Min mamma fick idag diagnos Bukspottskörtel cancer.

Pappa får cellgifter tre gånger per vecka nu och han tycker att behandlingen är bättre än den han fått tidigare. Han krymper mer och mer och får näringstillskott för att inte gå ner för mycket i vikt. För två veckor sedan gjordes en röntgen som visade att tumören inte växt mer, men dessvärre har det spridit sig till lungor och lever.
Jag själv? Jag gör allt jag kan för att inte bryta ihop totalt! Förtränger allt för att överhuvudtaget orka. 

Hmm positivt att den inte växt mer dock så vet man ju att det inte är bra när den har skjutit ut metastaser :(

Jag förstår din reaktion och alla hanterar saker och ting på olika sätt, dock hoppas jag att det finns tillfällen då du faktiskt tillåter dig att just bryta ihop och gråta, att kännas vid det faktum att din kära pappa är så pass sjuk som han är. Det gör det lättare att bearbeta om du inte alltid förtränger det.... Jag har ju vart med om din resa dock varade endast min i 7 veckor, fördelen var att jag aldrig behövde se min mamma tyna bort. 

En tår rullar ned för min kind, när jag läser ditt inlägg för jag vet precis hur du känner och vet hur din resa ser ut för tillfället, önskar ingen den sorg man får vara med om när ens förälder försvinner framför ögonen på en.

Kram <3 

Min Mamma somnade in i somras i spridd bröstcancer. Det gick tyvärr väldigt fort. Sorgen efter min underbara Mamma är enorm och jag saknar henne hela tiden. Det känns fruktansvärt orättvist att hon som var så levnadsglad, pigg, glad inte fick vara med oss längre :( Jag känner med er alla som har mist en förälder i den hemska sjukdomen cancer!!

BaraJag35
Tack för ditt fina inlägg!
Jag känner inte att jag hanterar det här på ett bra sätt. Jag förtränger definitivt allt och jag vet att det bara kommer att bli fruktansvärt när han går bort. Samtidigt vet jag inte HUR jag ska göra för att kunna släppa ut allt! Jag är så van med att förtränga alla jobbiga känslor, att det bara sker automatiskt. Samtidigt vill jag att pappa behandlas som den person han är och inte som sjuk. Jag vill inte att han ska känna att alla bara inväntar hans död, som jag känner att tex min mamma gör. Hon planerar redan för hur hon ska göra då. Jag vill att han får leva ett riktigt liv den sista tiden. Tänker jag fel?

<3 Kram Ja det är orättvist när fina människor får somna in i förtid :(

Du behöver INTE släppa ut allt men kanske att du behöver ventilera lite så att du tar in allt som händer!? Jag förstår att det är svårt och jag har en bror som hade liknande reaktion, lite stoppa huvudet i sanden reaktionen. Det ända jag kan säga att mitt sorgearbete har gått bättre än hans för att jag lät mig själv kännas vid det faktum att min fina mor inte skulle få finnas kvar så länge till. Jag förstår dilemmat att ens förälder inte ska bli behandlad som en sjukdom utan för den dom faktiskt är bakom sjukdomen, men samtidigt så är det ett faktum att den finns där och för varje sekund som går så finns den där mer. 

Kanske en balans där han får vara han men att det finns tillfällen där det även lyfts fram att han är sjuk. Jag tror det är din mammas sätt att hantera att hon måste stå själv mycket tidigare än beräknat.:*( Det viktiga är att njuta och åter njuta att verkligen säga allt man kommer för sig att säga, att tacka för det man känner att i detta fall din pappa har gjort för dig, för att du i dag är den du är. Ja han är fortfarande i livet men det går inte att säga det när han somnat in.

Låt honom,(vilket jag redan tror att han gör ) veta att du är så tacksam för det han gör och gjort. Jag tror han kommer få en ännu större inre frid då och somna in (den dagen det sker, hoppas om läääänge) med vetskapen om att han har uträttat något som du är tacksam för. Jag tror han redan vet det och kanske har du redan sagt det, men om inte. Tacka!!!

