Någon mer som fått hydronefros (förstorat njurbäcken) under graviditeten?

Ja, det var väl lite därför jag letade upp den här tråde. För ingen som jag pratat med tycks ens ha hört om det och det enda de har att säga är: Märkligt.
Det är som sagt skönt att smärtan är över men man har ju gått och funderat länge på vad det var som egentligen
hände. Det var faktiskt först idag som jag fick veta vad det egentligen var.  När jag frågade en expert här på FL. Tycker det är så märkligt att min barnmorska inte hade en aning om vad det kunde vara. På efterkontrollen frågade hon istället mig om JAG visste vad det var.
När/om det blir något fler barn så blir det då en annan BM helt klart.
Men lite nervös känner man sig då de ju inte finns några garantier för att det inte kommer hända igen.

Händer det mot all förmodan igen så vet du i alla fall vad det är och att det kan bli bra av sig själv (som det blev för en kompis till mig, hennes försvann av sig själv efter tre veckor) eller blir bra efter att dränage har satts och att man kan ta bort det innan förlossningen.

Vad jag vet så är sannolikheten inte högre att få detta igen under nästa graviditet bara för att man haft det en gång så oroa dig inte för det.

Och ja, byt BM nästa gång, hon verkar inte ha alla hästar hemma

Hej igen. Fick idag efter läkarsamtalet lov att åka hem:) har fått med mig starkare tabl att ta om ett anfall kommer. Jag fick efter mycket om och men 2 alternativ av läkaren, antingen kejsarsnitt efter v 39+0 eller igångsättning efter v 38+3. jag valde igångsättning så ska bara stå ut ett par veckor till så får vi vår bebis sedan:)

Känns så skönt att de äntligen fattat ett beslut och att jag slipper ligga ytterligare 2 veckor på sjukhus. En vecka räckte gott och väl. Blev så bebissjuk när jag fick se alla nyblivna mammor med deras små, men snart är det även min tur;)

Härligt att höra! Sitter precis och ammar min och det är totalt värt det kan jag säga

Myessence: inte aktuellt med dränage för att du är så långt gången? Mitt sattes ju in i 36+2. Men de e klart. Dom visste väl inte säkert varför dom satte in de ens. Var liksom bara en chansning vad jag förstod. personalen på BB kände förresten inte heller till vad det var för fel. Inte visste de hur de skulle hantera slangen heller. När jag bad att få ta bort den så så börja dom med att plugga igen den först en timme för att se om jag fick ont igen. Sen öppnade dom de igen o höll på så typ ett dygn men ingen visste riktigt varför eller hur länge den skulle vara öppen/stängd. Men vad jag förstår så ska man kunna ta bort den direkt efter förlossningen? Jag hade kvar min i fyra dygn efter förlossningen....

Mibeli: japp, de tyckte jag var för långt gången helt enkelt. Jag har legat på som bara den. Har träffat 5 olika läkare och skickat minst 3 olika brev som följt med min journal osv, har ju åkt in och ut från sjukhuset sedan v 22 och ätit starka tabletter sedan dess. Nu när jag blivit övervakad en vecka och de sett vad man faktiskt går genom med dessa smärtor så får jag äntligen min igångsättning, visserligen en vecka senare än jag ville men fick kompromissa helt enkelt.

Var även tvungen att tala med en Aurora-BM så det har jag gjort idag, detta för att det varit så jobbigt, både fysiskt och psykiskt med allt.

Det är synd att det krävs så otroligt mycket för att få sin vilja genom, hade jag sagt att jag varit förlossningsrädd hade det varit lättare för mig att få ett tidigare snitt, helt sjukt men sant, nu vill jag inte ha ett snitt men ibland undrar man lite hur sjukvården eg fungerar..

JhjärtaK: åh vad mysigt, klart att det är värt det i slutändan:) längtar så otroligt mycket efter min lilla tjej.

Jag hade det med min första graviditet, kom i v 22 när vi var på Teneriffa. Jag vaknade den sista morgonen på semestern av smärta i ryggen, under resten av dagen blev det bara värre, knaprade alvedon på flyget för att sedan inte kunna stå på benen när vi kom till ARN.
På sjukhuset konstaterade dem hydrofrenos och skrev ut diclofenac, det var en tysk läkare som hade dålig svenska och slog i en medicinbok för att få fram panodil och pratade om att jag skulle kunna komma att få en påse för urinet om det inte släppte av sig självt.. Då blev jag orolig. Jag fick ut diclofenac och hade ett helvete den kommande veckan, jag var arg för att jag kände mig ensam och misstrodde diagnosen (hade aldrig hört om det förut och info om det fick jag upp via google, inte av läkaren), Jag kontaktade sjukhuset igen och var inte nöjd med det smärtstillande jag hade, fick ut citadon tabletter istället som hade verkan några timmar, men dagarna efter släppte allt så jag slapp påsen.. jag kände mig helt vilsen under denna tid och mådde jätte dåligt.
Jag är glad att detta hände sista dagen på semstern och inte första iaf :)

Min andra graviditet var jag orolig för att det skulle ske igen,men fick bara en känning under en dag och sedan gick det över. Tack o lov!