Fan, nu är det jag som är i låst läge. Massa praktiska grejer som går åt helvete. Jag tror jag måste prata med honom igen. Helvete, helvete, helvete. Men jag måste nog. Han anstränger sig nu och jag tror att i hans värld så är allt bra igen. Fan. Öppnar jag munnen om detta kommer allt braka lös igen. Och så ekonomin. Jag räknar och räknar och räknar, har ett helt kollegieblock vid det här laget. Oron äter upp mig.
Det finns inget han kan säga som på djupet berör mig, känns det som. Han känner väl det. Så nu när han blev riktigt jävla förbannad så hotar han med att inte alls ta hand om dottern som han lovat när jag ska jobba i morgon. DET vet han tar skruv. Han ska minsann lämna lägenheten tillsammans med mig, och lämna henne kvar. Fan. Han är alltså beredd att använda henne för att få tillbaka makten i relationen, vara den som bestämmer, sätter spelreglerna.
Känner mig så maktlös, KAN inte jobba om han inte tar henne. Tänker att jag är så jävla dum som inte kan hålla munnen stängd, var jag tvungen att göra honom arg? Och vet att det är fel sätt att tänka, men så känns det.
Hur som helst så står jag ganska rådlös just nu. Hoppas att han hinner lugna sig till imorgon bitti. Gör han allvar av det så får jag väl sjuka mig på morgonen antar jag...
Han är hemma med henne! Senare i går kväll så blev han plötsligt "snäll" igen. När jag skulle gå och lägga mig frågade jag bara om allt var ok inför imorgon. Ja, jobba, vi klarar oss fick jag till svar så allt är tydligen bra igen.
Han skulle aldrig lämna henne ensam efter att jag gått till jobbet eller så. Däremot vet jag inte om han skulle kunna framhärda i att gå samtidigt som jag, för att tvinga mig att stanna hemma. Jag är trygg med att de är ensamma, annars hade jag inte lämnat dem, och jag kommer ju hem i eftermiddag.
Det blev bara ytterligare en spik i kistan, att han är beredd att komma med såna hot. Jag ser oss utifrån och bara häpnar. Detta är inte acceptabelt.
Jag orkar läsa. "välkommen"...
Jag tänker genast depression eller annan nedstämdhet? Att gå genom livet med fördunklande glasögon, se allt några nyanser gråare. I sådana fall så finns det ju faktiskt behandling. Det gäller även andra diagnoser.
Det låter som att han inte mår så bra i sig själv, och det går ut över dig/er. Inte mycket roligare för dig med en sådan förklaring förstås. Måste vara jobbigt att leva med någon som drar ner allting hela tiden. Jag förstår att det blir ännu svårare när han "bara" surar, passiv elakhet, inte slåss super och svär. Svårt att förklara att det kan vara så jobbigt.
Är han det minsta öppen för att försöka komma tillrätta med detta surande som du kallar det?
Det är så jobbigt just nu! Allt flyter, har ingen aning om hur något skall bli, vad som är rätt och fel. Orkar nästan inte träffa mina vänner, bara korta stunder. De undrar hur det äääär och jag orkar inte dra allt, som jag knappt rår på själv.
Det finns många fler stunder nu då allt funkar bättre, men minsta påfrestning så är det skit igen.
Får snart besked på en lägenhet i andra staden. Får jag den så tar jag den. Håller på att kräkas av all jävla oro och ångest för hur det ska bli. Han kommer vägra skriva på ansökan om dagisplats. Vad gör jag då?
Eller tänk om han säger ok, schysst, då flyttar vi. Då får jag dras med honom men är på rätt plats iallafall. Han får hitta något eget så småningom. Jag vet inte, det är bara tankar. Det är allt jag har, men jag har många.
Om bara dagarna kunde gå fort nu.
