Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Kompis! Jag sitter och är förbannat på den här röven till karl som jag uppenbarligen inbillat mig att jag ska kunna leva ihop med. Dottern är nio månader. Det funkade bra när vi bara var två, för då är man flexibel och kan släppa in lite luft i relationen, inte umgås så mycket på en vecka. Vi är självständiga och stolta och styvnackade, i övrigt ganska olika. Bra egenskaper att ha gemensamt va? Men vi har älskat varandra ändå, och gör så än.

Han är bra med dottern, tappar lätt tålamodet till skillnad från mig men inte på något skadligt sätt. Han och jag kan ha det fint tillsammans också, när vi liksom bara pratar helt vanligt om allt möjligt och vi alla tre leker happy family. MEN allt detta är till 100 % NÄR DET PASSAR HONOM. Det går ICKE att sätta press på honom, han sparkar bakut som en rodeotjur och pratar på fullaste allvar om att känna sig fängslad och låst. Vad hade han trott? Ärligt?

Jag köper att livet har förändrats, att man snabbt måste ändra sina prioriteringar, att det är någon annan som är huvudpersonen i mitt liv nu. Huvudpersonen i hans liv är fortfarande han, han och han. Resten av omvärlden är liksom bara rekvisita som han kan rikta sin uppmärksamhet mot när det finns en lucka i programmet.

Detta kanske inte låter så allvarligt, men det får som konsekvens att jag känner mig i princip ensamstående i min relation. Det går inte att räkna med honom överhuvudtaget, och när jag sätter press och ställer krav blir han förbannat och ställer till en stor scen. Det går inte att prata med honom (kan skriva sida upp och sida ner om hans argumentationsteknik om någon skulle råka vara intresserad - det är väl knappast troligt dock). Det här gäller i ALLA situationer och för ALLA småsaker, som "kommer du hem direkt efter jobbet idag?" - "varför frågar du det, varför försöker du kontrollera mig, ska jag inte kunna göra någonting, måste jag alltid sitta här hemma och stirra på er två, är det det du vill, jag ska sluta jobba ska jag göra så att jag är hemma varenda sekund, då är du nöjd va?". Konstigt och destruktivt är det.

Detta för att ge en bild av hur vi har det, för att kunna svara dig trådstartare. Vi har inte separerat men jag förstår ju någonstans att detta kommer inte att hålla. Frågan är mer när och hur. För tillfället är jag så krass att jag ser det som - står jag ut? Blir det bättre utan honom? Under tiden håller jag på och förbereder mig, mentalt och praktiskt. Än så länge skulle det vara jobbigare att vara helt ensam med en så liten tjej, än att iallafall ha honom där när det passar honom. Dessutom ser jag att deras relation förstärks, hon blir så glad när hon ser honom och det är omöjligt att inte svara på - han knyter an till henne. Så jag stannar, men undersöker hur det går till att få ensam vårdnad. Jag har ställt mig i bostadsköer. Jag har räknat ut hur jag kan använda mina dagar och få det att gå ihop utan hans pengar.

Känner att det börjar bli världens längsta inlägg, men jag fortsätter :)

Jag vet inte om det är ett tankesätt som skulle kunna hjälpa dig - tänk bort honom ur vardagen. Tänk hur det skulle vara om du var ensam med barnet, då skulle du definitivt göra allt hushållsarbete själv. Se honom som en besökare i DITT hem, någon som har en relation till ditt barn, men som inte har makt över dig.

Vad jag försöker komma fram till är att du ska skydda dig själv. Du skriver, så som jag också tänker, att "Känns som att har jag nu valt att skaffa barn med denne man får jag väl för f... ta ansvar för det och få det här att fungera..". Men det funkar inte så, du kan inte ensam få det att fungera. Väljer han att vara en idiot så har han gjort det valet, du kan berätta för honom att du är villig att kämpa men att du behöver samarbete.

