HJÄLP med att resonera med retorisk sambo

Usch, alltså, jag håller med er, men jag vet att allt ni säger skulle inte kunna ges som ARGUMENT till min sambo.
Han skulle till exempel säga till tundra:
"på VILKET sätt beter jag mig som en unge och tyrann? Ge mig ett skäl."

Och ja, jag ser flera svarsalternativ, men jag vet att de alla leder till att han "nedmonterar" ens känsla av situationen till att bli en slags bevisförning på hög eller låg nivå. Han skulle öht inte ta ett känslomässigt skäl som ett riktigt svar.
"Du TROR att pojken tar skada av att äta frukost själv, vad har du för bevis?" osv osv i all oändlighet....

Tycker du ska lämna honom om han inte är beredd att ändra sig (vilket det inte verkar som). Han är inte frisk och detta går ut över sonen. Förskräckligt!

Tror att du bör skriva ett brev, så att du får tala till punkt o inte bli avsnäst. Där du får tid att formulera dina tankar och vad du önskar av din familj. Jag tror också att du behöver ta en funderare på om det är värt att leva med mannen om han inte tar dina tankar på allvar. För japp känslor e ju fantiskt vad som håller samman en familj, män har i alla tider resonerat bort en kvinnas argument med att de är känslomässiga..men logik ska ju bygga på alla "fakta", vad som är relevant o i det ingår hur ni MÅR, som familj och hur ni vill leva. Ge honom tid att formulera o svara när han fått brevet..han har kanske en del att bli klar över själv. Jag tycker att du låter som en alldeles normal, intelligent kvinna/männiksa, som visar omsorg!

Nej vilket trist beteende...det låter faktiskt inte helt friskt, sen om det är någon diagnos eller hans egen barndom eller något annat bakom, det låter jag vara osagt.

Såna spydiga kommentarer som bara sägs för att trycka till någon annan och själv få sista ordet, det är inte att argumentera eller diskutera utan det är nästan psykisk tortyr säger jag! Speciellt om han är likadan mot barnet också, som naturligtvis inte har en chans att försvara sig mot en vuxens retoriska förmåga.

Naturligtvis är det du som har rätt, naturligtvis sitter man ner och äter frukost tillsammans utan att man ska behöva motivera varför på något sätt, och att hänvisa till sociala konventioner och personlig frihet...jag har inga ord faktiskt! Hur kan han vara så kall och frånvarande?

Du säger att du har en samtalskontakt och andra att prata med IRL, men jag ser inte hur det ska hjälpa om du inte får din sambo med på noterna. Kunde du kanske skriva upp fler exempel helt objektivt och exakt hur han reagerar i dessa situationer och sen visa dem för någon med kunskap på området och få respons? Kanske är han villig att lyssna om responsen kommer från någon utomstående expert? För barnets skull måste du ju försöka, för så ska han inte behöva ha det :/.

Ett brev kunde kanske vara en bra idé faktiskt, om han inte klarar av att ta till sig det heller utan igen kommer med sina motargument mot dina känslor så hade jag nog övervägt om ett sånt förhållande faktiskt har en framtid. Alla argument behöver inte vara logiska, det är ju ens känslor som avgör om en situation känns bra eller inte! Funkar jämförelser med honom själv, hade han tyckt att det var okej / mysigt /acceptabelt att vara i samma situationer som han försätter sonen i? Äta en torr smörgås i ett mörkt rum där han inte ens klarar av att hämta mjölk åt sig själv men ingen hjälper honom? Tycker han det vore ett trevligt sätt att äta frukost på? Om inte, varför behandlar han barnet så, var finns logiken där?

Han verkar ju inte vara en människa, snarare en något felprogrammerad robot. Nej, barnet dör inte av att äta frukost själv, men han blir ju lite störd precis som hans pappa är... Var han sån när ni dejtade också? Hur stod du ut?

I ett förhållande lyssnar man på varandra, man pratar med varandra, man litar på varandra. Man kräver inte bevis hela tiden, man håller inte på att motargumentera bara för att. Säger jag att det blir kallt i huset om vi öppnar dörren så kräver inte min sambo en förklaring med div tabeller och diagram. Säger jag att jag inte vill äta framför TV:n utan i köket så hänger han oftast på, för vi har samma syn på saker och ting och även om vi har vår frihet så tycker man ju om den andra och vill umgås och behaga varandra.

Vad tycker han att han lär sonen när han inte vill hjälpa honom och inte verkar vilja umgås med honom?

Oh han är en SÅN, dryga jävlar dom där. Du får helt enkelt be honom sitta ner och hålla käften och bara lyssna medan du pratar, eventuellt lite vänligare formulerat :) och så talar du om att allting behöver inte kunna skrivas ut svart på vitt i paragrafer. Och att han kanske, kanske!, skulle förmå sig själv att hitta någon slags tillit till att du vet vad du pratar om och han är inte allmäktig eller den enda som hittat den sanna vägen. Han behöver inte ens svara dig, bara låta det du sagt sjunka in, och så gör ni upp en plan för saker det är viktigt att han hjälper eran son med, inte för att det är logiskt, utan för att det är VÄNLIGT.

Ja, han kan verkligen vara just kall och liksom frånvarande. stela ansiktsuttryck, ger inte något ifrån sig. Är tvärtemot den lekfulla typen, säger sig inte kunna leka.

Jag tvekar om min bedömningsförmåga märker jag. Det är som om att det ni säger är självklarheter absolut inte är självklarheter här hemma. Som sagt - varför man ska äta frukost tillsammans kräver en djup argumentation och analys...låter som politiker i TV-soffan, nej värre: som Merkel o Sarkozy...bara för att ha en "normal stund" (då kommer det: "men VAD är normalt?, låter du dig alltid styras av samhällets normer, är du så svag..aha - jag förstår...")

Jag har också försökt de korta svaren till sin spets.
-Nu är det så för att jag säger så.
-Jag har inget skäl och jag skiter i om jag inte har ett skäl.
-Jag har inget skäl enligt din princip, men jag har skäl nog för mig själv.

Det leder ändå alltid till fruktansvärt långa och tradiga diskussioner, ofta slutar det med att jag är helt förstörd och gråter i timmar.

Det är möjligt att barnets pappa inte längre lider av sin barndom rent psykiskt. Men helt klart verkar han inte ha kommit ikapp socialt. Och nu har ju er son turen att ha sin mamma då...men social träning behövs för barn. Hemma försöker vi sitta ner tillsammans och äta så ofta det är praktiskt möjligt. Det behövs för att barnen ska lära sig bordsskick, att man samtalar om dagen (vilket är viktigt på flera sätt).
Det blir ju lite ensidigt och ur ts synvinkel i en så'n här tråd, det kan man inte komma ifrån. Men frågan väcks vad han ger dig och barnet i övrigt, när han nu beter sig så illa på morgnar, kring måltider, osv.?