Berätta för barnen att de är gjorde genom äggdonation?

Det blir nog bara så krångligt för barnen som föräldrarna gör det. Mitt barn kommer - om allt går väl - ha hört min röst tala om donatorerna många gånger redan innan det föds. Jag tänker att jag gör berättelsen till en del av våra sagor och vårt liv till den dag vi faktiskt kan diskutera och prata tillsammans om de människor som gjorde oss möjliga. Jag är mamma. Jag älskar. Och någonstans i världen finns två människor som ville ge oss en möjlighet att få varandra och som vi aldrig får reda på namnen på och som aldrig får veta våra namn. Krångligare än så är det inte. Det kommer säkert kunna bli samtal om det, det kanske kommer att problematiseras (och vem förväntar sig annat än att tonåringar säger elaka saker? Mitt barn får möjligheten att säga "du är inte min mamma" och mitt ansvar är att svara att den älskade ungen inte slipper mig så lätt - jag skrek istället andra saker) och funderas. Men jag får finnas där då eftersom jag är förälder till barnet även när det blivit större och till och med vuxet.

Så klokt formulerat, Lillsudd!
Tack för det.

Instämmer,  precis så resonerar jag också Lillsudd!

Pussesnuttan, tack för att du vill skingra min okunskap. Jag vet ganska väl skillnaden på ÄD och adoption och har en son till följd av ÄD.
Det jag skriver grundar sig på hur man i flera inlägg ovan talar om hur barnet i vuxen ålder kan söka upp donatorn. Där tycker jag att man kan dra en, haltande men dock, parallell till adoption: att söka kontakt med ett genetiskt respektive biologiskt upphov som inte varit den förälder som uppfostrat barnet. Där upphör likheterna.

Hur menar du då Bellini2? Det är ju ingen likhet alls mellan ÄD o adoption? Den förälder som uppfostrat skriver du? Men donatorn är ingen förälder.

Jag känner ett par där det handlar om spermadonator och man har inte berättat. Jag känner att det är fel för det är ändå ganska många utomstående som vet att de använt donator och nu är barnen stora nog att förstå ifall någon skulle råka försäga sig. Jag tror det är bättre att få reda på sådant av sina föräldrar redan från början än att man som i detta fall kanske får veta det av misstag.

Hur menar du då Bellini2? Det är ju ingen likhet alls mellan ÄD o adoption? Den förälder som uppfostrat skriver du? Men donatorn är ingen förälder.

Vinterprinsessa: uttrycker jag mig verkligen så otydligt?

"Där tycker jag att man kan dra en, haltande men dock, parallell till adoption: att (i vuxen ålder) söka kontakt med ett genetiskt respektive biologiskt upphov som inte varit den förälder som uppfostrat barnet. Där upphör likheterna."

Vad är det du inte förstår?

Jag menar verkligen inte att reta eller provocera någon men jag tycker att det finns likheter mellan situationerna när ett adopterat barn, eller ett barn som tillkommit genom ÄD, i vuxen ålder tar kontakt med den biologiska föräldern i adoptionsfallet eller donatorn i ÄD-fallet. Alltså att som vuxen söka kontakt med ett biologiskt ursprung som inte är den som uppfostrat barnet.

Just det där är en fundering jag har - där jag kan känna att i samma ögonblick jag var öppen med på vilket sätt jag försökte få barn (dvs först med id-release spermadonator, sedan anonym dito och till slut med anonym embryodonation) har jag också valt bort möjligheten att inte berätta för mitt barn hur det blev till (nåja... spermadonatorn är kanske som singel svår att ljuga om - att barn kommer med storken fungerar bara som förklaring under mycket begränsad tid och att det skulle varit ett okänt krogragg känns ju som en sämre förklaring än sanningen)

Men även om jag på något vis kan förstå att man väljer att tiga - så kan jag vara lite fundersam på att man samtidigt varit öppen om än under alias på nätet. Många har förstås inte varit det och alla i omgivningen utom föräldrarna och sjukvården, tror att barnet är deras genetiska - då är det inte så sannolikt att det kommer fram. Men då kan man inte heller berätta på BVC till exempel eftersom den journalen tillhör barnet tänker jag...