När han dessutom inte är snäll mot dig och du beskriver dig som förtryckt - då är det allvarligt fel. Man kan inte leva sitt liv så, och detta är viktigt. Man kan inte leva sitt liv så. Du måste någonstans hitta ett "inre rum" där du vet hur du vill ha det. Du verkar redan ha det, dagtid tillsammans med ditt barn. Förstärk det, utvidga det. Tänk hur DU vill ha DITT liv. Det är möjligt att han får plats där också, men du måste känna att det är under acceptabla former.

Så för att sammanfatta, jag förstår vad du menar (speciellt det där med ångesten över att ha skaffat barn med någon som inte var bra). Skydda dig själv, fortsätt fundera över vad som är bra och acceptabelt, och vad som är skit. HAN är ansvarig för sina handlingar och sitt beteende. Du är bara ansvarig för dig själv och för ditt barn.

Ja och så en styrkekram från en medsyster! 

Det är mycket med det där för min del. Att om jag går så blir mitt barn ett "sånt där" barn, och jag blir "en sån där" mamma, en som gett sig in i något så huvudstupa fel att förhållandet inte ens klarade första året.

Hur många tankefel som helst och speglar mest mina egna fördomar, jag vet, men ändock finns det där.

Hänger kvar i tråden och läser och funderar en massa. Jag är inte rädd för att leva ensam, men jag vill inte det. Jag vill att han ska skärpa till sig så vi kan fortsätta leva tillsammans. Det är inte kört och hopplöst - än. Om man bara hade kunnat mötas någonstans, prata på riktigt, men det finns ingen ingång, bara... tjafs. Når aldrig fram.

Mja, man brukar nog prata om separationer som sker innan barnet fyllt två. Om man tar sig genom de första åren och hittar tillbaka till varandra, hittar balans och respekt och en fungerande tillvaro som familj, då fortsätter man nog tillsammans. Stannar man ett år och mår dåligt i en dålig relation blir det nog inte automatiskt bra efter det, tyvärr. Så länge man fortfarande utvecklas tillsammans finns det ett värde att hänga ihop tänker jag, även om det är knackigt. Gör man inte det skjuter man bara beslutet framför sig och mår dåligt under tiden. Det finns för övrigt de som lever ett helt liv så, i väntan på att det ska bli bra. Ibland blir det aldrig bra.

Kakandi, så har vi det också på nätterna, eller jag och flickan har det så. Han kan ju sova medan jag ligger och ammar nätterna igenom, ändå är det han som suckar högljutt när hon vaknar vid halv sju, sju på morgonen. Bara för att han inte går och lägger sig i tid på kvällen! Nu anser han dessutom att vi borde gå och lägga henne senare, så att hon ska vakna senare. Jag protesterar att de där timmarna ensam på kvällen är jävligt viktiga för mig men han kan inte förstå.

Nu tar jag mig friheten att skriva ur mig lite av vad som rör sig i mitt huvud. Kanske är det någon som tycker att det ger något att läsa, eller har någon åsikt i frågan.

Sedan någon vecka tillbaka har han plötsligt lugnat sig lite. Jag vet inte riktigt vad som hände, vi hade ett rejält gräl där jag sket i vilket och blev riktigt förbannat jag också (annars håller jag i mig och försöker att vara sansad, medan han är den som säger vad som helst i stundens hetta). Vet inte om det var därför eller bara något annat som föll på plats i hans huvud, han har varit mjukare och inte lika taggig. Han gör mer småsaker som att bädda sängen när han går upp (hang-up för mig, sängen ska vara bäddad), sånt som är helt oviktigt men ändå utgör smörjmedel i samvaron.

Så nu är det inte katastrofläge, och jag är ännu mer förvirrad. Jag bestämmer mig tio gånger om dagen för om vi ska fortsätta eller inte, och jag menar verkligen bestämmer mig. Och sedan river jag upp det en timme senare. Det tar så mycket energi, detta. Dessutom går det säkert snart tillbaka till katastrof igen.

Han är inte elak, bara egocentrerad och opålitlig och väldigt svår att ställa krav på. Han sätter fortfarande sig själv i första rummet och tycker liksom att jag och tjejen sköter oss bra själva. När det passar honom kan han leka familjefader ett tag (han är fin med henne då), men om det dyker upp något annat så går det före oss nästan alltid. Vi gör ingenting speciellt tillsammans, har väl aldrig gjort, och eftersom att han "alltid" gör en massa andra grejer så skapar vi inget tillsammans heller.

