Välkommen till tråden. Av din beskrivning verkar du hittat helt rätt tråd här. Vi verkar vara många som går och hoppas på att allt ska bli bättre eller att någonting stort och jätte dåligt ska inträffa så man "får en vettig anledning att lämna" medans vi i själva verket bara kämpar på i samma gamla stil med samma återkommande problem hela tiden och verkligen inte mår bra..
Men hur visste du att det var dags att lämna istället för att försöka förbättra relationen? Är ju så svårt att veta när man ska ge upp eller om man ska satsa allt på att förbättra saker och ting istället.. Det funderar jag över nu inför vår familjerådgivning.. Och det känns allt annat än självklart även fast jag vet att vi försökt förbättra förut och snabbt ramlat tillbaks i det gamla igen.. Men hoppet om att allt ska bli bra är så starkt. Vore lättare om det inte var det..
Det är alltid lättare att ge någon annan råd än att ge sig själv..
Men spontant så undrar jag bara, varför kan du inte lika gärna vara singel egentligen? Dottern skulle ju ha kvar honom och frågan är om han då inte skulle vara mer närvarande för henne då till och med för när han skulle ha henne skulle han ju ha hela ansvaret och inte kunna lämpa över allt på dig hela tiden som just nu. Och du personligen skulle ju helt klart klara di själv, det gör du ju redan. Enda skillnaden är att just nu servar du även honom. Separerar ni skulle du bara behöva ta hand om dig och dottern.
Hmm ska försöka ta åt mig själv av mina råd. 
Kram
Är så ledsen ikväll. Var på första träffen på familjerådgivning idag. Blir så arg och besviken. Hemma skriker han åt mig att är jag ledsen är det väl mitt problem. Men där satt han och var så omtänksam och påstod att han mått så dåligt för han inte förstått varför jag varit så ledsen och han kännt sig otillräcklig.. Vet inte vad jag ska tro eller känna just nu,
Ja men det har nog alltid varit det största problemet i vårt förhållande, att han säger en sak men gör en annan. Och det är nog därför jag ha så svårt att lämna för hoppet om att han "verkligen menar det den här gången" är så starkt. Och tillslut är man väl så van att leva med hoppet så man vet inte hur man helt plötsligt ger upp. Så man ger honom chans på chans på chans trots att man säger att man inte tänker tolerera detta någonsin igen..
Det där paret du beskriver är vi också. Tillslut gick det överstyr och blev ett jätte bråk då vi var bortbjudna. Sedan dess slutade vi gå på middagar och slutade bjuda hem folk. Detta var över 2år sedan.. Konstigt att man inte har så många vänner, ähum nej kanske inte..
Och ja jag känner igen mig enormt när det gäller alla dessa kommentarer om att det alltid är mitt fel, alla dessa småsaker som egentligen inte ens borde kommenterar och som ännu mindre är någons fel.. Snacka om energisugare och stämningsförstörare, oavsett om man orkar kämpa för sin oskuld eller ej så är hjulet inne huvudet igång iallafall och vad man än gjorde eller skulle göra känns det inte kul längre..
Ja enda trösten just nu är kanske att du inte är ensam och att vi kan stötta varann och skriva av oss i denna tråden iallafall.
ja har varit hos barnavårdspsykologen igen.. hon sa rätt ut att han med allra största sannolikhet aldrig kommer ändra sig. hon sa även att jag, trots att jag säger att jag inte orkar mer, förmodligen kommer att orka traggla på resten av livet även om det fortsätter så här. .och det är nog sant, jag har ju sagt sååå många gånger att "ett bråk till och då får det vara nog"... men man orkar igen och igen och igen.. sen har livet gått och vad har man vunnit? vill jag ha det så här i 10år framöver? eller ens i 10månader?
Jag inser att jag måste lämna honom. Nu har jag bestämt mig igen! Men frågan är ju om jag lyckas hålla fast vid det eller om det blir som vanligt.. Den starkaste drivkraften jag har är att jag vill skydda min dotter, vill att hon ska slippa leva mitt i denna spänning med risken för att han "har en dålig dag" och är allmänt grinig på allt och alla och hon kommer bli påverkad av det mer och mer ju äldre hon blir.
Psykologen sa också att barn klarar en separation bättre ju tidigare i livet det sker, speciellt nu i hennes ålder då hon inte riktigt förstår än.. varför vänta tills hon förstår vad som händer och det hela blir traumatiskt för henne? nej jag tänker att kan jag skydda henne från det blir det kanske lättare att ta steget nu..
En väldigt jobbig sitution jag vill skydda henne från är besvikelse.. för det finns nästan inget som skär i en så mycket som ett besviket barn som verkligen längtat och sett fram emot något, så blir det inte av.. Och min sambo är expert på detta! Vi kan planera dittan och datten men när dagen kommer kanske han är på lite dåligt humör och allt blir avblåst, elelr ännu värre genomfört fast i konstant irritation, klagande, gnäll.. ja ni vet.. Allt vi gör elelr planerar göra, om det blir bra eller ens av beror alltid på honom och hans humör.. och ja jag fattar, så ska det inte behöva vara! snacka om energitjuv! någon som känner igen scenariot? det är huuur jobbigt som helst!
Ja strategiska tips mottages tacksamt!
Mitt nästa steg är väl att lyckas säga att jag inte längre tror på detta. Planerar säga det när vi är på familjerådgivningen för att undvika att hamna i försvarsläge och bli övertalad att jag bara överdriver och att vi självklart ska ta oss igenom detta tillsammans..
Stort bråk idag där han sjönk riktigt lågt och kränkte mig illa. Spiken i kistan? Mitt beslut känns än starkare! Men jag är av någon anledning så rädd för att säga det rakt ut till honom..
Vi bor i en dyr bostadsrätt. Ingen av oss har nog råd att köpa ut den andre och bo kvar så den måste nog säljas först. Tyvärr för du innebär ju mer krångel och mer tid att bråka på.. Skulle ju vilja flytta direkt bomben är släppt..
Jag kan knappt andas. Vet inte någonting längre.. En kompis som jag pratat med lite om vår situation rekommenderade mig att ringa kvinnofridmottagningen. Gjorde det nu på morgonen och ja, jag är ledsen tjejer men hon sa att det utan tvekan är psykisk misshandel det handlar om. Jag, misshandlad.. Och ni med tyvärr..
Jag ska få komma dit och börja prata med någon där och få hjälp med det här för hon sa att när man levt med detta ett tag är det jätte svårt att ta sig ur på egen hand, och just få hjälp med att få till det så det blir det bästa för barnets skull också., Rekommenderar det till er med!
Ena sekunden känns det så självklart, som att allt faller på plats, andra sekunden som att det bara är absurt och jag som överdriver allt.. Vilken chock trots att jag nog någonstans vetat hela tiden att det nog var så..
Hur hamnade jag här??
Tack? Du ger mig så mycket hopp om framtiden!
Oj vad jag kände igen mig på den där tuva-sidan! Kollade psykisk misshandel och lite om narcissism och fy vad hemskt allt stämde!
Hur går det för barnen? Känn s så hemskt att själv kan man ju ta sig ifrån honom men barnen är ju bundna till honom för alltid. Klarar dom av att leva hos en sådan person utan att bli helt Förstörda?