Jag tror att du ska låta henne sova med dig, tanka upp dig och bara vara nära så mycket som möjligt. Hon känner garanterat av förändringen som sker, att du drar dig undan (av ett eller annat skäl) och att något är på gång. Då behöver hon dig ÄNNU mer och då drar du dig undan ÄNNU mer och då måste hon kämpa för dig ÄNNU mer.
Kan nästan lova dig att det kommer lugna sig om du går henne tillmötes, säger "jag märker att du behöver mamma nu, jag är här, hur mycket du vill" och verkligen ÖVERÖSER henne med kärlek och närhet. Då märker hon att hon inte behöver kämpa. Att få syskon kan hon inte förberedas på, på det sättet, tror jag. Ni får hantera det när det väl sker och inte påtvinga någonting, då får det bara motsatt effekt.
Hörde på Knattetimmen (mestadels grymt bra program på P4) där de diskuterade just detta med nattningen. Kort vad de sade: små barn behöver tanka upp mamma ofta när världen omkring är skakig. Vi har burit våra barn i magen i 42 veckor, kanske ammat dem, de har känt våra hjärtslag och vår lukt i flera månader nära nära och då är det OSS de behöver som mest när livet är läskigt och nytt. Det har ingenting med att de ratar pappa/farmor/mormor att göra, det är INTE personligt (och barnen ska heller inte känna att de klandras för detta) utan det är naturligt.
Här har vi en liknande situation, det är enbart jag som nattar numera ("mamma sova sängen") och vi följer vår sons önskan. Men viktigt är att pappa erbjuder sig och frågar "får jag natta dig idag?" varje dag och sedan respekterar det "nej" han får UTAN att bli sur/ledsen/arg utan bara "jaha, sov gott!", godnattkram etc.
Då förstår barnet att pappa är kvar, han älskar mig lika mycket och han står där när jag snart har tankat upp mamma så mycket jag behöver.
Är övertygad om att det kommer lösa sig om ni ger henne det hon behöver, hon vet så väl själv vad hon behöver just nu ju!