Berätta för barnen att de är gjorde genom äggdonation?

Jag ser parallellen och för mig är frågan inte särskilt känslig, dvs att prata om likheterna. En viktig skillnad är att barnet som blivit till genom ÄD aldrig blivit bortvalt utan faktiskt bara valt av sina föräldrar och i någon mån av donatorn. Men visst kan barnen ha frågor.

Jag ser däremot inte logiken i att inte berätta av det skälet att donatorn varit anonym. Donatorer som i vårt fall handlar om hela det genetiska ursprunget. Parallellen till adoption blir då att man som förälder inte skulle berätta om adoptionen om barnet helt saknar möjlighet att söka sina biologiska rötter - och det argumenterar man ju inte direkt för. Jag tänker att det vore lika förfärligt för mitt barn, som inte kan söka sitt genetiska ursprung, att få veta av en slump att våra blodgrupper inte matchar eller något åt det hållet (genetisk screening om mitt barn blir ofrivilligt barnlös?) - som det vore för ett barn som kan få veta sitt genetiska ursprung. Så säker kan jag aldrig vara på att det aldrig kommer fram. Och för mig är det oerhört viktigt att jag får berätta berättelsen på mitt sätt, att vår berättelse inte behöver vara onödigt komplicerad. Hellre berättar jag sagan om mamman som inte hade något barn, än får försöka förklara för mitt vuxna barn att vi inte är genetisk släkt.

Jag kommer berätta för mitt barn att det kommit till via ÄD, familj och vänner vet ju så för mig är det självklart att barnet också ska veta det. Det som stör mig är hur en del ser det dvs att det skulle finnas en "genetisk mamma" och att barnet har ett annat "ursprung"? Jag tycker inte det finns ngn likhet alls med adoption. Vid ÄD är barnet ditt biologiska men har inte din genetik, finns ju liksom ingen "annan familj" någonstans att leta rätt på för å ställa frågor till..? Nåja alla ser väl på det olika :)

Intressant och tänkvärt! Det där att inte ha blivit bortvald t ex.
Ett krux är dock att om man inte berättat för alla från början, om man beslutar med tiden att berätta för barnet, ocså berätta för alla människor runt i kring en som egentligen inte har med saken att göra. Jag tror att många kan lägga sig i på ett tröttsamt sätt med nyfikna och taktlösa kommentarer. Kankse inte viktigt men obehagligt och integritetskränkande om en ofantligt intim fråga.

Jag tror nog det är en springande punkt, vi ser det olika även om vår väg att få våra barn är densamma. Jag har egentligen inga större problem när man säger "genetiska föräldrar" om donatorerna - jag förstår det bara som ett försök att beskriva situationen även om jag inte säger det själv om det inte är så att jag försöker förklara något för någon som säger just så. Det finns liksom ingen tyngd i ordvalet för mig. Men för mig är det donatorer (även om de är gifta med varandra och skapade embryona i syfte att själva bli föräldrar - jag har använt ED).

Jag tänker att barnet har ett annat genetiskt ursprung, samtidigt som jag inte alls tänker att det har en annan familj därute någonstans. Samtidigt kan jag tänka mig att det skulle kunna finnas ett intresse hos en del barn och på så vis skulle jag kanske önskat att det var möjligt att söka upp donatorerna och få nyfikenheten stillad. Det är liksom inte heller en tung fråga för mig, det viktiga är att jag och barnet vet att vi är en riktig familj. Nyfikenhet är på något vis okej och inget jag styr över. Jag hoppas väl att mitt barn inte ska vara riktigt så nyfiket eftersom vi aldrig kan få veta och inte heller matchas med andra barn som har samma donatorer.

Likheten med adoption är för mig att vi är en riktig familj med en riktig mamma och ett riktigt barn men där vi inte delar gener. Skillnaden är förstås att den där mamman faktiskt varit gravid med och fött barnet. Men kanske är det så att skillnaden inte är så viktig för mig för att jag först tänkt adoptera? Jag ser däremot att det är en fördel att jag genom att själv vara gravid får möjlighet att dela hela barnets liv och inte har en övergivenhetsstart på vårt liv. Men ett adopterat barn är ju också ett eget och riktigt barn.

Absolut. Och berättar man för barnet (jag har inget val, alla andra vet ju att barnet blev till genom ED) behöver man tänka på att också hjälpa barnet att berätta för viktiga personer. För en 3-åring vet inget om att det skulle vara känsligt och kan mycket väl prata om det på dagis. Då behöver man kanske ha berättat för förskolepersonalen så att barnet aldrig behöver känna att någon ifrågasätter dess historia (eller säga till mitt barn, som bara har en mamma, att "alla barn har en pappa - en del bor bara inte med dem" - för i vårt fall är det ju inte sant). Men när det gäller de där nyfikna tycker jag att det varit svårt att inte själv bli för hård. Många har frågat mig om donatorerna och ibland nästan blivit sura när jag svarat att "jag vet bara längd, hårfärg, ögonfärg och yrke och eftersom jag inte vet mer vill jag inte berätta för det är vill jag får vara barnets eget att berätta om det vill". Men jag har redan under graviditeten blivit rätt bra på att svara just för att alla vet och jag får öva ordentligt så när barnet förhoppningsvis föds har jag redan erfarenhet av att hålla på den information jag inte vill ge.