Min mamma dog med ett leende på läpparna hon gick i frid och den synen har fått mig att inte frukta döden, jag lever som hon lärde mig vilket betyder att  jag precis som henne kommer gå med frid när min tid är kommen. Jag saknar henne så mycket dock tror jag att hon har det bra och att hon fick möta upp sin mamma och pappa när hon somnade. 

Så jag vill tro att jag även fast det kommer dröja kommer få möta hennes goda och fina själ igen.

<3 Ha en fin helg  

Jag håller med om allt du säger! Men det känns så svårt! Hur gör man när man tar till sig och bearbetar sina känslor i "förväg". Jag förstår att man gör det, men inte hur.

När det gäller min pappa finns det så många "problem" som jag inte vet hur jag ska hantera. Är det rätt att ta dem nu? Jag har känt att jag inte kan och låtit dem vänta utan att bli "hanterade". Jag älskar min pappa över allt, men det finns så mycket som vi har obearbetat.  Det känns dubbelt, jag älskar honom, men det är mycket vi skulle behöva prata om. Hur gör man det? Det är svåra saker jag pratar om. Samtidigt vill jag inte ångra att jag aldrig tog upp det.

Undrar om det finns någon där som fortfarande är aktiv och vill dela med sig av sina erfarenheter som anhörig ?
vår  mamma har just fått denna diagnos, och vi är så lamslagna. kan inte tänka klart.

Hej,
Jag är medveten om att denna tråden är gammal nu men skulle behöva  och  så  gärna vilja komma i kontakt med någon som är eller har varit anhörig till ngn som fått diagnosen bukspottskörtelcancer. vår mamma har fått denna diagnos och vi  är förtvivlade ,förvirrade. 
vi vet inte så mycket i nuläget mer än att det är cellgifter som gäller , trots att det innerst inne känns meningslöst  då vi ju vet att  från denna form av cancer  finns ingen återvändo.  vill vara stark och ett stöd för min mamma men är just nu bara lamslagen.  vill veta hur mycket tid vi har , vilket jag ju inser att ingen kan säga. läste nånstans att genomsnitt att leva med detta är 5- 6 månader. ..... vill ha svar på alla omöjliga frågor som inte går att besvara. är så ledsen att hon skall behöva gå igenom detta vet att hon kommer att få så ont och vara så rädd.
tacksam för svar,tips om andra sidor, länkar...anything.
LZ

Beklagar diagnosen för ni nya. Min mamma dog i bukspottkörtelcancer 2 år sen imorgon. Hon levde ovanligt länge, 15 månader efter hon fått diagnosen. Mitt tips är umgås så mkt ni kan. Lev som varje dag är den sista... Det kan gå fort...

Tror inte det är bra läsa för mkt heller.. Är ingen positiv läsning. Är viktigt med rätt smärtstillande. Min mamma hade först morfinplåster som hon fick öka på. Sen fick hon morfinpump inopererat. Först då började hon ha bra lindring att inte behöva ha så ont. Hon fick också näringsdryck utskrivet genom dietist. Hon rasade i vikt och hade svårt få i sig så mkt äta. Hon hade speciell näringsdryck som rekommenderas för folk som har bukspottkörtelcancer. Min mamma hade tur bo på rätt ställe med där de har bra hemsjukvård. Hon kunde vara hemma ändå till 4 dar innan hon dog då hon åkte ambulans in då hon hade svåra magsmärtor.

