• Brünnhilde

    Så ledsen, sambon vill göra faderskapstest.

    Anonym (för test!) skrev 2012-01-06 01:45:37 följande:
    Tycker du inte att alla barn har rätt att till 100% (inget tjat nu om att ett test inte är 100%igt alla vet jag vad jag menar ändå och alla vet att den som gnäller på detta enbart vill mucka gräl) veta vem deras pappa är? Borde inte det räknas som en mänsklig rättighet nästan? Att ingen ska behöva tvivla på sitt ursprung?

    Och jag vet ju att det är mitt barn :) Jag litar ju på min fru.
    Men det vet jag ju inte om vårt barn gör om 40 år?
    Och jag vet ju också att det existerar fall där mannen inte är far till barnet utan att veta det och för att i framtiden kunna förhindra såna tragedier så ställer jag i avantgardet för att göra faderskapstest till normalitet.
    För alla människor har rätt att veta sitt ursprung.
    Och här håller jag med. Det bästa skulle faktiskt vara om DNA-test blev en rutinåtgärd på BB, för alla. (Men naturligtvis ska man ha rätt att tacka nej.) Då skulle ingen enskild man behöva begära det, och par skulle slippa sådana här scener som TS beskriver.

    Jag har läst olika siffror på hur många pappor som inte är far till sina barn, men en siffra som återkommer är 15 procent. Den kommer bl.a. från en transplantationskirurgisk klinik. När man skulle testa om en far kunde donera en njure till sitt barn t.ex., så visade det sig i 15 procent av fallen att han inte var pappan. Och detta var alltså stabila familjer, där "fadern" och "barnet" hade en så nära relation att de kunde tänka sig att donera sina organ till varandra...

    I ljuset av det, så är det klokt att begära faderskapstest om man är det allra minsta osäker som man. I de lugnaste vatten, and all that... För att få bort den lilla, lilla oron, som kanske annars gör att han alltid kommer att känna ett avstånd till barnet. Och det vore väl det värsta av allt..?

    ...samt att barnet slipper chocken att senare i livet om det nu skulle vara så. T.ex. i samband med just en sådan donationsgrej, eller att en ärftlig sjukdom bryter ut som inte finns i varken mammans eller "pappans" släkt, eller för att någon släkting eller gammal väninna till mamman pratar bredvid munnen om någon karl hon umgåtts med...
  • Brünnhilde
    Brünnhilde skrev 2012-01-06 06:41:50 följande:
    Och här håller jag med. Det bästa skulle faktiskt vara om DNA-test blev en rutinåtgärd på BB, för alla. (Men naturligtvis ska man ha rätt att tacka nej.) Då skulle ingen enskild man behöva begära det, och par skulle slippa sådana här scener som TS beskriver.

    Jag har läst olika siffror på hur många pappor som inte är far till sina barn, men en siffra som återkommer är 15 procent. Den kommer bl.a. från en transplantationskirurgisk klinik. När man skulle testa om en far kunde donera en njure till sitt barn t.ex., så visade det sig i 15 procent av fallen att han inte var pappan. Och detta var alltså stabila familjer, där "fadern" och "barnet" hade en så nära relation att de kunde tänka sig att donera sina organ till varandra...

    I ljuset av det, så är det klokt att begära faderskapstest om man är det allra minsta osäker som man. I de lugnaste vatten, and all that... För att få bort den lilla, lilla oron, som kanske annars gör att han alltid kommer att känna ett avstånd till barnet. Och det vore väl det värsta av allt..?

    ...samt att barnet slipper chocken att senare i livet om det nu skulle vara så. T.ex. i samband med just en sådan donationsgrej, eller att en ärftlig sjukdom bryter ut som inte finns i varken mammans eller "pappans" släkt, eller för att någon släkting eller gammal väninna till mamman pratar bredvid munnen om någon karl hon umgåtts med...
    I sista stycket skulle det stå: "...samt att barnet slipper få chocken senare i livet, om sanningen plötsligt kommer fram då..."
  • Brünnhilde
    UlletGullet skrev 2012-01-06 08:02:42 följande:
    Jag hade gett honom faderskapstestet och sedan när det var klart hade jag sagt hejdå med stora bokstäver. Tillit är A och O i ett förhållande och om jag litar på honom när han är ute på resa och ute på krogen, får han lita på mig vad gäller barnen.
    Det är dock stor skillnad på nivån i den tilliten. Om din man är otrogen när han är på resa, och du aldrig får reda på det, så påverkar det inget i er familj. Om du däremot är otrogen och blir med barn, så kan din man bli tvungen att fostra och försörja en gökunge. Hans släktklenoder och en del av hans förmögenhet (om han har sådant) kan gå ur släkten. Liksom efternamnet (om det är ett ovanligt sådant).

