Funderar lite på hur det varit för er som adopterat barn och då inte sn barn. Har det varit många läkarbesök? Hur har det gått med inskolning och hur fungerar det på förskolan? Hur har det gått med anknytningen?
Tycker att det jag läser handlar mycket om problem och nu när vi står inför en adoption vill jag förbereda mig på vad vi har att vänta så gott det går.
Blev det lättare eller svårare än ni trott?
Det har på de allra flesta sätt varit mycket lättare än vad jag trott. Anknytningen har gått jättebra - jag har visserligen varit väldigt uppmärksam och noggrann och följt mitt barns signaler och tagit processen på allvar men det har aldrig varit några bekymmer. Det mesta har flutit på - känts självklart och underbart! Jag älskar min unge bortom alla gränser och är på allvar lycklig och tacksam varje dag över att få ha blivit mamma till just det här barnet. Det som varit tufft för oss är inskolning på förskolan. Avsked är svåra för mitt barn - det behöver ju inte bero på adoptionen men det är ju inte konstigt om det gör det heller. Läkarbesök? Ja, en del precis när vi kom hem - sedan inga andra än vad alla barnfamiljer har.
Tack så mycket a-mamma! Låter som det gått bra för er. Vet inte om jag kanske tänker mig att det är mer annorlunda än det faktiskt är att adoptera ett barn.
Några fler som vill dela med sig lite erfarenheter till oss?Har barnen varit sjuka eller mått psykiskt dåligt när de kommit? Hur har ni då jobbat med det?
Hej TS,
Jag är mamma till två adopterade barn och förstår varför du ställer din fråga. Under adoptionsprocessen kändes det som att man hela tiden fokuserade på problem och negativa saker och ibland undrade vi om det verkligen inte var någon adoption som gick bra...
Vi såg på ett antal filmer om adoption, både på föräldrautbildningen och själva, och ofta när man fick veta hur det hade gått så var allt så mörkt och dystert. Det är synd att den bilden målas upp men samtidigt är det självklart jätteviktigt att man som adoptivförälder är medveten om de problem som KAN uppkomma eller som kanske redan finns, just beroende på att adopterade barn ofta har med sig en hel del, känt eller okänt, i bagaget. Kanske är det därför det ibland blir så mycket fokus på det som inte fungerar? Jag tycker det är jättebra att man uppmärksammar och agerar, även en gång för mycket, men förmodligen är det just därför du har fått den bild du beskriver. Fast visst ska man veta att det är alldeles speciellt att bli föräldrar genom adoption. Vi vet ju inte särskilt mycket om vad som finns i deras historia från tiden före oss och det finns så mycket som ännu inte är bearbetat.
Våra barn har hittills varit friskare än de flesta andra barn som finns i vår bekantskapskrets även om de ständigt utsätts för prövningar av olika slag. De har inte heller haft några större problem beroende på deras bakgrund som har visat sig ännu, men givetvis kan mycket finnas där ändå och komma fram vid andra skeden i livet. Det ena banet hade till en början problem med distanslöshet och det andra med hyperaktivitet, vilket båda förmodligen är beroende på att de är adopterade, men under de här åren som de har varit hemma så har det successivt försvunnit. Sådant kan ju förstås hända även biologiska barn, men antagligen inte lika ofta som hos adopterade, och det har ju sina naturliga skäl.
Försök att inte bli uppskrämd men passa gärna på att ta reda på så mycket som möjligt om de problem som är vanliga bland adopterade barn så att du är förberedd och kan stötta och ta hjälp om något skulle kännas fel.
Lycka till med er adoption.
Jag bara undrar varför du inte vill veta hur det varit för oss som adopterat SN barn ?
Ena barnet är adopterat. Kom ham då h*n var under året. Anknytningen har fungerat bra och känns i stort inte som något besvärlig. Var mycket noga om att i början inte låta andra hålla, trösta eller mata. Har sällan barnvakt och då farmor/mormor/faster eller farbror. I stort frisk men kännslig för infektioner som gör att det blivit endel dagar hemma under särskilt vinterhalvåret. Har fått et charmtroll som är mycket aktiv, gosig och har en egen vilja som kan vara båda härlig och jobbigt att möta 
Ungefär 25% av de barn som adopteras får problem som gör att man någon gång kommer i kontakt med BUP och liknande instanser, vilket ni säkert har läst i litteraturen, om ni funderar på adoption.
