längtan

Hej alla.
Jag förstår precis er längtan också. Har själv varit väldigt barnkär hela livet och längtat ett bra tag efter barn (är 21år idag).  Men längtan har ifs gått väldigt upp och ner. När jag gifte mig med mitt livs kärlek för 1½år sedan kände jag stor längtan efter att få ett litet barn ihop men sedan kände jag samtidigt att timingen var helt fel då jag började universitetet och han redan pluggade där. Låg föräldrapenning. Dessutom kände vi båda att vi ville ha lite tid ihop, hinna resa, kanske skaffa en lägenhet, ha lite kul och ja, helt enkelt göra vad vi vill ett tag. 

Kände dock snabbt att det rätta för mig var att hoppa av studierna och börja arbeta istället för att kunna få upp en okej fp så att vi kunde börja försöka skaffa barn när det kändes rätt. och NU har den dagen kommit :) Vi kommer sluta med preventivmedel i april och börja försöka därefter. Då är jag som sagt 21 år och maken 24. Känner mig inte jätteung även om jag vet att just åldern är ganska ung. Men vissa är väldigt mogna vid den åldern, andra är det inte. Det är ju bara NI själva som kan angöra om ni kommer vara lämpliga som föräldrar. 

Vi vill ge våra barn de bästa förutsättningarna vi kan såklart. Ett hem fyllt av kärlek och trygghet. För OSS innebär det INTE att ha alla pengar i världen eller kunna resa jämt och ständigt med våra barn. Självklart måste man ha pengar så att det räcker till mat, kläder och boende men vi lever ganska enkelt och vi kommer kunna fortsätta leva relativt gott även med barn.

Så till lillanmus: Prata med din sambo. Berätta hur du känner. Om han älskar dig, vilket han självklart gör, så kommer han att lyssna. Även om han inte kommer säga ja direkt så kommer ett frö att ha planterats i hans hjärta och där ligger det sedan och gror. Ta upp frågan igen om ett tag och han kommer säkert då vara mer och mer öppen för tanken. För visst är det lite skrämmande att besluta sig för något som kommer att förändra ens liv för alltid? Jag förstår honom :) Fråga också varför han inte vill? Känner han sig omogen, är det ekonomiskt, känner han att ni inte har haft tillräcklig tid ihop eller rest tillräckligt eller vad tänker han?

Till sherrys: GRATTIS till beslutet att gifta er och sedan påbörja bebisverkstaden. Att gifta sig har hittills varit den bästa dagen i mitt liv. Känner mig så trygg och älskad. På ett helt annat sätt än att bara vara tillsammans. Lycka till!

Till Eliisa: Som jag skrev förut så är vi också unga men planerar att skaffa barn snart. Nu har jag ju ifs jobbat ett tag och kommer därför att få fp. men jag jobbar inte ens 100 % (jobbar75) så det blir ju inte JÄTTEmycket för mig heller. Har räknat ut att det blir ca 5000 kr efter skatt om jag tar ut 4 dagar i veckan. (jag vill gärna vara hemma länge) och maken min studerar ju så han får ju 8500 kr. plus att man får lite mer i studiemedel när man får barn. 500 kr extra tror jag det var. så 9000 kr då. Sedan är det ju barnbidrag på 1050 också. Det blir ca 15000 kr/månaden och det kommer vi klara oss super på. Visst, det blir inga weekendresor och kanske inte mycket restaurangbesök. Men det är världsliga ting som vi ABSOLUT är värda att offra. 

Som min man brukar säga. "Vill man så går det". Du kanske börja behöver fundera på om du ska ta ett uppehåll i studierna och jobba lite. Även om du kanske inte hinner få ihop en fp så kan ni ju iaf se till att få ihop en liten budget som ni kan "ta av" sedan när barnet kommer.

Sedan finns det ju bostadsbirdag och annat hjälpmedel om det skulle krisa sig. Men det är ju skönt att klara sig utan såklart :)

Lycka till och följ era drömmar. 

Eliisa: Ja, visst är det härligt med andra i lite samma sits. Ibland kan jag dock bli lite nojig och känna mig orolig över om det kommer fungera. Inte med första barnet, men vi planerar ju att skaffa ett par stycken :) Men då tar jag fram papper och penna och gör mina kalkyler och jämför hur vi har det nu, hur vi kommer ha det om ca 1 år, när första barnet kanske kommer och hur vi kommer ha det om några år. Då känns det genast bättre och jag blir lugn igen ;) Men som sagt. Ibland är jag lite nojig.

