Vi som snart är gravida efter utredning i Aten!

Hej allihopa, snabb fråga bara.. Har precis fått veta att jag är gravid ännu en gång, men efter över 6 år och 5missfall så hade vi liksom gett upp barnfrågan och slutat försöka. Därför har jag varken tagit prednisolon eller trobylen som det varit planerat att jag ska göra under försöken. Antar att det redan är försent egentligen, men ger det ändå ett försök att börja med medicinerna på en gång och hoppas på det bästa.

Nu till frågan! Imorse vaknade jag illamående, och kräktes ganska omgående upp prednisolonen jag tog. Trobylen tog jag rätt sent igår när jag precis +a, så den tänkte jag avvakta med till lunchtid. Men tror ni att jag behöver ta en ny prednisolon eller hann kroppen ta upp den? Kan inte tagit mer än max 5min från att jag tog den till att jag kräktes.. Känner att det kanske inte gör så mkt om man råkar få i sig mer, jag har bara 10 mg dos just nu. Men den ska ju egentligen trappas upp om man ska ha högre. Vad tror ni??

Tacksam för hjälpen <3

Jag hade inte tagit ytterligare dos :)

Jag blev också gravid innan jag påbörjat behandling. Startade behandling i ca vecka 5 och det har än så länge gått bra. Önskar dig lycka till :)

Hej, tack för svar! Jag tog en ny tablett senare på dagen ändå.

Vad kul att det verkar gå bra för er ändå. Vilken vecka är du i nu? Jag är bara på cd 33 än så länge så har jag tur har det inte hunnit gå åt helvete än. Tyvärr så känns ju brösten mindre o ömmar inte lika mkt längre som de gjorde igår så jag har väl redan gett upp. Går o väntar på att börja blöda bara. Svårt att glädjas när man haft 5 missfall, varför skulle sjätte gången gå bättre liksom..

Jag är i vecka 24+0 imorgon.

Jag hade också fem missfall innan denna graviditet och det har varit och är fortfarande väldigt tufft och svårt att tänka att det ska gå vägen denna gång, trots att vi kommit mer än halvvägs nu. Tycker det är riktigt svårt att släppa bagaget.. just rädslan för missfall är nog en sådan rädsla man aldrig riktigt blir av med tyvärr. Jag hade en föreställning innan om hur min eventuella graviditet skulle bli (rosa moln, lycka, massa magbilder osv), men det blev tvärtom (oro, ångest, sjukskrivning pga depression, ständig rädsla osv). Jag är dock tacksam för varje dag som graviditeten fortgår som den ska.

Jag hoppas du har fel och att det visst går vägen denna gång :) Håller tummarna för dig! Har du varit och tagit proverna som dr D brukar be om?

Jag är i vecka 24+0 imorgon.

Jag hade också fem missfall innan denna graviditet och det har varit och är fortfarande väldigt tufft och svårt att tänka att det ska gå vägen denna gång, trots att vi kommit mer än halvvägs nu. Tycker det är riktigt svårt att släppa bagaget.. just rädslan för missfall är nog en sådan rädsla man aldrig riktigt blir av med tyvärr. Jag hade en föreställning innan om hur min eventuella graviditet skulle bli (rosa moln, lycka, massa magbilder osv), men det blev tvärtom (oro, ångest, sjukskrivning pga depression, ständig rädsla osv). Jag är dock tacksam för varje dag som graviditeten fortgår som den ska.

Jag hoppas du har fel och att det visst går vägen denna gång :) Håller tummarna för dig! Har du varit och tagit proverna som dr D brukar be om?

Gud vad skönt att höra från någon som faktiskt vet precis hur det är att gå igenom det här! De få jag berättat för har ju ingen aning, och till och med sambon säger "tänk positivt, det kan ju faktiskt hända att det inte blir missfall den här gången".. Jo tack, men det känns lättare att bara inte ha någon förväntning alls istället för att börja hoppas o drömma.

Just nu önskar jag nästan att jag aldrig ens gjort ett graviditetstest. Då hade jag inte behövt gå runt med ångest över att jag måste skynda mig till toan för att det känns som jag blöder hela tiden. Håller på att bli galen. Har mensvärk hela tiden också, och trots att jag vet att det lika gärna kan vara ett gott tecken om att livmodern växer så får jag för mig att det är blödningen som är på g..

Jag har inte någon kontakt med dr D. Jag har fått mina mediciner utskrivna av den läkaren som gjort missfallsutredningen på oss. Att jag skriver i just den här tråden är för att de som skriver här har bäst koll på den typen av mediciner. Egentligen är det meningen att jag ska ringa henne och boka vul så fort jag +ar, men jag vågar inte. Vill inte se, och jag vill verkligen inte behöva ringa och avboka ännu en gång pga att jag börjat blöda :-/

Jätteroligt att du kommit så långt i alla fall, vad overkligt det måste kännas! Jag vet inte om jag ens skulle klara av att ta till mig av den här graviditeten och förstå att jag faktiskt ska bli mamma om den skulle gå vägen. Precis som du säger, knappast de rosa fluffiga moln som man från början föreställde sig.

Känner igen mig i din berättelse om själva känslan och föreställning inför en eventuell graviditet. Kände inte alls så som jag trodde jag skulle göra. Denna graviditet (är i vecka 21+5 nu) så släppte jag alla förväntningar och föreställningar och det är så mycket roligare och lättare denna gång, trots en väldigt stor oro för att föda ännu tidigare denna gång.

Jag känner också igen mig i det ni båda beskriver och jag tänker att det är fullt naturligt att känna så. Min kurator pratar om att jag genom alla år av misslyckanden och bakslag byggt upp en stark kämparpersonlighet som hela tiden är inställd på det värsta, och den försvinner inte bara sådär i ett nafs. Jag försöker släppa förväntningarna på hur jag ?ska? eller ?borde? känna och acceptera att det är så här det är. Försöker att ta en dag i taget. Jag är i vecka 17 nu och räknar ner dagarna till RUL. Drömmer fortfarande minst en gång i veckan att jag börjar blöda, så rädslan för att något ska gå fel finns där än, även om jag inte går och oroar mig hela tiden.