• Anonym

    Förskollärare som är besviken på verklighetens kollegor

    Jag har arbetat som förskollärare i lite mer än två år nu och blir bara mer och mer besviken på hur verkligheten ser ut. Visst förstår jag att verkligheten inte alltid ser ut som i litteraturen (jag hade arbetat innan jag utbildade mig så det är inte det).

    Det som jag är mest besviken på är faktiskt personalen. Jag tycker att det överlag finns en väldigt trist attityd och jargong kring det mesta som rör vår verksamhet. Allmän negativitet, oproffsighet, fyrkantighet, bakåtsträvande, okunskap och dum jävelskap. Jag vet snart inte vad jag ska göra, jag trodde att gräset var grönare så jag har bytt jobb men blir mörkrädd över att det ser ganska lika ut vart jag än jobbar.
    För att ta några av alla exempel som retar mig mest så är det att andra vuxna talar om för mig hur jag ska göra och inte göra. Det kan vara allt från att jag inte får ta fram material till barnen som de frågar efter eller att de inte får göra olika saker. Eller att det tycker att jag är för snäll så att de själva hamnar i mörk dager.

    Tex. kan barn fråga mig 30min innan maten "får jag måla?" Självklart säger jag! De hinner gott och väl måla en stund innan maten. Men nej, då kommer det någon annan personal och kör över direkt med en arg ton "NEJ, det är ingen idé att börja riva fram färg och annat nu, vi ska snart äta!" Jaha, vad ska jag säga då?! Barnen målar ju ändå kanske bara 10min. Jag är dessutom noga att plocka undan material som jag plockar fram så det kan inte vara det som är oron.
    En annan grej kan vara olika lekrum. Det ska bommas kl 15 trots att vi stänger kl 18. Barnen får hitta på något i det rummet som finns kvar. Där finns kanske tre olika grejer att göra. Roligt för de som går till klockan 18 varje dag! Jag brukar öppna och säga att de visst får vara där så länge jag jobbar tar 10 min att städa. Annan personal kan springa in och gapa på barnen och slita ut alla på tre röda för att sen bomma igen.

    En annan sak är att personal är rent otrevlig och dum med barn. Skäller på dem och har konstiga regler kring maten och att äta upp eller ta mer. Massor av konstiga principer som mer handlar om hur De tycker, än att utgå från barnen man har framför sig. Tex. har du inte ätit någon mat får du heller ingen frukt. Eh, i min värld behöver ett litet barn det fruktbiten ännu mer om han/hon inte fått i sig tillräckligt av maten. Prata inte vid bordet, låt maten tysta munnen är en annan grej. Vad f*n är det 1950 eller? Så mycket maktkamper att ni anar inte. Attityder som "akta dig, ger du dom lillfingret så tar dom hela handen" Vad f*n det är barn 1-6år! 

    Är det inte barnen det är fel på så är det föräldrarna. Personalen har så mycket åsikter om alla att jag blir så trött. De gör si och den gör så. Saker de inte har en aning om. Allt ska vara så millimeterprecist att jag mår illa. En mamma ringde och förklarade stressat att hon var sen, "ta det lugnt sa jag, vi har öppet till kl18, kom när du kommer" Mm, sen.. visst. Hörde jag personal muttra bakom mig (??). En annan grej är sjudomar. Jag vet också att en del föräldrar slarvar och skickar halvsjuka barn till förskolan ibland. Jättetråkigt tycker jag med. Men om man ska ringa varje gång ett barn snorar kan man ju stänga mellan september-maj lika gärna.

    Personal uttrycker sig klumpigt och oproffsigt till föräldrar eller liksom är jättesnackis på kompisnivå. Hallå, vad hände med proffesionaliteten? Visst får man prata och vara personlig men inte privat tycker jag. Som en öppen bok och stå och gagga om helgens bravader, andra barn och jag vet inte allt.
    Personal som har sina egna regler. Nej de tänker inte ha vissa aktiviteter tillsammans med barnen för att de inte tycker det är kul. Eh? Nu var det ju inte våra intressen och behov som ska styra verksamheten utan barnens. En annan ska inte göra ditt och någon inte datt. Konstigt då det ingår i våra arbetsuppgifter. 