Om jag accepterar att ha det såhär, att ta emot den hjälp jag får av honom när det passar honom, att vara den som har huvudansvaret för allt som har med tjejen att göra, att det stormar och svänger och kränger, att vi har helt olika idéer om vad vi ska göra av vårt liv (ang bostad, semestrar osv)... ja då är det bara att köra på. Men det var ju inte såhär det skulle vara! Jag ser hur folk omkring mig har det, det är inte såhär, även om de har sina problem. För de flesta män är det naturligt att hjälpa till med vaknätter, sovmorgnar, matningar, gå ut med barnet, leka, komma hem efter jobbet, laga mat till familjen, äta tillsammans, städa tillsammans (om än i varierande grad). Varför ska jag behöva tänka "men han är ju iallafall inte elak" och tänka att då är det kanske ok ändå.

Är det bättre ensam? Kanske inte än, har inte nått "rock bottom". Om jag pallar med det här ett tag till så kan min sambo och barnet hinna bygga upp en bättre, självständig relation. Jag vill flytta till hemstaden, om vi separerar gör jag det och han kommer inte följa med. Vad händer mellan dem då?

Helvete alltså, det slutar i samma röra som alltid. Skulle kunna skriva i en vecka, antar jag. Har faktiskt träffat BVC-psykologen pga relationsproblemen, hon har mest lyssnat och sedan sagt att det verkar som att jag håller på att väga för och emot... no shit sherlock.

Det är iallafall stärkande att inte vara ensam i situationen.

 

Beenthere, hur har det gått med relationen mellan pappan och barnen? Det är en faktor som oroar mig mycket. Bor ni kvar i samma stad? 

Kakandi, min ryggradsreflex är - acceptera inte! Man kan inte leva med elakheter, känna sig förtryckt som trådskaparen skrev, vara rädd eller orolig för vad han ska säga eller göra. Det säger min ryggrad, samtidigt ser jag min egen situation och undrar hur snällt det är av min sambo att fnysa och säga "jag trodde du sade att du var redo att bli mamma" när jag börjar gråta av trötthet och bara vill att han ska ta med henne ut en timme så jag får vara ifred. Jag accepterar det inte, för jag jag tycker inte det är ok och jag säger det till honom, men det gör ju ingen skillnad för honom som inte lyssnar. Nej, det är inte svartvitt, det ska ingen påstå.

Det är viktigt att jämföra sig med andra, berätta, få perspektiv. Annars normaliseras det felaktiga och riskerar att bli värre. Sätta en gräns för sig själv, i tid eller handling, jag vet inte. Jag tänker att jag är värd mer än att acceptera att leva på smulor, jag är värd att leva i en relation med någon jag kan lita på och som ställer upp för mig. Som vi har det nu är inte acceptabelt, frågan är bara när man säger att han har haft sin chans. 

Härligt att läsa fler historier. En till man som tycker han är så duktig och bara har en väldigt grälsjuk partner...

Min sambo tycker inte att vi skulle ha några problem, om det inte vore för att jag startar bråk hela tiden. Alltså skulle han få komma och gå lite hur som helst, helst inte bidra med några pengar till hyra, jag skulle bara le och vara tillgänglig. Perfekta förhållandet!

Jag tycker inte heller det låter så farligt, men jag förstår att det är något ni pratat om och som är viktigt för dig, ett sviket löfte... Det är olika i olika relationer.

Min sambos uppskärpning har väl hållt i sig hyfsat. Samtidigt är det så långt från hur jag vill ha det. Det är dock inte outhärdligt. Så jag ska vara nöjd? Uh. Klokare blir man fan inte.

Kära sorgsen, vilket elände det är att känna såhär... Din man verkar ha svårt att omsätta teori till praktik. Frustrerande när han uppenbarligen VET.

Ibland tänker jag att det kanske blir bättre om det kommer ett syskon, men inser rätt fort att det skulle bara vara samma sak, upphöjt till tio. Uppenbarligen är det så...