Åh tack för att du svarade. och delar med dig igen av dina erfarenheter. Känns som det enda som får mig att förstå, att t del av andras berättelser och vad ni varit med om. Så ledsen att höra om din mamma och ändå glad  att höra att ni fick längre tid tillsamans än vad som är vanligt.
Får jag fråga mer? min mamma har fått allt, de vill också börja med cellgifter - fick din mamma det eller nån liknande behandling.? vad jag frågar mig hela tiden är om hennes liv blir bättre med den behandlingen eller "bara " förlängt. 
allt jag läser visar ju på att det bara är operation som gäller och när det är uteslutet?

försöker ta en dag i sänder och du har säkert  rätt, att läsa för mycket är inte heller bra. men just nu vill man bara veta så mkt som möjligt om sjukdomen,för att...ja vadå, kunna förstå förloppet, hur sjuk hon kommer att bli hur ont hon kommer att få, vad vi kan göra för att få henne att ha det bra/bättre.. 
det är hemskt att tänka på att min stora starka mamma som älskar att vara ute i naturen nu är så svag och liten.
hon har fått både plåster och en dosa inopererad redan..ligger inne nu för att hon har haft svårt att behålla maten och gått nert i vikt. skall kolla upp den där näringsdrycken. och vill försöka se till att hon kan komma hem snart och vara hemma så länge hon orkar. (min far har tyvärr också fått diagnos cancer, men inte i lika allvarligt form)

ett fint råd, att ta vara på tiden och umgås...vara nära.... kanske det enda. ...så svårt att se igenom tårar.

Min mamma fick cellgifter under 4-5 månader. Sedan så blev hon för dålig för orka med det. Vet inte direkt om cellgifterna hjälpte. Hon blev väldigt dålig av dom. Svag och illamående men de ständiga diarreerna och smärtan från cancern gjorde ju också sitt. Hennes tumör satt så till den inte gick operera iaf. Jag tror att min mamma levde längre på ren tjurighet... 7 månader innan hon dog sa läkarna att hon troligen hade bara nån vecka kvar att leva. Då var hon dålig och hade fått antibiotika pga infektion i kroppen. Sen hämtade hon sig och blev lite bättre ett tag.

det är samma för min  M, de försökte en operation men det visade sig att den satt så illa till att det inte gick att ta bort den.Nu är hon inlagd p g a att tumören tryckte på gallan,  och skapat en stent insatt. Först Nästa vecka får hon träffa onkolog, men palliativa teamet har redan varit och talat med henne/oss en första gång...Hon fick detta beskedet i början på november. Sedan efter två veckor fick hon besked att det Inte var elakartad cancer, men nu i mellandagarna när hon åkte in p g a att hon inte kunde behålla mat och snabbt blev så svag ... jag upplever det som att vid första gångens besked hade hon mer kraft , och hopp och tro. Sedan vi tillbakadragandet naurlgitvis glad att få livet tillbaka Nu när det återigen är ett cancer besked så är det som om hon inte har nån kraft kvar.
allt detta fram och tillbaka har nog tagit på hennes psyke och tillit..
Palliativa som var där, försökte beskriva cellgifter som något som man inte måste få biverkningar av," att alla inte reagerar lika" etc men jag har svårt att se att hon som är äldre, och vars grundkondition nu är så försämrad p ga av näringsbrist , gulsot etc skall gå igenom en cellgiftsbehandling utan ngn som helst påverkan.
Så mycket tankar om vad livet är och kan vara...jag hoppas ju på att hon också orkar vara "tjurig" och åtminstone kommer att ha kraft att få fina dagar ett tag till.Upplever att sjukhuspersonal i nuläget så vag, men hoppas att onkologen är "rakare och ärligare".förstår förstås att det inte är en lätt situation för någon...
men jag är rädd för vad cellgifter kommer att göra med henne.
blev din mamma "bättre " under de månader hon kunde behandlas med cytostatika?

och du , tack för att du orkar skriva till mig här..

..särskilt idag.

