll med barnen kl 7 så gör man det utan dåligt samvete, att man inte har nån egentid med partnern. Jag var ensamstående med första i 4 år och även det gick galant.

Jag säger inte det för att få beröm eller nåt men vill gärna minska rädslan lite för dem som står inför steget att lämna, är man i ett dåligt förhållande så är man redan själv med barnen i alla fall samt med en partner uppepå som gör livet surt.