Utbränd och sjukskriven

www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/forsakringsmedicinsktbeslutsstod

Här finns lite riktlinjer, men annars brukar man säga att det tar lika lång tid att bli frisk som det tog att bli sjuk.

Det är nog väldigt individuellt hur lång tid det tar att återhämta sig.

 Du säger du har inte tid!?
För din egen skull ta den tid det tar och det är viktigt att inte återgå till arbete etc för tidigt eftersom det lätt blir man får återfall. Din hälsa är viktigast av allt!

Får du någon hjälp typ rehab?

Jag gick några år med återkommande utmattningsdepressioner. Tillslut gick jag i väggen helt och var sjukskriven i nästan 3 år. Gick hos sjukgymnast för att lära mig avslappning. Arbetsterapeut  för att hitta nya arbetsmetoder som sparade energi samt viktigast av allt så gick jag hos terapeut  för att förändra mitt tankesätt och fick verktyg mota bort inre stress. Efter 2 år rehab gick jag på arbetsträning 10 månader innan jag blev friskförklarad.

Förhoppningsvis tar det inte lika lång tid för dig..men se till du får hjälp att förändra hur du fungerar. Att enbart vila och sedan gå tillbaka till samma som orsakat utbrändheten  gör bara att du riskerar hamna i detta igen med tiden.

Håller med ovanstående. Så länge du har tänket "Jag har inte tid" så kommer det att bli oerhört svårt för dig att tillfriskna. Det bästa du kan göra är att låta det ta den tid det tar, acceptera att det kommer att ta tid och försöka förstå varför du blev utbränd. Jag är inne på mitt andra år av sjukskrivning och förvisso har jag eventuellt någon bokstavkombination som gör det lättare för mig att hamna i detta, men ändå. Var rädd om din hälsa, du har bara en.

Jag gick in i väggen i mars förra året... Det är väldigt individuellt hur bra man återhämtar sig sa min läkare. Jag va helt sjukskriven mars till augusti. Började sedan jobba 25 % och nu from 1 januari jobbar jag 50 %. Nu känner jag att det är mycket och skulle inte fixa jobba mer än så. Är hemma från jobbet idag för jag känner av att nu är det på väg åt fel håll igen, jag behöver vila.

Det som är viktigt att göra för att återhämta sig är att man måste komma till insikt med vad som ledde till att man blev sjuk. Man måste kunna släppa allt och fokusera helt på sitt välbefinnande. Behöver man sova, sover man. Orkar man inget en dag då gör man inget den dagen. Jag hade panik i början, kunde inte släppa jobbet. Men efter någon månad lyckades jag. Jag går till en kbt och pratar vilket är jättebra. Hon hjälper mig att jobba med mig själv. Jag är en person som ställer höga krav på mig själv och vill såååå mycket. Nu när jag började jobba igen så har jag fortfarande svårt att begränsa mig och inte ta på mig för mycket. Jag måste jobba med det dagligen och lyssna på min kropp.

Ni som blivit utbrända, hur uttryckte det sig när ni blev sjukskrivna?

Hade ont i magen, mådde illa, orkade inget när jag kom hem från jobbet. Orkade iofs inte med jobbet heller, sköt upp saker som jag egentligen skulle göra. Tillslut fick jag en panikångestattack på jobbet, efter hade jag fruktansvärda bröstsmärtor. Då sökte jag hjälp trodde jag hade fått en hjärtinfarkt.

Förutom den uppenbara i stort förlamande energilösheten hade jag muskelvärk (axlar,nacke,korsryggen) spänningshuvudvärk, yrsel, ångest, panikångestattacker, illamående och sömnproblem och medelsvår depression.

Bär mig emot att skriva om det... Dagen/kvällen det brast för mig, när jag fick en psykisk knäck. Fick något som jag närmast kan beskriva som en schizofren episod, jag hörde liksom mina inre röster UTANFÖR mig själv. Och jag hade ingen som helst sköld mot omvärlden, utan allt var stort och läskigt. Allt! Bord, stolar, vitrinskåp, allt var skitläskigt. Och jag visste att om jag bestämde mig för att ta mig upp och ta en kniv och skära i mig, så skulle jag göra det, alla hämningar var borta. Jag gick ut på balkongen och försökte ta luft, men det kändes som att jag skulle slänga mig ned. Hade panikattack. Hamnade till slut i sängen, skakandes okontrollerat.