Satte mig vid datorn så är det enklare skriva och går citera med...
Oj, det där med gallan och stenten känner jag igen. Min mamma fick operera in en sådan i juni. Var efter det hon blev riktigt dålig första gången och då dom satte in antibiotika. Hon kunde ändå vara hemma då hemsjukvården kom och gav antibiotika varje dag. Mamma blev inte bättre av cellgifter, snarare tvärtom tycker då jag. Hon slutade med cellgifter för hon klarade inte av det, läkarna sa att de inte ville ge det mer då det skulle ta död på henne. Kanske var längre tid hon behandlades med cellgifter, tror hon började november-december och hon fick behandling till maj. All sjukdomstid är som en dimma, kommer som inte ihåg så mkt datum om saker och ting.

När hon fick cellgifter hade hon ännu svårare att äta. Mådde hemskt illa och helt orkeslös. Hon levde mest på risifrutti, näringsdryck och så var det nån choklad som hon gillade som hon åt för att försöka hålla uppe kaloriintaget. I slutet såg hon ju ut som ett skelett, så mager var hon.

Tror inte det är så lätt för läkarna att veta hur lång tid och sådär. Kan gå himla fort. Vi trodde väl min mamma skulle stryka med först där i juni/juli när hon var dålig. Sen blev hon dålig igen i oktober som vi också trodde hon skulle dö. Då var det problem med stenten så dom opererade in en ny. Sen blev hon dålig igen januari. Då åkte hon in ambulans. Opererades dagen efter. Då visade det sig att tolvfingertarmen brustit och läkt ut vätska i magen. De lagade hålet, men hon var ju så pass dålig. Hon var okontaktbar, hade hög feber och så. Sen dog hon tre dagar senare...

Har ni kollat upp om dom där anhörigdagarna från försäkringskassan? Finns ju 100 sådana som en närstående kan ta ut. Pappa tog ut mammas dagar. Jag var hemma mammaledig så jag kunde vara mkt hos mamma med min bebis då.

Hej!

Såg hur många klick den här tråden hade och jag har själv varit inne och läst den några gånger, det är ju hemskt jobbigt när man känner någon som drabbas och oftast lusläser man ju allt som finns skrivet om cancersorten på alla språk man behärskar. Jag beklagar era förluster och känner igen mig i många känslor då min pappa fick diagnosen i oktober 2013. Jag kände också att jag ville komma tillbaka och skriva som motvikt till det hela, det där som jag själv letade efter, att ibland går det faktiskt också bra. Min pappa lever, vi har haft otroligt tur. Om man orkar läsa vidare så ska jag skriva om hur vår resa var, annars så kan man sammanfatta det med att säga att forskningen går faktiskt framåt, ibland går det också bra.

Det började under sommaren för ett år sen. Min pappa gick ganska snabbt ner i vikt och maten gick mer eller mindre rakt igenom och luktade väldigt starkt. De provade lite olika kost och funderade på om det kunde vara någon matallergi, provade utesluta gluten och laktos och i vissa fall blev det lite bättre men till slut så gick min pappa till doktorn. De kunde inte hitta någon matallergi och de provade några olika saker innan han blev skickad på jag tror det var gastroskopi först och sen slutligen röntgen. Jag satt i bilen när vi fick beskedet om att man hade hittat en stor tumör precis i ingången till bukspottsgången. Den hade gjort att hans matspjälkningsenzymer blev blockerade och maten kunde inte smältas ordentligt. Från laktoskänslig till cancer i bukspottskörteln, där stannade vår värld en aning.

Tumören var stor, det har kommit många olika bud på hur stor den egentligen var från början. Vi tror att den var ungefär 10cm i diameter när den hittades. Vi fick komma till specialister på Huddinge och fick väl i stort sett inte veta någon prognos eller någonting annat än vi googlat. Men det som såg bra ut var iaf att tumören såg inkapslad ut på röntgen och trodde väl lite försiktigt att den inte hade spridit sig. Cancertumörer kan ju sprida sig på flera olika sätt men det fanns inga tecken på att den fanns på några andra vanliga ställen på kroppen, hur det såg ut lokalt kunde man bara ta reda på efter en eventuell operation.