fast vid en äggdontaion så får väl barnet reda på det förr eller senare ändå? barnet har ju rätt att veta vem som är genetisk mamma eller vad man säger. man kan väl till och med skriva ett brev till hm.. ägget, som denne kommer få när han/hon är vuxen?

har för mig jag läst det någor  ställe iaf. har funderat på att bli donator själv, men är orolig för det där att barnet senare kommer kontakta en i så fall. jag vill gärna hjälpa, men vill vara anonym och inte vilja ha kontakt egentligen

Det finns två saker som gör att det inte behöver bli så. Det ena är att det är mycket vanligt att vi reser utomlands för äggdonation. Lesbiska och ensamstående kan inte få äggdonation i Sverige så om vi behöver det måste vi resa. De som är över en viss ålder (olika mellan landstingen tror jag) kan inte heller få vård här och måste resa. Och sedan är det den kanske största gruppen - att köerna är för långa och man "väljer" att resa. Bortsett från Finland och Island (någon mer?) innebär det anonym donator (är man lesbisk eller ensamstående kan man inte resa till Finland eftersom dubbel donator inte tillåts där). Det spekuleras i att fler barn genom äggdonation föds i Sverige efter utländsk behandling än efter inhemsk men det ska jag inte svära på. De flesta av dessa har alltså anonym donator.

Sedan är det en annan faktor: det finns inget tvång på att berätta för barnet att det blivit till genom ägg- eller spermadonation. Det sänds inget automatiskt brev till barnet när det är vuxet som säger att det kan söka sin donator. Så bara de barn som fått veta att de blivit till genom ägg- eller spermadonation kan egentligen söka sin donator även om det blivit till i Sverige.

Det är en fantastiskt gåva att ge någon annan möjligheten att bli förälder. Jag kan förstå att man kanske helst vill vara anonym, samtidigt kan jag se en mening med att ett barn som funderar över det i vuxen ålder kan få möta och fråga sin donator om hur han/hon tänkte och tänker om donationen. Självklart skulle det vara hemskt att få veta om barnet inte är nöjt med sitt liv - men förmodligen kommer den vuxna människa du i så fall möter vara uppvuxen med en alldeles riktig familj och själv känna att det är just nyfiket - inte att det söker en förälder i dig. Det har redan föräldrar. Och ni kommer inte att ha en relation därefter. Hittills har inte många barn sökt sina donatorer, men tidigare undersökningar visade å andra sidan att bara någonstans drygt 10% av paren berättat för barnet (om spermadonator var det då) och jag såg något om att en nyare visat att det nu är 50% (nu både ägg- och spermadonatorer med i undersökningen vill jag minnas)

ok ja det låter ju faktiskt rätt bra, jag förstår ju om barnet, människan blir nyfiket och givetvis skulle jag i ett sådant läge själv vilja veta mina rötter för att säga det så. Men undrar hur man reagerar när man träffar "sitt barn" som inte är sitt eget. kanske jättelik osv.

Jag vet att det är en gåva och just därför jag börjat fundera en del på att faktiskt donera, vill dock ha ett barn till först och de vill ju gärna att man skall vara färdig med eget barnafödande innan donation.
det är den största gåva jag någonsin skulle kunna ge någon =)

En uppmaning från mig som har egna erfarenhetr av detta - BERÄTTA!!! Var ärliga!

Jag kom till via donation av spermie, fick inget veta förren i vuxen ålder... Är ganska upprörd över detta!
Jag har INGEN möjlighet att söka upp min donator då de var andra regler då, men hade jag kunnat hade jag absolut gjort det, av nyfikenhet, för att jag styarkt känner att jag vill veta.

En förälder som tar emot en doination kan väl inte sitta och bestämma att - mitt barn ska minsann inte ha nått intresse av att få info kring sitt genetiska arv! Förstår inte de tankarna,för det är väl ändå ALLTID upp till barnet som kommer till via donation att bestämma/känna efter om de har något sådant intresse! Det kan väl inte du som förälder veta i förskott? Alla har olika intresse att få veta sitt ursprung, beröva inte era barn detta OM de nu vill veta...

Finns nog en orsak bakom att IVF klinikerna rekomenderar att man är öppen och ärlig gentemot barnen...

Nu ska jag strax bli donator själv, och är beredd på att ev barn som blir till med hjälp av mina ägg kan komma att söka upp mig en dag...         De välkomnar jag, då jag vet hur stark min längtan att få reda på mitt genetiska ursprung har varit!

Mariaochlinus,

Vad bra med åsikter från någon som har egen erfarenhet.
Och jag blir väldigt glad när jag läser att du även väljer att donera ägg själv.