Dagen efter mådde jag "bra", så jag gick och jobbade igen. Men efter det så landade jag sakta men säkert i att jag just var helt utan mentalt försvar. Allt gick rakt in i mig som folk sade, och allt som jag kände var mycket starkare än vanligt. Och jag hade ingen ork, alls. Inte sådär "nä, jag orkar inte idag", utan verkligen FYSISKT ingen ork alls. Kraschade i säng och sov för minsta lilla ansträngning. Och minsta krav, verkligt som upplevt, gav mig massiva ångestanfall. Det höll på så bra länge, just för att jag inte lyssnade på det, utan fortsatte att jobba ett tag till. Otroligt korkat av mig, vill jag mena. Ingen plikt i världen är värd en utbrändhet.

Ett tillfrisknande kan man aldrig stressa fram - det handlar ofta om en lång väg till att bli sjuk och en lika lång väg till att bli frisk. Ingen Quickfix med andra ord. Det viktigaste är att bromsa!!! Ju längre tid du pressar dej själv för att du inte har tid med det, ju starkare symtom kommer du få och ju svårare blir det att bli frisk.

Jag bloggar om min vardag med utmattningssyndrom. Jag har varit heltidssjukskriven snart ett år, och har lång väg tillbaka.

livetsbilder.blogspot.com/

Ja jag är sämst på det... Blev sjukskriven för bara någon dag sen och jobbade idag i alla fall. Kan liksom itne ge fan. Jag blir knäpp i skallen om jag ska gå och göra ingenting.

Du MÅSTE varva ner, så länge du fortsätter blir situationen värre. Jag vet hur svårt det är, min hjärna gick på högvarv precis efter sjukskrivningen. Jag hade tur va en bra chef som sa till mig "släpp allt, ditt fokus ligger på att må bättre". Man måste ta sig tiden att ta hand om sig själv, det kommer ta tid men det är viktigt. Det är en jättestor omställning jag vet, men nödvändig. Du får gärna skicka pm till mig om du har frågor eller bara vill skriva av dig...

Jag var som du. Jobbade två år trots svåra sömnproblem, sån yrsel att jag höll mig i väggarna för att kunna gå, kolapsad mage, ångestattacker, en enorm trötthet mm. Till slut gick det inte, kollegorna fick skjutsa hem mig från jobbet en em. Blev sjukskriven. Jag kände precis som du. Efter 6 v heltidssjukskrivning gick jag tillbaka 50 %. Efter den veckan började det riktiga helvetet. All kognition och minne slogs ut. Klarade inte av ljud, ljus, rörelser. Låg i ett mörkt rum i flera veckor. Jag klarade inte av fysisk beröring som att nån strök mig på armen - det gjorde fysiskt ont. Maten smakade konstigt och texturen på mat gjorde ont i munnen. Jag mindes inte bara vad jag gjort tidigare idag, igår, förra veckan utan ord försvann, namn och kunskap jag visste att jag hade. Jag hade konstant värk i hela kroppen. Enkla saker som att bre en macka när jag var hungrig gick inte, jag blev stående stirrande i köket utan att veta hur fan man gör en smörgås. Nu 2,5 år senare är jag fortfarande heltidssjukskriven. Jag kan fortfarande inte motionera, läsa, umgås, gå i affärer etc, inget sånt som jag som frisk mådde bra av. Jag klarar ibland av att prata en stund i telefonen om jag har en bra dag men fort får jag hjärndimma och förstår helt enkelt inte samtalet. Allt stressar mig. Jag har en energinivå på ca 5-10% av min friska nivå, det fysiska och psykiska hör dessutom ihop så att om jag anstränger mig med det ena påverkas även det andra. Jag trodde inte att man kunde bli  så här sjuk. Jag hatar varje dag. Allt jag vill är att bli frisk och börja jobba. Och jag vet också - att så länge jag har den inställningen är målet längre borta. Lyssna på din kropp och sök bra hjälp som förstår denna problematik innan det går längre - där jag är vill du inte vara för detta är helvetet.

saralinneafelicia.wordpress.com/2019/06/23/10-saker-om-utbrandhet/