Min pappa fick prova ett cellgift som var ganska nytt på marknaden och han kom också med i en undersökningsgrupp då man sett att cellgiften han skulle få prova verkade väldigt bra, men inte så beprövat. Min pappa mådde väldigt bra under behandlingarna, han fick mycket kortison och lite biverkningar med magen och att han blev lite speedad och var vaken om nätterna och städade för att han inte riktigt kunde sitta still.

Tiden och våra liv gick långsamt och efter första behandlingen på 3 månader så skulle vi få höra hur behandlingen hade gått. Då man sitter och tolkar varenda stavelse som doktorn uttalar på ett sånt möte så kommer jag och mina föräldrar ut med tre olika prognoser. Doktorn var glad och tyckte att behandlingen gått så bra som det kunnat. Tumören hade krympt.

Vi fortsatte på samma behandling men en kortare period då man sett att medicinen hade bäst inverkan under en viss tid och sen kunde det börja utvecklas en resistens. Om allting fortsatt gick bra med behandlingen skulle vi ta oss vidare till nästa moment av osäkerhet, en operation. Några behandlingar till och tumören såg ut att vara halverad, det blev dags för operation. Det skulle först vara vid operationen man kunde ta ordentliga prover, få veta om det hade spritt sig och hur det såg ut. Om man skulle ta bort tumören eller om det var för svårt och då inte ge sig på det alls och sy ihop och gå hem för dagen. Vi tog alla ledigt från jobbet och var hemma hos min syster och väntade på besked hur det gått med operationen. Operationen var beräknad till 8 timmar och bland det svårast operationer man gör inom svensk sjukvård. Vi väntade 8 timmar, de fick en timme till innan vi ringde upp första gången, "de skulle säkert ringa tillbaka om de sagt det, så brukade dem göra". 3 timmar senare och några telefonsamtal till från oss, många tårar och tanken på att han kanske inte överlevde operationen fick plats i huvudet. Efter 12 timmars operation så får vi till slut samtalet, kirurgen var helt slut i huvudet och norrlänskt fåordig så han väl att han tyckte det gått bra under omständigheterna. Han var vår hjälte, tack, tack, tack.

Efter operationen var det tänkt minst en månad på sjukhus, de två första på intensiven och sen efter månaden skulle han vidare till ett rehabiliteringshem tills han kunde äta normalt etc. De hade skurits friskt under operationen och plockat bort delar av magsäcken och skarvat om en del förbindelser, det var hugget som stucket om han skulle få stomi men de behöll till slut tjocktarmen. Vi undrade väl lite om det skulle bli normalt någon gång, om han skulle ha ont eller men framöver men sakta men säkert så blev allting allt mer normalt.

Pappa kämpade på och hade gått långa promenader och tränat upp sig innan operationen, han låg på intensiven i tre dagar istället för 14 och var hemma hos oss efter drygt 14 dagar istället. Han har gjort några avslutande behandlingar för att döda några eventuella rester. Alla prover som tagits där man skurit runt tumören har inte visat på någon spridning kring de marginaler man tog, det fanns en liten spridning precis vid tumören men man tror att man har tagit tumören i ett tidigt skede och att det är fritt fram för oss att börja leva igen. Min pappa lever, han mår bra och tar ett piller med matspjälkningsenzym vid varje måltid. Men han lever och mår bra, det hade jag aldrig trott efter mina många sena nätter av googling på bukspottskörtelcancer.

Ta hand om varandra och en stor kram och lycka till om du står inför en sån här resa.

Min farmor fick samma diagnos 2007 och 2 månader efter diagnos dog hon.

Oftas när man får reda på att man har cancer i bukspottskörteln så är det för sent att behandla....

Hoppas det ser annorlunda ut för er men tyvärr.

Tack Sofiawe för ditt positiva inlägg. Det gav lite hopp. Jag undrar vilken sorts cellgift din pappa fick prova?
Min pappa fick sin diagnos för snart ett år sedan men cellgiftskurerna har inte hjälpt utan tumören har börjat växa.

