Ok, jag är galet nyvaken, men måste plita ner mina tankar ändå. Ursäktar svammel i förväg 
Inget konstigt att du känner så tycker jag. Människan är sexuell, och din lust är ju inte död bara för att du har barn eller för att du och mannen glidit lite. Lusten anpassar sig inte alltid till övriga livet och ibland tycker jag att det kan vara ett litet tecken på hur man borde göra. Jag är inte en otrohets-förespråkare, utan menar snarare att du nog ska ta en funderare över hur du vill leva ditt liv.
Om man tänker efter vad man vill ha i livet - kärlek, barn, sex, ett hem, ett jobb, sex osv, så kommer av någon anledning sex ofta längst ner på listan när man prioriterar, man accepterar att sexet suger mer än man accepterar att det andra gör det. Men sex är ju en känslig fråga för många... man vill inte alltid ta upp med partnern att "du älskling, vi borde knulla mer/oftare och bättre" av rädsla för att det ska tas som personlig kritik. Så man trampar på och mår kasst. Sex är ju ett så bra sätt att visa kärlek på också, och för mig iaf är det det absoluta beviset på att mina känslor försvinner när jag inte vill ligga lika ofta.
Jag har ingen familj själv, så jag vet faktiskt inte vad familjeliv med barn innebär. Men jag blir lite rädd när jag tänker på att det skulle vara synonymt med ett dalande sexliv och att man glider in i kompiszonen med sin man..
Ser du någon framtid med honom? Är du redo att acceptera att sexet kommer vara så här i fortsättningen? Och om det är ja på de frågorna, klarar du av att stänga av kåtheten? Klarar du av att vara otrogen? Jag tycker inte att det är värt att må dåligt för att hålla ihop ett förhållande pga att man har barn.. Folk skiljer sig och har alltid gjort det, och barn klarar sig ändå. Jag är själv skilsmässobarn och det tog inte speciellt lång tid för min bror och mig att acceptera läget. Jag är snarare tacksam för att min mamma inte är med pappa för de passar verkligen inte ihop. Däremot är de fortfarande vänner och har kontakt än idag när vi barn är vuxna och utflugna sedan länge.
Det är självklart att du älskar din man/sambo - han är far till ditt barn. Men kärlek finns på så många olika sätt utöver den romantiska kärleken, och ingen kärlek är i sig fel men.. rätt kärlek på rätt plats. Är han en vän/rumskompis/vad som helst utom din romantiska kärlek så är det ju inte rätt kärlek på rätt plats och då saknar du något. Du kan fortfarande älska honom fast att du inte är tillsammans med honom. I mina öron låter det som att skillnaden blir att ni inte bor ihop..
Nu har jag svammlat klart. Är det bara ordbajs så vänligen ignorera 
Jag hoppas du kommer fram till något som är bra för dig!