Jag tror det är jättesvårt att dra generella slutsatser från enskildas berättelser. I de flesta fall går det ju jättebra allting och i andra fall kan man behöva hjälp utifrån. Så är det även med icke-adopterade barn, men inte i riktigt lika hög grad statistiskt sett.
Fabbeman: Tänkte att vi ska inte adoptera ett sn barn och då var jag mera intresserad av hur det gått med de barn som inte varit sn. Förstår naturligtvis att det kan bli problem även med barn som inte är sn från början. Givetvis är det intressant att höra hur det gått för er som adopterat sn barn också, men tänkte att det kanske varit större problem för er med de frågor jag ställde som inskolning på förskola, läkarbesök och annat. Men berätta gärna! Jag känner mig rätt okunnig i detta och det är därför jag frågar. Det kanske inte är så stor skillnad på i förväg kända sn barn och andra adopterade barn. Berätta gärna hur det gått för er och vi tar tacksamt emot tips och råd.
Tvåbarnsmamma: Tack för att du delar med dig. Härligt att höra att det gått bra för er. Är det adopterade barnet första eller andra barnet? Förstod det som att du har ett adopterat barn och ett biologiskt.
Blivande a-mamma: Visste faktiskt inte att det var 25% av de adopterade barnen som kommer i kontakt med BUP, tycker det låter ganska mycket. Vi gick kursen för ett bra tag sedan, så antingen har jag glömt det eller så nämndes det inte då. Tack för informationen. Jo, jag förstår att det kanske är svårt att få en bra bild genom att fråga här i ett forum, men jag kände att jag ville ha några fall från verkligheten. På kursen pratade vi mycket om problemen, nästan bara faktiskt och det känns inte så verkligt.
Allt har gått över förväntan, vi har följt riktlinjerna + magkänslan första året.
Efter tre år är barnet anknytet tryggt, ej distanslöst, kan koncentrera sig, allt bra. En aning blygt och vill bli förberedd inför nya situationer. Superfriskt (knack i bordskivan).
Sjukhusbesök är aldrig ett problem, vi kommer i god tid och leker samt fikar efteråt, avdramatiserat och positivt.
Sndiagnosen tar lite tid men är inte heller ett problem som vi ser det. Förskoleinskolningen tog vi så sakta att det inte blev ett problem, funkar utmärkt.
Vad gäller förskolebiokompisar så går många på sjukhusbesök, de har allergier, de har talsvårigheter, koncentrationsvårigheter, BUP mm. Allt detta kan abarnet få förutom sin ryggsäck och fördomar dels mot adopterade, dels mot rasism.
Allt har gått bra men vad som kommer i skolåldern/tonåren har vi ingen aning om. Jag är inte alls orolig vad gäller sndiagnosen men mycket mer över vad som kan finnas i ryggsäcken, och omgivningens attityd såsom bla rasism men också den dolda rasismen - att adopterade förutsätts ha bagage, problem mm och att folk går på med privata frågor oombedda. Det är svårare att skydda mot.
Som adoptivförälder kan jag känna mig som en ständig tigrinna och alien. Bland andra adoptivföräldrar kan jag sänka garden. Jag är fullkomligt trygg i min mammaroll och är ju en vanlig mamma som oroar mig för vanliga barnsaker och har inte adoptivperspektiv på allt vad gäller mitt barn men tyvärr och det gör mig dötrött så ser andra mig som en adoptivförälder i första hand och inte mamma till X. Andra är så intresserade av detta som är självklart för mig. Tänk bara om jag bara skulle fråga hur det är att vara mamma till ett skilsmässobarn exempelvis och inte se varken barnet eller mamman på dagis, det är otänkbart för mig.
Det att alltid ses som en adopterad person och inte som personen X är vad jag oroar mig för inför X uppväxt.
Jo det var lite det jag tänkte, att du trodde allt det i vanliga livet också blev svårare om man adopterat ett SN barn och därför ville jag så gärna berätta så du inte behöver vara rädd för det! va tråkigt att höra att föräldrakursen fokuserade mest på eventuelle problem för adoption är verkligen ett omtumlande men underbart sätt att bli förälder på!
Vi har adopterat ett barn med SN, ett ganska ovanligt och för anonymitetens skull så väljer jag att inte säga vilket men om du inboxar mig så berättar jag gärna. Det är ju så att barn med i förväg kända särskilda behov sk. SN-barn också är alldeles vanliga busiga, goa, trotsiga, underbara barn som behöver och ger kärlek och ömhet som alla andra barn.