Smart av er också att tänka att du får avsluta din termin. Sedan vet man ju ändå aldrig nar man lyckas bli gravid och inte när barnet vill komma ut heller (känner ett par där barnet kom 3 veckor för tidigt och kom i slutet av december istället för slutet av januari, lite snopet. he he) Hur som helst. Lycka till när det än blir av. Barn är den underbaraste av alla gåvor. Förresten. Bor ni i storstad eller liten stad eller ute på landet?

elizabeth82: Jag har varit rikligt välsignad som kunde hitta min drömprins så fort i livet. Ibland har man bara inte den turen men så länge man hittar honom över huvud taget så ska man vara lycklig för det är inte alla förunnat :) Jag kan förstå en lite oro i att du inte har fast anställning men om det hade varit jag och min man så hade vi nog inte brytt oss om det. Du skriver att du är 30 år och då antar jag att din kille är där i krokarna också. Vilket innebär att den biologiska klockan ju faktiskt börjar ticka. Vill inte låta negativ eller så för det finns ju många som får sitt första barn efter 30 år. Men jag läste en väldigt bra bok som tog upp just alla de svåra komplikationer som kan komma utav att man väntar så länge med att skaffa barn (och som sagt, nu är det ju olika varför man väntar, vissa kanske inte hittar rätt förrän sent i livet och då har man ju inte så mycket till val) men lite summan av kardemumman ur boken är i alla fall att det ALLTID kommer att finnas något som man kan förbättra innan man skaffar barn. Exempelvis: Man studerar på universitet och känner att det inte är rätt tid att skaffa barn för man är mitt i utbildningen, efter utbildningen så känner man att det inte är rätt tid för att man bara kommer få lägsta föräldrapenning så man vill gärna jobba i minst 1 år innan, när man har jobbat ett år så känner man att man gärna vill ut och resa och lite annat kul nu när man väl fått pengar och har råd med det, när man har varit ute och rest så är det väl en bra ide att köpa en bostad och en bil innan barn kommer in i bilden. Efter att man köpt bostad så vill man gärna hinna renovera så att det är fint innan barn kommer. och när man har renoverat vill man ju spara lite så att man har råd att köpa lite bättre möbler..... osv osv osv. Så kan man hålla på hela livet i princip och jag VET tyvärr att många tänker så. Det finns alltid något som kan bli lite bättre.

Jag tycker att ni inte ska tänka så mycket så. SJÄLVKLART måste ni ha tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet. Det gäller ju för de barn ni vill skaffa också. Det är grundläggande och klarar man inte av det, då kan man ju inte ha barn såklart. Men vem är det som säger att man dessutom måste ha de största huset med den finaste inredningen och den bästa bilen och båten också? och sedan ska man gärna ha råd att resa land och rike med barnen. Är det för barnens skull eller för föräldrarnas skull? Nu är jag själv nämligen ett barn till föräldrar som fick barn på senare år (40) och hade alla de där förutsättningarna jag skrev om innan. Och i ärlighetens namn så kände jag mig aldrig bättre eller hade roligare än någon utav mina kompisar som bodde i lägenhet och inte reste så mycket. Min make har 5 syskon och de åkte aldrig utomlands men han upplever ändå att han hade världens bästa barndom ute i skogarna med sina vänner och alla sina syskon.

Så som sagt. Är det för föräldrarnas skull eller barnens som man väntar tills alla förutsättningarna finns där?

Det verkar ju dessutom som att din kille jobbar väldigt mycket och visserligen så beror det kanske på vilket jobb man har och hur man lever men vi klarar oss gott på 1 normal inkomst. Kanske får man bara prioritera om, om det nu är så att man går ute och äter mycket eller så. Men vad är egentligen viktigast för er, barn eller nöjen?

Jag hoppas att ni inte fattar ert beslut endast p.g.a att du inte har något jobb. För jag vet många som är över 30 som väntat av olika anledningar och sedan inte kan bli med barn alls. Då ångrar de sig att de väntade.