    Av den anledningen går det aldrig att jämföra kvinnlig och manlig otrohet, eller mannens respektive kvinnans rätt att vara säker på att partnern inte är otrogen.
  • Brünnhilde
    Anonym skrev 2012-01-06 08:51:41 följande:
    Men allvarligt talat. resa och krogen är väl inte i närheten av barn. hur kan man lita på någon annan än sig själv till 100%? Jag hade absolute inte blivit arg eller gjort slut för att min partner vill ha ett faderskapstest. Det borde vara obligatoriskt för alla barn som får en pappa på pappret. Inte bara på pappans skulle utan även för barnets. Vet ni hur många det är som litar på sina partners men inte bör? hur många barn lever inte i tron om att pappa är biologisk pappa men i själva verket är det någon helt annan?

    Jag litade på min partner men han var otrogen ändå. Jag litade på honom så mycket som jag kan lita på en annan människa. Men han var alltså otrogen ändå. Man vet aldrig vem man lever ihop med.  
    Precis så, ja. Men jag anar en hel del naivitet här i tråden...
  • Brünnhilde
    UlletGullet skrev 2012-01-06 09:04:48 följande:
    Hur ska jag med hundra procents säkerhet kunna veta att han inte gör någon med barn när han är ute, att han skaffar sig könssjukdomar? Jo, för att jag litar på honom. Vi har levt ihop under så lång tid och är två mycket ärliga personer och rott i land mycket mer än många andra par inte skulle ha lyckats med hälften av det vi varit med om. Jag litar på honom med mitt liv, jag vet att han skulle gå i döden för mig och vice versa. Det finns bara inte på kartan att någon av oss skulle ljuga eller luras. Vem ska betala alla tester då? Staten? FInns de pengarna? Borde de finnas och vad ska vi prioritera bort istället? Hade min man bett om faderskapstest hade det varit tack och adjö samma stund han öppnad kuvertet och såg att det var han som var pappa. Sen borde fler människor, kvinnor som män, lära sig att vara ärliga men det är en helt annan diskussion.
    Könssjukdomar är en konkret risk, ja. Och även om han gör någon med barn, så påverkar det dig så till vida att ni gemensamt kommer att få sämre ekonomi då han ska ut med underhållet varje månad. Kanske skulle han även ställa krav på dig att få umgås med sitt barn i er gemensamma hem. Sådant är förstås jättehemskt, det med..!

    ...men det kommer ändå inte i närheten av att ett barn får fel far i folkbokföringen, fel efternamn, ärver där det inte har rätt att ärva o.s.v.. Och samtidigt missar den far, den släkt, det namn, det arv och det sammanhang som det har blodsrätt till. Allt detta med ursprung och identitet är så grundläggande saker för en människa.
  • Brünnhilde
    UlletGullet skrev 2012-01-06 09:04:48 följande:
    Hur ska jag med hundra procents säkerhet kunna veta att han inte gör någon med barn när han är ute, att han skaffar sig könssjukdomar? Jo, för att jag litar på honom. Vi har levt ihop under så lång tid och är två mycket ärliga personer och rott i land mycket mer än många andra par inte skulle ha lyckats med hälften av det vi varit med om. Jag litar på honom med mitt liv, jag vet att han skulle gå i döden för mig och vice versa. Det finns bara inte på kartan att någon av oss skulle ljuga eller luras. Vem ska betala alla tester då? Staten? FInns de pengarna? Borde de finnas och vad ska vi prioritera bort istället? Hade min man bett om faderskapstest hade det varit tack och adjö samma stund han öppnad kuvertet och såg att det var han som var pappa. Sen borde fler människor, kvinnor som män, lära sig att vara ärliga men det är en helt annan diskussion.
    Och angående vem som ska betala testen. Även om samhället betalar, så är jag säker på att fördelarna med att rätt far fastställs på en gång, och att faderns tvivel undanröjs så att han kan ta barnet till sig, sparar in en massa pengar jämfört med att ta hand om spillrorna senare. Av att ett svek upptäcks, av att ett barn förlorar halva sin identitet... Eller som sagt om barnet VAR pappans hela tiden, men han har känt avstånd och fientlighet mot det för att han varit rädd att det inte är hans - sådant kan ju orsaka psykiska problem hos människor.
  • Brünnhilde
    UlletGullet skrev 2012-01-06 15:13:46 följande:
    Så om min man kommer hem och smittar mig med ex HIV och förstör mitt liv och orsakar mig livslångt lidande är det mindre än att ett barn får fel far i bokföringen? *skulle inte tro det* Om ett barn växer upp med en pappa som tar hand om en, sköter om en, älskar en så lider inte det barnet förrän det får reda på att det inte är biologiskt barn till pappan. Ja, det kan lida om det får reda på det i efterhand men om det inte sker är ingen skada gjord eller hur. Då finns ju bara den etiska synvinkeln på problemet men ingen egentligt problem för problemet finns bara på tankenivån.

