Vilken är din största sorg?

Min största sorg är att jag aldrig fick lära känna min pappa. Han tog sitt liv när jag var fem, och jag har enbart svaga minnen av honom från perioden innan dess. När jag ser bilder av honom kan jag se så mycket av mig själv i honom, och jag vet att jag ärvt mycket av min personlighet och beteende från honom. 

Eftersom jag var så ung och knappt förstod vad som pågick, har det faktiskt inte påverkat mig så mycket i min uppväxt. Vi flyttade väldigt snabbt efter hans död och mamma träffade en ny man, som vi bodde tillsammans med i elva år, men jag fick aldrig någon bra kontakt med honom.

Jag tror jag valde att förtränga min pappas död. Nu, när jag är äldre, så har det dock kommit tillbaka och jag tror att jag för första gången i mitt liv vågat känna riktig sorg över honom. Det gör ont, och det är min största sorg i livet. 

Min största sorg är att jag bor 160 mil ifrån min familj och släkt, dock tillsammans med min sambo.
Jag avskyr den här stan och jag avskyr det kalla nordliga klimatet här, sen känns det som att människorna här ogillar mig och har fått för sig att jag ska vara så "speciell" hela tiden.
Bara för att vi har en fin bil, ett fint hem och att vi tjänar bra med pengar.
Jag är absolut ingen stropp och folk ha fått fel bild av mig som inte känner mig.

Sen har jag sorg över mina föräldrars hund som gått bort, jag fick aldrig säga hej då till henne och saknar henne mycket.

Jag har sorg över att jag som 17 åring drabbades av cancer och att mina vänner inte brydde sig om det.

Fick även besked idag att att väldigt nära släktning till mig är spårlöst försvunnen efter en joggingtur igår förmiddag. (polisen är underrättad)
Nu är min familj på plats och kramas och letar och väntar, medan jag är över 160 mil bort och inte kan göra något.
Jag är även gravid och det känns som att det är mitt fel att han är borta (kanske beror på hormonerna)...
Men jag tänker så lustigt som att nu när släkten ska utökas med en person så försvinner en annan.
Min familj vet inte att jag väntar barn. Det gör så ont i mig att dem sitter där nu tillsammans och jag inte är där...

Jag vill bara att de ska hitta honom vid liv!!  

Min stora sorg är min mamma som är psykiskt sjuk. Vi har ingen kontakt idag och detta har splittrat hela familjen. Sörjer den familjen enormt!
Sen sörjer jag att jag inte kan få fler barn. Har två som jag är sååå glad över men har alltid velat ha minst 3. Går inte förklara tomheten och frustrationen då man är nöjd och glad för dom som finns men att man ändå inte är nöjd. Förståelsen från omgivningen är minimal från omgivningen!

Mina största sorger är
# Min älskade kusin som jag förlorade i en olycka som hade kunnat överlevt, sjukt nog att ens skriva så hade han överlevt om dom som körde bakom honom inte hade hjälpt honom ur bilen.
# Att min dotter blev placerad utanför hemmet pga hennes pappa.
# Att jag har sådan ångest för att skaffa ett syskon till henne för att det känns som att jag sviker henne.
# Att jag inte kan göra mer för min man som kämpar så med sig själv just nu är så stolt över honom men han har det jobbigt.

Jag tycker det är väldigt fint att ni delar med er av era erfarenheter och sorger. Att bära på sorg som sliter i själen är något jag förstår och har mycker medlidande för.

Mina sorger är:

1. Detta är mitt livs största sorg men samtidigt så har det utvecklats genom åren till något som göt mig stark och vis, samt att jag har lyckats fylla upp de bitar i mig som saknats genom min sorg. SÅ,sorgen är när min mamma var 8år som hittade sin pappa efter hans självmord, ihjälspräng och därefter ´bar på detta trauma (man fick inte prata om det som skett i samhället hon växte upp i) , och som i sin tur har resulterat att hon blev psykiskt sjuk när jag var 4år, åkte in och ut på sjukhus, undvek mig pg av sjukdom och ovilja att lyckas eller tro på nåt i livet och var mer som en böld i mitt liv istälelt för min mamma, som jag saknade mycket.  
Vi har fått bättre kontakt senare åren och jag accepterar henne och älskar henne som hon är, men är ledsen för att hon inte funnit frid och lycka i livet. Hon går på tunga mediciner och bor på ett hem nu.    

2. Först så lyckades jag och min sambo inte få barn på fyra år. Jag längtade och grät...Men aedan blev jag gravid! och är det justnu, men min sambo blev helt alldelles konstig, förtrvivlad och har lämnat mig :( . saknar honom mycket eftersom jag älskar honom djupt.

3.Att jag har många potentialer, kunskaper, och begåvningar men gör ingenting av dem..Har dåligt självförtroende och är i botten en ledsen person, men glad utanpå. Är därför inte vidareutbildad utan tar olika jobb här och där och känner hur jag slänger bort mitt liv och mina chanser till något större. 

Min största sorg är att mitt lilla barn är allvarligt sjukt. Så allvarligt att hon kan dö på några minuter när som helst.

Jag älskar dig så mycket att det gör ont i mig lilla hjärtat ♥.

Utan inbördes rangordning:
# Att det tog 3 år och 4 ICSI för vår son att bli till, att han aldrig kommer få syskon och att han är språkförsenad med all den oro för framtiden det innebär
# Att jag vuxit upp med en psykiskt sjuk far som fortfarande ställer orimliga krav på mig och är totalt självcentrerad
# Att jag inte talade mer med äldre, nu bortgångna släktingar, om deras liv och tankar. 

Att min far är en empatistörd person som jag inte kan stå för, och som fått mig att må mest dåligt av alla personer i mitt liv. När jag mår riktigt dåligt drömmer jag mardrömmar om honom, att han tvingar mig att skjuta mina vänner och andra jag känner.

Att jag inte är säker på att min mamma älskar mig eftersom hon också har blivit mycket skadad av min far medan de levde ihop. Troligen ser hon en del av honom i mig eftersom hon och jag är helt olika personligheter.

Att gamla vänner sviker och att jag inte kan sluta bete mig kantigt mot folk ibland. För att jag tror att ingen ändå tycker om mig tillräckligt mycket, så jag testar lite ibland och visst finns det många som sticker för minsta vindpust, så fort man inte tar hand om deras problem och bjuder på fest och roligheter hela tiden.

Men när var det sist någon som frågade hur jag mådde?

1. Att jag borde vara nöjd och glad men inte klarar av det.

2. Att jag aldrig kommer leva upp till min potential. 

Att jag aldrig kommer kunna få en trygg relation till mina föräldrar.

Visste inte att man kunde kallprata så mycket och ofta. Alla tror vi är jättetighta för vi pratar minst en gång i veckan.