Lycka till att komma fram till något bra beslut :)

Eliisa: Jag tror att det är helt normalt och väldigt vanligt att man velar och tvivlar lite då och då på att man kommer att klara av ansvaret som det innebär att bli förälder. Men jag förstår också att det gör dig ledsen när det inte finns något man vill mer än något annat. I vår familj är det nog maken som är säkrare på vad han vill än mig faktiskt. Han pratar ofta om hur mycket han längtar efter att få bli pappa till ett litet barn och hur mycket han ser fram emot allt som hör därtill. Jag kanske är lite mer restrektiv även om jag också innerst inne längtar som en tok. Men mamma to be så klart man blir lite nojig. ha ha

Vi bor i en hyresrätt just nu i Göteborg men var på banken igår och fick ett lånelöfte så vi har börjat kolla på bostadsrätt nu. Hade gärna köpt mig ett litet hus någonstans men de är ju så dyrt här så vi får helt enkelt jobba oss uppåt :)

Jag tycker att du ska sätta dig ner med din sambo och säga att du VERKLIGEN vill sitta ner och prata med honom om detta. När ni väl sitter ner så frågar du om det finns någon speciell orsak till att han verkar undvika ämnet? om han har ändrat sig? osv osv. Berätta precis hur mycket du längtar och säg att du trodde att ni faktiskt hade bestämt något. Du kan ju också säga till honom att du förstår att han kanske är nervös eller liknande men att det kommer ordna sig.

Hoppas det löser sig för er :)

Jag tycker absolut att du ska ta upp det med honom. Inte bra att låta det ligga och gro när det är en så stor del av dina drömmar och mål just nu.

Vi är en sådan där familjen annorlunda som gärna vill ha 6-7-8 stycken barn. kanske mer. ha ha. Vi får väl se vad kroppen och ekonomin klarar av. Men hur som helst så känns det som att det krävs mycket god planering innan vi sätter igång verkstaden för jag lär väl bli hemma i ganska många år :)

Annars kan jag tänka mig att det är smidigt att kombinera studier med barn, för som sagt, det blir ju inte lika långa dagar och man kanske dessutom bara behöver ha barnen där 3 dagar i veckan eller något. Min make studerar just nu också, och han har ett väldigt flexibelt schema.

Hur gamla är ni nu igen? 

Fick en stor klump i magen och sorg i hjärtat idag när maken sa att vi möjligt skjuter upp bebisverkstaden fram tills att v8i hittat vår bostadsrätt. Vi håller på att buda just nu på en som vi vill ha, men får vi inte den till ett okej pris så måste vi vänta tills rätt dyker upp. Känner mig så ledsen. Var så fruktansvärt inställd på det här och känner att jag skiter i bostadsrätten om det är vad det handlar om (även om jag innerst inne såklart vill ha en). Vi skulle ju börja försöka om ganska exakt en månad. Känns verkligen som att bli snuvad precis vid mållinjen!

Ja. Vi hoppas ju på att få den vi budar på nu och isåfall så kör vi på som planerat. Men annars är maken rädd att OM det skulle ta sig direkt så kommer vi inte att få nytt lånelöfte ifall vi inte hittat något innan vårat går ut i augusti. Jag är inte alls orolig egentligen för det för som du sa... det är ju ganska stor sannolikhet att det ändå tar ett par månader innan man väl blir gravid, dessutom tar det iaf 9 månader innan bebisen kommer ut. Men vi får väl se. Jag kommer ju itne kunna skaffa barn utans hans okej. ha ha. Så vi får hålla tummarna att vi får lägenheten nu och att vi kan köra på SNART! Längtan blev liksom värre nu :(

Fick inte bostaden men tog idag ut spiralen iaf :D Pratade mycket om det och kom fram till att lägenheten inte spelar någon roll när det väl kommer till kritan. Nu blir det kanske mys ikväll och en decemberbebis om vi har tur och inte orkar hålla oss till april som vi först sa...

Hi hi.. Ja.. jag är jätteglad och hoppas verkligen det tar sig snart. Men vi kommer inte börja superförsöka med massa ÄLtester osv förrän i maj tror jag. Innan dess blir det väl typ någorlunda regelbunden sex och så får det ta sig om det vill. Är helt tokigt att tänka att vi KANSKE får barn i år!!! Hjälp ;)

Förstår din längtan. Jag orkade ju inte heller vänta till april/maj som det var sagt först. Jag hoppas att din sambo kommer fram till något bra. Att det känns rätt för honom och att HAN vill skaffa barn snart. För det är ju verkligen det bästa som finns. Min granne fick barn i februari och de var här igår och hälsade på. Så mysigt att gosa :)

Hoppas att din sambo börjar fundera och kommer fram till att han också vill bli pappa snart så att ni också kan börja om 1½vecka. Då kan vi ju följas åt :)

Min man är superexcited och pratar om det nästan varje dag... Vi får se när det blir plus :)

Ja precis... det måste ju komma när det känns rätt i hans hjärta...
Men är det någon speciell anledning till att du inte vill börja förrän i juni? :)