Så ledsen, sambon vill göra faderskapstest.

man måste väl visa att man är något att lita på? Jag litar ju inte direkt på någon bara för att jag är kär... det tar tid.. nu har de iofs bott ihop men kan det ha hänt någonting som gör sambon osäker? Varför inte visa att det är säkert istället? 

Var 5e pappa är inte far till sitt barn dock kan man ifrågasätta hur undersökningen är gjord men visst finns det en oro......www.aftonbladet.se/wendela/barn/article103481...  Minst 100 000 svenskar kan ha en annan pappa än vad de tror sig ha... Lite sjukt att så många svenska kvinnor vänstrar......

Jag och min sambo har varit tillsammans i fyra år och bott ihop över tre av dem. Vi är över 35 båda två. Vi har en liten på elva månader som är vårt allt. Ok, vi har haft det lite upp och ner på sistone- men inget allvarligt. Sånt groll som sambos har. Vi är båda speciella på vårt sätt om man säger så. En av min sambos stora känslomässiga problem är hans misstänksamhet och oförmåga att lita på folk. Han har framförallt ett längre förhållande bakom sig som slutade illa pga hennes otrohet. Men jag har så vitt jag vet ALDRIG gett honom skäl att misstro mig. Jg har knappt varit ute på fyra år ( av eget val). Men så i en helt vanlig dispyt idag så kommer det fram att han haft tvivel länge och vill göra faderskapstest. Jag blev så jävla sårad och ledsen att jag spydde. Och nu vet jag inte hur jag ska kunna gå framåt. Testet är beställt, kommer nästa vecka, men vad gör det? Detta är ett fullständigt misstroendevotum av mig, jag blir illamående bara jag tänker på det. Trots att jag ju vet vad testet kommer att visa. Jag har varit 150% trogen, sådan är jag som person. Skulle aldrig falla mig in attara otrogen och det sårar mig som fan att han kan tro det! Fan jag älskar honom, och har har så många bra kvaliteer, men hur fan går man vidare efter något sånt här? Han har sagt att han tar på sig att be om ursäkt för misstro om testet visar att liten är hans, men som sagt- hur ska JAG nu kunna lita på honom??

Jag blir fundersam over hur misstrogna manga manniskor ar egentligen?? Ja ni far forlata mig, men det slar mig av de svar jag har sett i denna traden, att man aldrig ska lita pa sin partner.. Da undrar jag, vem ska man kunna lita pa da?? Normalt sunt tankande sager mig att min make ar mig trogen, jag ser inga som helst skal att be honom gora tester var och varannan manad for div generiska sjukdommar.. Ej heller han for mig.. Tillit rakar ju faktiskt vara en av stottepelarna i ett forhallande, utan den, sa far jag nog saga att det inte ar mycket forhallande att bygga vidare pa..
Hade min make jamfort mig med sina ex, sa hade han varit ute genom dorren ganska snart, for da har han inte slappt dem, simple as..

Vad det sen galler att gora uttalande om att si eller sa manga barn har fel fader pa pappret, gor mig bara trott och ledsen, for det ar val anda inte nagot som egentligen hor traden till..
Ja jag vet att jag drog till med generiska tester, men det var det narmaste jag kunde jamfora ett faderskapstest med, sa det i sig var val iofs ett sidospar.. 

Nej, jag ar heller inte en naiv manniska, alla kan gora fel, men jag slas av, som jag nyss sade, misstron mot dem ni sager er alska.. Det ar dem ni har valt att dela resten(???) av era liv med, och vem fasen vill ga runt och misstro sin partner livet ut???

Fast nu är det så att män - även i äktenskap, för den delen - har rätt att begära faderskapstest enligt svensk lag. Enligt samtliga länders lagar, för övrigt. För att lagstiftarna fattar hur oerhört viktigt detta är! Den rätten får man inte ens ifrågasätta anser jag, och som kvinna får man helt enkelt ta det om den uppgivne fadern till ens barn begär det. Hur skulle det annars se ut i ett samhälle..? Män skulle få betala underhåll för barn som inte är deras i 18-20 år, och de skulle inte kunna testamentera en stor del av sin förmögenhet till någon annan...

Så har natten gått, och inte mkt sömn har man fått. Vi bor dessutom i en liten lägenhet så vi är upp i varandra hela tiden. Jag har fortfarande så jävla ont i magen pch mår så illa. Vet att vissa skrivit att jag agerat helt hysteriskt och " ingen rök utan eld" typ- men va fan jag skriver här anonymt och säger ju att jag INTE varit otrogen, har inte ens tänkt tanken. Det kränker mig så djävulskt att pappan till mitt barn kan tro nåt sånt här om mig. Det är kanske hysteriskt men sådan är jag. JG har enorm integritet och stolthet över min trohet och över att jag är en bra människa. Och det ifrågasätter den jag älskar mest. Fy fan, fy fan. Samtalet vi hade igår var som sagt skitbra, men så tittar jag på liten och helt plötsligt väller tårar och illamående upp igen. Ibland vill jag nästan slå honom för att han sabbat vår lilla familj. Det känns nästan som om HAN varit otrogen! Jag vill inte att han tar i mig. Tycker han fått mig att känna mig skitig, och det är inget jag bara kan skaka av mig. Han tyckte ju som sagt att familjerådgivning var en bra ide, men kom ju på att det kan vi ju inte.. Vi har ingen alls som kan passa liten. Han har en förälder i livet som är döende, jag har mina i andra delen av landet. Inga syskon och inga vänner här heller. Men det är ju han som behöver det mest så jag ska nog tvinga iväg honom på terapi själv.

Rent krasst visar detta bara på hur egoistiska många tjejer är i min mening. Ni sätter bara era egna behov främst och tjatar om misstro och tillit tänk på oss killar istället...  Vi vet inte om det är vårat barn vi kan bara antaga att det är så jag har full förståelse om vissa killar vill vara 100% säkra...

Jag är en av dem.........