    Jag tror att i en prioriteringsdebatt skulle faderskapstester ligga ganska långt ned på prioriteringsskalan, däremot tycker jag att man kan betala en större summa för testet som ex man får göra för steriliseringar mm. Det vore vettigt.
    Har man sådana problem med tillit att man tar avstånd från sitt barn är nog inte bara faderskapstester det som behövs utan terapi i andra former också.
    Självklart inte, men HIV är ju ett extremt exempel. Det ska till maximal otur om en heterosexuell man skulle smittas av det hemma i Sverige (är han däremot bisexuell och söker sexuella kontakter med män på sina resor, så är det en annan femma).

    Sedan tycker jag att du bagatelliserar något så oerhört viktigt som ursprunget, identiteten, blodsbanden, arvet, namnet... Jo jag vet att vi här i Västerlandet just nu lever i en tid då det är modernt att bagatellisera allt sådant. Att säga att det går lika bra med en eller flera styvpappor, eller en social far om mamman låtit inseminera sig, eller till och med en styvförälder av samma kön som den biologiska föräldern. Några årtusenden av mänsklig erfarenhet från all världens kulturer säger dock något annat...

    Och likadant är det naturligtvis med en mans behov av att se sig själv i sina barn, att veta att han lever vidare igenom dem, att de för vidare hans gener, hans efternamn, hans eventuella livsverk... Det är djupt nedärvda drifter vi talar om nu - utan vilka livet överhuvudtaget inte skulle gå vidare..!
  • Brünnhilde
    UlletGullet skrev 2012-01-06 15:15:46 följande:
    Ledsen men ja, det kan jag. Jag kan lova att jag skulle äta upp min hund om något sådant skulle uppdagas. :) Du får tycka jag är naiv men det är på den nivån vi lever i.
    Hmmm... Du får leta efter recept på ugnsbakad hund på asiatiska websidor..!

    Strängt taget så tycker jag nog att du är lite naiv, ja. Och du ska veta, att det alltid är frun som är den sista som får veta...
  • Brünnhilde
    UlletGullet skrev 2012-01-06 15:19:38 följande:
    Har han inte den tilliten till mig vill jag inte vara med honom. Litar jag på honom till 100% förväntar jag mig samma sak tillbaka, kan han inte leva upp till det vill jag heller inte vara med honom. Nog kan man älska någon men är jag den som älskar mer får han gå.. Måste man vara en kärring för att man inte tycker som pappan?
    Fast nu är det så att män - även i äktenskap, för den delen - har rätt att begära faderskapstest enligt svensk lag. Enligt samtliga länders lagar, för övrigt. För att lagstiftarna fattar hur oerhört viktigt detta är! Den rätten får man inte ens ifrågasätta anser jag, och som kvinna får man helt enkelt ta det om den uppgivne fadern till ens barn begär det. Hur skulle det annars se ut i ett samhälle..? Män skulle få betala underhåll för barn som inte är deras i 18-20 år, och de skulle inte kunna testamentera en stor del av sin förmögenhet till någon annan...
  • Brünnhilde
    starchild81 skrev 2012-01-06 15:45:07 följande:
    Jag förstår han till fullo, tänk om ngn som han känner till har hört att han inte är far till det barn han trodde att han var pappa till. Bara för att du är säker på att du är mamma finns det ju alltid en osäkerhet hos pappan. Försök tänk dig in i hans situation istället, jag kommer alltid vilja göra faderskapstest oavsett om jag litar på tjejen eller ej. 

    Dock handlar detta fundamentalt om arv från min sida, om du frågar han har han säker en bra förklaring.  Det är säkert flera 1000barn i Sverige vars pappor inte är deras riktiga. I mitt tycke överreagerar du och blåser upp en bris till en orkan. Säg bara att du älskar han och att han gärna får göra ett faderskapstest, om han har den oron kommer den knappast att dämpas.  Allt handlar inte bara om dig tänk på det.......
    Som sagt: jag förstår dilemmat för er killar! Du säger att det handlar om arv för din del, så jag antar att du är förmögen - eller att dina föräldrar är det och du kommer att få ärva deras förmögenhet. Det är väl fullkomligt självklart att du inte vill ta ens en mikroskopisk risk att detta arv ska gå ur släkten..!
Svar på tråden Så ledsen, sambon vill göra faderskapstest.