Så ledsen, sambon vill göra faderskapstest.

Hade min man velat göra faderskapstest hade han fått göra det men jag betvivlar att jag velat fortsätta med honom efter det; betraktar en sådan begäran som en misstroendemarkering, att man inte tror att partnern är ärlig och en partner som saknar förtroende för mig tror jag inte jag skulle vilja ha.

Tycker inte det håller alls med att det inte gör något om man vet med sig att man inte varit otrogen. Inte sjutton skulle jag jobba kvar hos en arbetsgivare som begärt utredning om utifall jag stulit pengar till exempel eller valt ut mig för att lämna drogprover. En annan sak om det vore rutin som omfattade alla eller valdes ut med slumpgenerator.

Jag talar om min upplevelse och vad jag vill ha ut av en partner.  Det finns många saker vars existens eller ickeexistens olika personer tycker är olika viktiga: trohet, droger eller drickande, våldstendenser, hövligt bemötande, laglydighet, fruktsamhet, hälsa eller för allt i världen sociala faktorer som "rätt" bakgrund eller kompetensområden. (Löst axplock, inte alls rangordnat.)

I mitt fall anser jag att en fast partner som känner mig inte ska ifrågasätta min ärlighet, minst av allt i något så stort som ett faderskap, inte vad gäller sexuell trohet över huvud taget om vi inte skulle ha ett öppet förhållande. En partner som inte tror på mig är jag mindre intresserad av att ha /kvar/. Du kan givetvis ha andra värderingar.

Jag ser flera tveksamheter där. Dels om man alls vill ha kvar en man som visar sådan misstro (det är det enda sätt jag kan tolka det om man 1. inte förutsätter att partnern är trogen i ett icke-öppet förhållande så länge det inte skett några konstigheter och 2. misstänker henne för att ljuga om hon säger att han är fadern.) Själv tror jag som sagt att min önskan att leva ihop med min man skulle få en stor törn av en sådan misstroendeyttring. Den som inte ser några problem med att bli oskyldigt ifrågasatt  eller tycker att tro på varandra är grunden i ett förhållande behöver förstås inte se det som ett problem.

Jag kan också som några ovan se ett problem i att låta en närståendes paranoida(?) idéer få styra. Jag ser en gradskillnad mellan detta och när den sjukligt svartsjuk*s partner gradvis inskränker sitt umgänge, sin datoranvändning, sina aktivieter, sin familjekontakt, sitt arbete för att anpassa sig till en osäker/kontrollerande partner. Som ovan skrivet är det inte självklart att ett faderskapstest skulle lösa den problematik som gör att mannen vill ha det; kanske ser han att hon går med på det som ett bevis för att hon också var osäker rentav?

Ingen av oss vet något annat än vad TS skriver och jag väljer att svara utifrån detta och inte utifrån gissningar ifall hennes sambo har erfarenheter i förhållandet som orsakar hans misstro.

Om det inte handlar om henne som person så skiljer han ju inte på henne och vilken kvinna som helst därute. Smickrande...OM denne man skulle lida av verklighetsfrämmande idéer (har detta utsagts så har jag missat det) kommer ett faderskapstest troligen inte att lösa något i det långa loppet; då flyttas fokus snabbt till någon annan aspekt. Är testet verkligen tillförlitligt? Varför gick hon med på det? Kan hon ha varit otrogen även om han är far till just detta barn? etc etc. Att spela med i nojorna hos någon med bristande verklighetsuppfattning är att göra honom/henne en otjänst.

Lugn i stormen: Mitt första resonemang var om partner är "normal" ja. Då är det upp till partnern att bedöma om det är ett för henne acceptabelt beteende att begära faderskapstest i ett fast förhållande eller ej.

Om han  har psykisk problematik är det under alla omständigheter kontraproduktivt att "leka med" i hans nojor. Ingen åtgärd kommer att hjälpa mer än tillfälligt och nojorna byggs bara på om omgivningen låter honom styra.

Mycket möjligt. Men finns det en sådan djupgående problematik löser troligen ett faderskapstest inte dem mer än på kort sikt och det  kan som sagt direkt motverka syftet att "hjälpa" honom liksom annat medlöpande i någons nojor.
Sedan, oavsett om det är sjukdom inblandad eller ej, är det inte för mig en självklarhet att partnern skall acceptera något h*n är direkt obekväm med "bara" för att det beror på den andr*s ärftliga eller förvärvade psykiska bagagre.