Min mamma fick diagnosen bukspottkörtelcancer i slutet av mars detta året. Efter att under tid haft smärtor i både mage och rygg. Man trodde först det var magkatarr men efter röntgen så såg man förändringar i bukspottkörteln. Det vi fick veta var att tumören satt på ett gynnsamt ställe och att den kommer att opereras bort. Den hade heller inte spridit sig till andra delar. Man började planera för en operation i Lund. Innan operation ville läkare i Lund göra en ytterligare röntgen, fråga mig inte varför. Efter denna röntgen kom beskedet....cancern är spridd till hela bukpartiet och därför görs ingen operation. Jag hade då redan tagit reda på information om sjukdomen via internet och visste därför att endast ett fåtal som opereras överlever ett par år och att de som inte kan opereras dör inom 1 år. Detta var såklart inget som jag och mina syskon berättade för min mamma. Mamma förklarade tidigt att hon inte var klar med livet och tänkte genomgå cellgiftsbehandling. Hon valde den tuffaste behandlingen. Varannan måndag fick hon cellgifter genom dropp. Förutom detta fick hon äta mängder med medicin mot värk, illamående, förstoppning....ja listan kan göras lång! Hon hade redan innan diagnosen börjat tappa i vikt och värre blev det. Man satte in palliativ vård och hon fick hjälp av fantastisk personal. I juni blev hon jättedålig. Hon kräktes så fort hon försökte äta. Hon blev inlagd på hospis och vi anhöriga såg slutet närma sig. Men efter några dygn repade hon sig och kunde komma hem igen. Cellgiftsbehandlingarna fortsatte och hon åldrades mer och mer, åt mindre och mindre, tappade mer och mer i vikt. En ny röntgen gjordes, cancern hade inte spridit sig mer. Detta gav mamma styrka att fortsätta kämpa. Efter ytterligare några behandlingar så blir hon så pass dålig att hon inte klarar av någonting på egen hand. Man bestämmer sig för att ändra från den tuffaste behandlingen till en mycket lindrigare. Tyvärr märkte varken hon eller vi någon skillnad. Hon blev inlagd på hospis igen. Eftersom jag bor i en annan stad så blev det mycket telefonkontakt med mamma. Nu märkte jag att hon hade svårt att prata, gav svar på andra frågor än de jag ställde samt lät uppgiven. På kvällen den 22:e oktober får jag samtal från syskonen om att jag borde komma till sjukhuset. Mamma hade under eftermiddagen varit dålig men ändå så pass pigg att hon orkade prata men efter ett toabesök förändrades allt. Jag satte mig i bilen i ilfart till sjukhuset. När jag kommer in är mamma kraftigt smärtlindrad och hon sover. Efter ett par timmar vaknar hon och ser att vi finns på plats. Hon kramar min hand men har inte förmågan att uttrycka sig i tal. Hon kämpar för att andas och varje andetag känns tungt. Jag ser hur mycket hon plågas och jag kan se paniken i hennes ögon...hon var ju inte klar med livet. Hon får mer smärtlindring och lyckas slappna av. Vi sitter vid hennes sida hela tiden. Natten fortlöper och efter ett par timmar blir andningen lugnare. Jag blir rädd, hämtar sjuksköterskorna som kommer in. Jag kan se lugnet i deras ögon. De har varit med om detta förut och vet vad som kommer hända härnäst. Allt går sedan på några få minuter. Hon tar sista andetaget kl 03.10!

Detta är en hemsk sjukdom med en minimal chans att överleva. Jag är glad att jag de sista månaderna träffade mamma så ofta jag kunde och orkade. Från det att hon fick diagnosen till att hon tog det sista andetaget tog det nästan exakt 7 månader! Jag befinner mig nu i en stor sorg och känner med er alla som har eller haft anhöriga som drabbats av detta!