Eliisa: Ja, visst är det härligt med andra i lite samma sits. Ibland kan jag dock bli lite nojig och känna mig orolig över om det kommer fungera. Inte med första barnet, men vi planerar ju att skaffa ett par stycken :) Men då tar jag fram papper och penna och gör mina kalkyler och jämför hur vi har det nu, hur vi kommer ha det om ca 1 år, när första barnet kanske kommer och hur vi kommer ha det om några år. Då känns det genast bättre och jag blir lugn igen ;) Men som sagt. Ibland är jag lite nojig.
Smart av er också att tänka att du får avsluta din termin. Sedan vet man ju ändå aldrig nar man lyckas bli gravid och inte när barnet vill komma ut heller (känner ett par där barnet kom 3 veckor för tidigt och kom i slutet av december istället för slutet av januari, lite snopet. he he) Hur som helst. Lycka till när det än blir av. Barn är den underbaraste av alla gåvor. Förresten. Bor ni i storstad eller liten stad eller ute på landet?
elizabeth82: Jag har varit rikligt välsignad som kunde hitta min drömprins så fort i livet. Ibland har man bara inte den turen men så länge man hittar honom över huvud taget så ska man vara lycklig för det är inte alla förunnat :) Jag kan förstå en lite oro i att du inte har fast anställning men om det hade varit jag och min man så hade vi nog inte brytt oss om det. Du skriver att du är 30 år och då antar jag att din kille är där i krokarna också. Vilket innebär att den biologiska klockan ju faktiskt börjar ticka. Vill inte låta negativ eller så för det finns ju många som får sitt första barn efter 30 år. Men jag läste en väldigt bra bok som tog upp just alla de svåra komplikationer som kan komma utav att man väntar så länge med att skaffa barn (och som sagt, nu är det ju olika varför man väntar, vissa kanske inte hittar rätt förrän sent i livet och då har man ju inte så mycket till val) men lite summan av kardemumman ur boken är i alla fall att det ALLTID kommer att finnas något som man kan förbättra innan man skaffar barn. Exempelvis: Man studerar på universitet och känner att det inte är rätt tid att skaffa barn för man är mitt i utbildningen, efter utbildningen så känner man att det inte är rätt tid för att man bara kommer få lägsta föräldrapenning så man vill gärna jobba i minst 1 år innan, när man har jobbat ett år så känner man att man gärna vill ut och resa och lite annat kul nu när man väl fått pengar och har råd med det, när man har varit ute och rest så är det väl en bra ide att köpa en bostad och en bil innan barn kommer in i bilden. Efter att man köpt bostad så vill man gärna hinna renovera så att det är fint innan barn kommer. och när man har renoverat vill man ju spara lite så att man har råd att köpa lite bättre möbler..... osv osv osv. Så kan man hålla på hela livet i princip och jag VET tyvärr att många tänker så. Det finns alltid något som kan bli lite bättre.
Jag tycker att ni inte ska tänka så mycket så. SJÄLVKLART måste ni ha tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet. Det gäller ju för de barn ni vill skaffa också. Det är grundläggande och klarar man inte av det, då kan man ju inte ha barn såklart. Men vem är det som säger att man dessutom måste ha de största huset med den finaste inredningen och den bästa bilen och båten också? och sedan ska man gärna ha råd att resa land och rike med barnen. Är det för barnens skull eller för föräldrarnas skull? Nu är jag själv nämligen ett barn till föräldrar som fick barn på senare år (40) och hade alla de där förutsättningarna jag skrev om innan. Och i ärlighetens namn så kände jag mig aldrig bättre eller hade roligare än någon utav mina kompisar som bodde i lägenhet och inte reste så mycket. Min make har 5 syskon och de åkte aldrig utomlands men han upplever ändå att han hade världens bästa barndom ute i skogarna med sina vänner och alla sina syskon.
Så som sagt. Är det för föräldrarnas skull eller barnens som man väntar tills alla förutsättningarna finns där?
Det verkar ju dessutom som att din kille jobbar väldigt mycket och visserligen så beror det kanske på vilket jobb man har och hur man lever men vi klarar oss gott på 1 normal inkomst. Kanske får man bara prioritera om, om det nu är så att man går ute och äter mycket eller så. Men vad är egentligen viktigast för er, barn eller nöjen?
Jag hoppas att ni inte fattar ert beslut endast p.g.a att du inte har något jobb. För jag vet många som är över 30 som väntat av olika anledningar och sedan inte kan bli med barn alls. Då ångrar de sig att de väntade.
Lycka till att komma fram till något bra beslut :)
