Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Tack för alla tankar!! På något vis är dte otroligt stöttande att bara veta att man inte är ensam..

gabardin:allt du beskrev skulle jag ha kunnat skriva själv.. Hur har vi hamnat i en sådan sits? =) ja jag ska nog försöka släppa prestigen och skita i att han blir helt bortskämd (och slipper lyfta ett finger) och testa tänka som du föreslog att jag lever själv på MITT vis och han bara finns här ett tag. Det kan ju inte göra det värre för jag orkar ändå inte tjata mer på honom..

kärklek i hemmet: inser att det säger ganska mycket när jag grät av att läsa ditt inlägg där du beskrev hur din fästman log av att komma hem... avundsjukan skriker i mig!!

men även om man vet rent förnuftigt att man skulle må bättre själv, varför är det så svårt att ta beslutet???
för mig räcker det med att han är på bra humör en dag, en dag utan bråk och tjafs, för att jag ska börja tänka att jo, det är nog jag som överdriver, det är klart vi ska fortsätta tillsammans, jag älskar honom ju... samtidigt räcker det med att han ignorerar mig när jag frågar honom nåt så börjar jag längta bort igen och tänker - jag orkar inte leva så här.. Tror jag går och väntar på att något större ska hända som gör det lättare att lämna.. någon som känner igen sig?

har sagt till honom att jag inte tycker vi har det bra, men han verkar inte ta det på allvar. nämnde familjerådgivning men han bara suckade...

Man kommer väl alltid kunna hitta nåt att skylla på för att slippa ta tag i beslutet. Men just nu undrar jag bara vad som skulle hända med boendet för våran dotter om vi separerade nu. För vi har ju gemensam vårdnad och mina föräldradagar är snart slut och då ska han vara pappaledig. Skulle våran dotter automatisk få bo hos honom som är ledig då eftersom jag måste börja jobba och hon är för liten för dagis? Det skulle jag inte klara! För vad jag förstått så rekommenderas inte vv för så små barn. Då måste jag ju hålla ut några månader till..

Jag har kommit in i en riktig dipp och ser bara alla fel jag själv gjort.. Som får mig att känna mig väldigt orättvis som skyller allt på min sambo.

Är det bara en fas på vägen till separationsbeslutet tro? Är så jobbigt att vela hela tiden!

Ja men visst är man ju ändå trygg med det man har. Fanns ett facit och man skulle veta att man skulle kunna få det bättre så vore det ju ingen match. Men om man tänker att man kanske tvingas leva ensam resten av livet, ja men då är ju detta bättre an inget alls.. Eller så är det bättre att vara ensam och stark än svag och osäker i tvåsamheten..

Jag lider med dig! Tycker det låter som att hon skyller på dig och låtsas som att det är ditt beslut bara för att hon att min inte vill ha på sitt samvete att det var hon som avslutade förhållandet. Mycket fegt! Bra att få läsa och få en tankeställare då jag själv ofta kan önska att min sambo kunde ta separationsbeslutet så jag fick slippa för det är så svårt. Men ja, det vore väldigt fegt av mig.

Sen tycker jag nog att det är väldigt dåligt att dra in sonen i det hela och misstala dig inför honom.det är både lågt och ansvarslöst! Man får tycka vad man vill om varann men det ska inte påverka barnet. Inför barnet ska man visa att båda föräldrarna duger och är bra!

Lycka till! Hoppas du tar dig ur det stark.

Ja sådana nätter som ni beskriver har vi med! Och trots det har Han mage att påpeka saker och ting som inte blir gjorda under dagen.. Under dagen då han har massa egentid och jag sitter med våran dotter i stort sett hela tiden..

Jag skulle kunna skriva allt vad du skriver gabardin! Och ja, alla dessa beslut man verkligen tar och sen river upp tär enormt!!

Jag sa till min sambo för några veckor sen att jag inte mådde bra av detta. Och om det bara skulle hänga på mig, som alla andra gånger vi "tagit tag" i vår situation, så sa jag att i så fall kommer detta ta slut. Vad har hänt sen dess? Jag grät hela natten efter och han tröstade och sa att detta inte alls skulle ta slut. Efter det har inte nämt nåt över huvud taget.. Lika irriterad och arrogant som vanligt och stämningen hemma är allt annat än trevlig. Förra helgen fick han ett utbrott och var jätte arg och kallade mig psykiskt störd. Han föreslog när det lugnat sig att vi skulle fira påsk på varsitt håll. Jag och dottern åker till mina föräldrar och han till sina. Jag protesterade inte utan berättade att jag pratat med psykolog på barnhälsovården förra veckan om detta.. Han visade inga tecken på att bry sig om att jag gått dit. Jag sa nu ikväll att nu när vi är ifrån varann ska vi fundera på hur det skulle vara om vi separerade. Han sa bara att han höll med. Kommer inte kunna sova i natt. Han gick och la sig direkt trots att han såg att jag var ledsen..

Funderar på att ringa och boka en tid på familjerådgivning. Följer han med så är det det bästa så får vi hjälp att gå vidare. Följer han inte med säger det ju en hel del om vad jag borde göra.. Tänkte på vad du sa gabardin om när man vet att han haft sin chans, och en sån gång känns det rätt tydligt..?

Känner mig så rädd för ensamheten då jag inte har så många vänner och typ ingen riktigt nära vän. Blir så osocial när jag mår dåligt och det är väl det som hänt efter dessa år i detta förhållande. Löser sig sånt? Alla säger alltid att det är tufft att separera med barn och stöd från nära och kära är a och o, men det har jag ju inte.. Min familj bor dessutom i andra änden av landet.

Jag tror jag bryter ihop snart. Vi tillbringade ju påsken på varsitt håll och vi sa att vi skulle tänka igenom vad vi ska göra med allt, om vi ska dela på oss eller inte. Så kommer jag hem och den j...eln har varit så klantig och glömt radera på datorn att det första jag upptäcker är att han laddat hem och kollat massa porr när jag varit borta.. Och till saken hör att vi till och med varit till familjerådgivning för massa år sedan Ang hans porrsurfande (då han smyg porrsurfade samtidigt som han inte alls var intresserad av att ha sex med mig) och han bedyrat många gånger sedan dess att porr är ett avslutat kapitel för hans del (även fast han inte är intresserad av sex med mig nu heller).

Jag har iallafall ringt familjerådg. Och dom skulle ringa tillbaks om en tid. Han får banne mig följa med dit annars är det slut direkt!

Fan jag blir så arg och besviken. Jag tänker och vrider och vänder på detta konstant för jag vill ju inte separera utan hoppas ju bara han ska vakna och börja skärpa till sig och vara den pappa och sambo vi behöver. Medans han tar allt på så stort allvar att han väljer att porrsurfa istället.. Besvikelsen är så total just nu!

Överväger separation pga allt annat jag skrivit i tråden.. Men för mig stärker inte detta direkt våra band om vi säger så. Istället för att göra allt han kan för att bygga upp den avsaknade tilliten väljer han i detta läge att rasera den ännu mer. Det är det sista vi behövde just nu..