Min son slog min sambo

Känn inte skuld för att du inte orkar!!!! jag har ett barn med funktionshinder dock lindrigt, men jag arbetar med barn som har svåra funktionshinder som ofta är utåtagerande och våldsamma.

Jag går till jobbet med vetskap om att jag kan få näsan krossad idag, eller ett finger brutet, en käftsmäll eller liknande.
Skillnaden är att jag går hem när min arbetstid är slut! Jag får hämta nya krafter så jag orkar vara på min vakt nonstop för att undvika situationer där jag riskerar att skadas. Vi har också mycket bra stödfunktion med samtal etc när något händer.

Det jag har lärt mig är att föräldrarna inte alltid är 'bäst'. Man är för nära känslomässigt och får aldrig hämta andan. Ofta ofta ofta är barnen som kommer hit mycket stökiga och får utbrott titt som tätt men efter ett tag så lugnar de ner sig, blir mer harmoniska osv.
Inte för att vi är bättre som så än föräldrarna utan för att vi är FLER. Händer något kan någon annan genast ta vid så att den som blivit utsatt får hämta andan.

Du/ni kan ju ha sonen hemma ändå, men inte alltid. Att ni inte klarar av honom hemma betyder inte att ni inte älskar honom! Att våga be om och ta emot hjälp är svårt, mycket svårt! Jag har själv svårt med det TROTS mitt jobb! Men ibland är det vad som är bäst för alla.

TS, det är en styrka att inse sina begränsningar. Och att ha begränsningar innebär inte att man är en dålig förälder! Du har gjort ditt bästa under alla år, att be om hjälp innebär inte att du ger upp!

Kram

Tack alla för era svar! känns som de stärkt mig.. ska nog be min sambo läsa dem ikväll

Varit på möte med sonen i dag, då han fick berätta sin upplevelse vad som hände, de gick bra.. han sa att de bara blixtrade till, han hann inte tänka.
DUMT var att den ena av socialarbetaren säger att vi vill ju att ni ska kunna bo under samma tak tillsammans tills du går ut skolan. han ska gå 3,5 till i skolan! Min son svarar att jag kanske flyttar innan dess, hon svarar neeej de ska du ju inte behöva göra.

Hallååå jag har innan berättat för dem att vi funderar på boende för sonen. Jag sa något om att vi får se hur de blir men vi kan ju nu rikta in oss på den allra närmaste framtiden och de som hänt så får vi se sen.
kände mig jättedum!

 På mötet så visar de sig att de fått in papper från polisen om att hans pappa kommer sitta i fängelse i 1 år pga att han misshandlat mamman och ett av barnen, eftersom min son EJ vuxit upp med pappan vilket utredarna inte visste så kommer de ju enligt mig inte därifrån, jag lämnade honom under graviditeten då han gick på mig. På vägen hem säger min son att tänk om de ligger i blodet att jag blir sån :(
 Jag sa att jag tror verkligen inte att man ärver sånt och att han kommer få hjälp nu och de skulle nog hans pappa också behövt.

Hans pappa är ett otroligt känsligt kapitel för min son, hoppas de inte leder till fler utbrott i helgen :(

Jätteskönt att jag fick honom med på mötet idag iallafall

Jag har absolut ingen erfarenhet av sådant här. Men jag tycker du gör det bra som tar tag i det och inte bara "skyddar"  och bortförklarar din son. verkar ju som att ni har en bra relation också. 

Om han flyttar så är det ju viktigt att han inte känner sig sviken av dig eller att han känner sig bortvald till förmån för din sambo. Utan att det är något som är bäst för honom själv.  

 de är precis de jag är så rädd för att han ska känna att han kommer känna att jag valt min man, men har ju egentligen varit i dessa tankar redan innan vi flyttade ihop, eftersom han en dag var större och starkare än mig, då bodde jag själv med honom och hans syster och var orolig när han blev arg eftersom jag inte kan rå på honom. (alltså i självförsvar) om de blev så allvarligt.

Vi har en fin relation annars men jag känner samtidigt att jag är den ende han har. Helst nu, min sambo och han pratar fortfarande inte med varann, min sambo vill inte göra de fören han säger förlåt vilket jag är rädd att han faktiskt aldrig kommer göra. :(

Knepigt att det verkar vara dödläge mellan sambon och sonen, du får försöka vädja till båda att ge med sig. Typ kanske få sonen att erkänna att det var dumt att han flög på sambon, och få sambon att godkänna det som förlåt typ.

Jag tror att om du är ärlig med din son så kan han förstå att du inte väljer sambon över honom. Säg att du älskar honom och vill att han ska känna att han har en trygg miljö omkring sig. Om han flyttar till ett gruppboende men inte trivs så kan han komma hem. Då letar ni efter något annat. Jag själv kan ibland ha svårt att uppfatta sociala nyanser, och jag uppskattar alltid när folk är tokärliga rakt upp och ner.

Usch nu har jag och min sambo bråkat pga allt de här, han är världens lugnaste människa så blev förvånad över kraften över ilskan i hans röst. Om lite mindre en två veckor har vi fått tid till familjeenheten, jag och sonen har fått tiden. Önskar bara allt kan bli bra för alla!! De gör ju så ont i mig, de känns som om jag står i gapet mellan min sambo och min son, behövde bara prata av mig...