    Ja alltså nu låter jag jättetråkig och som om jag själv var helt fläckfri. Det är inte så menat men jag känner att ska jag orka jobba i den här verksamheten måste jag lära mig att hantera alla dessa märkliga människor som av olika anledningar också jobbar där. Jag tycker ändå att jag har ganska hög tolleransnivå själv och är flexibel men jag möts sällan av det hos mina kollegor. Dom snackar skit och hugger varandra i ryggen hela tiden. Vad hände med samarbete, barnens intressen och behov? Generositet och flexibilitet för barn och deras förädrar. Pedagogiska utmaningar och tillgänglighet i miljö och material för barnen? Bortblåst. Urtråkigt. 

    Var finns alla trevliga och proffsiga förskollärare och barnskötare? Nytänkande, flexibla, nyfikna, engagerade, generösa, smidiga, lyhörda mm.

    Någon som känner igen sig?
     
      
     

  • Svar på tråden Förskollärare som är besviken på verklighetens kollegor
  • Anonym

    Jag kom in på förskollärar linjen nyligen men tackade nej i sista stund då jag efter praktik märkte att jag aldrig skulle kunna jobba med den typ av människor.

    Anledningen att jag sökte det var eftersom jag själv ville vara med och förändra men det verkar ju inte som man får det. Då kan det lika väl vara!  

  • Anonym

    Usch vad rädd och ledsen jag blir av att läsa det här, har inget barn på förskola ännu, men kommer att ha det nästa år. Rynkar på näsan

    Varje avdelning borde ha någon som du TS, som sätter barnen främst och vågar stå emot bittertanter.

  • Anonym

    Tack för era svar!

    Känns skönt men samtidigt sorgligt att ni är flera med samma erfarenheter. Det betyder ju att det är ett utbrett problem precis som jag anar. Tack också ni med uppmuntrande ord. Det kan behövas för det är det inte gott om i "förskolans värld".

    Det ligger nog lite i uttrycket "det sitter i väggarna" på den här punkten. Det kommer en del nya som liksom rycks med i den här tråkiga jargongen och på så sätt lever den vidare. Det smittar av sig tyvärr. Jag måste nog börja bli lite tuffare tillbaka mot mina arbetskamrater. Det är inte lätt och det är inte roligt men jag vet i allafall att jag har rätt. Det blir bara så väldigt tungrott att dra hela lasset själv. Jag önskar mig iallafall en likasinnad kollega så att vi kan kämpa och stötta varandra!

    Anonym (farsa): Jag vågar inte uttala mig allt för mycket om just erat fall som jag inte känner till. Men jag tänker som så, att jag måste alltid utgå från att det föräldrar berättar om sina barn är sant. Jag måste lyssna, jag måste försöka göra någonting åt situationen. Kan jag inte det själv måste jag få hjälp ovanifrån. Jag vet att det kan vara svårt att få igenom allt för specialanpassade metoder där en personal blir helt låst till ett specifikt barn pga dennes behov. I så fall behöver ju det barnet och förskolan en resursperson. I annat fall tycker jag man tillsammans kan försöka hitta ett arbetssätt som fungerar för barnet (och föräldern) och för förskolan. Jag vet att det finns lite utrymme för individuellt anpassande, dels pga. tids/personalbrist men tyvärr hänger det också mycket på viljan hos personalen. Det står faktiskt i läroplanen att vi måste tillgodose alla barns behov. Det är det jag menar med fyrkantighet. En del personal stirrar sig blinda på problem. Vill inte hitta lösningar därför att de vill inte själva vill anpassa sig till andra situationer än den som man utsett som den "enda rätta". De tycker att alla andra ska rätta sig. Då är det lättare att skylla på barnet/föräldrarna än att jobba med sig själv och sin inställning. Så tror jag.
            

Svar på tråden Förskollärare som är besviken på verklighetens kollegor