Läkarbesöken kan ju bli fler än för andra barn men å andra sidan är man ju förberedd på det, vi har haft fler läkarbesök på grund av hälsokontroller (som alla adoptivbarn genomgår), förkylningsastma och öronvax än på grund av hans SN. Förkylningsastma har även vår bio-son haft så både det och vaxproppar kan ju vilket barn som helst ha/få...
Vi har ännu inte skolat in på förskolan men det kommer absolut inte att gå bättre eller sämre på grund av hans SN vilket inte heller anknytningen påverkats av. Självklart kan en förskolestart bli besvärligare om barnet tex. har stora uttalssvårigheter men oftast brukar barn och pedagoger vara duktiga på att förstå varandra ändå (nu skriver jag utifrån mina erfarenheter som förskollärare).
Det jobbigaste med förskolestarten för de flesta adoptivbarn oavsett SN eller ej tror jag är separationen från de som man just knutitan till eller knappt hunnit knytaan till. Av de jag känner som skolat in sina adopterade barn på förskola så har det varit just lämningen som varit svår så jag kommer att "proppsa" på att min sons inskolning får ta låååång tid om det behövs, men så klart, även jag har ju begränsat med föräldraledighet även om jag/vi börjar i god tid.
Anknytningen undrar du också över och för oss har den gått lekande lätt till mig, lite trögare för vår son att knytaan till sin pappa, men då jämför jag med mig så egentligen har deras anknytning också gått jättelätt. Det som varit jobbigare än vad vi trott är för bröderna att knytaan till varandra men nu efter 10 månader så är de bröder på riktigt, värnar om varandra, bråkar och gaddar ihopsig mot oss. Sonens SN har varken förenklat eller försvårat anknytningen men däremot har hans otroliga behov av närhet så klart underlättat och även det faktum att han pga. understimulans var runt 1 år i utvecklingen istället för 2½ när vi fick honom (har inget att göra med hans SN). Understimulansen gjorde att det var lätt för oss att möta honom också känslomässigt som en bebis och närheten kom liksom på köpet efter som han behövde hjälp med allt. Nu efter 10 månader är han i stort sett ifatt normalt utvecklade i hans ålder, talet har han prioriterat lägst i sin utvecklingsrush men nu kommer det också i expressfart!
På frågan om det gått lättare eller varit svårare än vi trott så svarar jag glatt att allt gått lättare än vi trott förutom "brödra anknytningen". Däremot så var det mycket mer energikrävande ibörjan än vad jag trott, ALL energi gick åt och lite till på samma sätt som när vi för några år sedan blev Bio- föräldrar.
Det viktiga tror jag är att veta att det finns hjälp att få och ta den hjälpen OM något skulle bli jobbigt precis som med Bio- barn. Man behöver inte ens veta vart man ska vända sig mer än till BVC sen lotsar dem vidare i fall hjälp behövs men som någon skrev ovan så 75% av alla familjer som adopterat behöver ingen expertis hjälp. Jag är också ganska övertygad om att vi adoptivföräldrar har en lägre tröskel än andra föräldrar innan vi ber om hjälp och det ska vi vara stolta över men det ger ju en skev statistikbild...
Anonym (sn) : Tack för ditt svar. Roligt att höra att allt fungerat så bra. Kan tänka mig att jag kommer känna mig lika beskyddande som du beskriver.
Fabbemam: Tack för ditt svar. Fick mig att tänka om lite vad gäller sn.
Vid förskolestart har jag förstått att det kan vara extra tufft med just lämningen för adoptivbarn.
Var väldigt intressant att läsa det du beskrev om anknytningen. Vi har ett bio barn sedan tidigare, som är väldigt kärleksfull mot yngre barn och ser framemot att få syskon, men jag har inte tänkt lika mycket på anknytningen till syskon som till föräldrar.
Jo, det är nog så att man som adoptivförälder har en lägre tröskel än andra föräldrar innan man ber om hjälp och det känns bra att det finns om det skulle behövas.
Tack för att ni delar med er. Är otroligt bra att kunna få prata med andra här på familjeliv i dessa frågor.
Första barnet är bio, andra adopterat.
Inskolningen på dagis gick bra, skolade in storasyskonen först(med det yngsta med) 2 veckor sen 2 veckor egen inskolning för yngsta. De fick gå på samma avdelning på et mindre dagis. Har fungerat bra, har haft tur med bra personal.