Tack för uppmuntran alla. Känns helt absurt nu, ska gå hemifrån för att ringa samtal till a-kassa mm, få papper för att bli godkänd hyresgäst. Samtidigt får mannen allt som han vill här hemma och är därmed kvittrande glad och tycker vi har det fantastiskt. Jag säger fortfarande ingenting innan allt är klart, det ger bara honom en massa manöverutrymme som kan skulle utnyttja till max.
Jag är ganska hemsk som gör detta tycker jag själv, men han är ganska hemsk i sin avsaknad av ansvarstagande också. Och som någon skrev tidigare, det handlar inte om att plocka ur diskmaskinen, det handlar om det stora, övergripande. Att han lever som en parasit på mig, ekonomiskt såväl som känslomässigt. Tar mycket och ger tillbaka lite ibland, när det passar. Att han inte bryr sig om hur hyran blir betald eller vi ska få mat på bordet, att hans behov går före allt annat. Vi har tagit ut av hans fp-dagar, men de pengarna behövde han själv, så de kan man inte betala hyran med.
Han har blivit mycket tajtare med dottern och det är bra, samtidigt så har han inget tålamod med henne, vill helst att hon sover så mycket som möjligt, och anser att om han passar henne (bara det!) ibland så är det en sån enormt stor tjänst gentemot mig att jag borde ge honom en miljon som tack. Även om det är för att jag har jobbat. Han respekterar inte mina känslor eller upplevelser, han får mig att gråta och blir arg för att jag gör det, han tycker att alla problem ligger hos mig.
Märks det att jag känner att jag behöver försvara mitt beslut? Återigen, han får följa med om han vill, men det blir på mina villkor.
Verkar som att jag får lägenheten. Fortsättning följer...
"Funderar", förhoppningsvis gör jag det som är bäst för oss alla tre. Tillvaron blir svårare för min sambo, ja, och han blir den som förlorar mest i nuläget. Jag tänker dock i någon sorts tioårsperspektiv, och fortsätter det såhär kommer det bli totalkatastrof. Jag skapar förutsättningar för ett bättre liv, där det finns fler omkring oss som älskar henne och finns där för lilla familjen.
Sambon är inte kapabel att tänka och planera längre än någon vecka framåt i tiden. Det kommer aldrig bli någon ordning kring honom, och så länge vi bor här är jag beroende av honom. Det blir bara olyckligt och konflikt, HELA tiden, resten av hennes liv? Nej.
Jag tror att chansen för honom att i slutändan få en bra relation med sin dotter blir bättre det finns en stabil grund att stå på för henne och mig. Det blir my way or the high way och det kan tyckas hårt, men alternativet är att leva i det här konfliktfyllda kaoset.
Jag kan inte ta ansvar för honom längre, bara han kan göra det. Jag kan ta ansvar för mig själv och henne, och göra så gott jag kan för att han ska finnas med i hennes och därmed vårt liv. Därför vill jag att han ska följa med, även om jag numera snarare tänker att vi får fixa eget boende till honom ganska omgående.
Nu är allting klart här. Jag fick lägenheten. Det kommer bara bli jag och dottern som flyttar.
Jag trodde han skulle gå i taket, men han var uppgiven mest. Insåg att det inte fanns mycket att göra för att ändra på mitt beslut. Han tänker inte följa med. Han tycker inte att han har någonting i den andra staden (nej förutom din dotter då tänkte jag, men sade inget), och han anser att han har bättre chanser att få jobb här (även om han inte sett något nu på ett halvår eller så).
Nu har han åkt till en kompis några dagar, det blir nog bäst så, tänka på varsitt håll. Övning för mig också kände jag, att vara ensam med barnet. Kan säga att skillnaden är minimal, visst att jag aldrig får duscha ifred men det kan jag leva med. Och vet ni hur jävla skönt det är att inte ständigt befinna sig i aktiv eller potentiell konflikt?? Jag gör något, och känner i hela kroppen precis hur det hade blivit om han hade varit hemma, vad han hade sagt och vad jag skulle svarat - men det händer inte. För han är inte här.
Jag hör fotsteg i trappan utanför och när jag inser att det måste vara en granne så är min känsla - lättnad! En enorm, oerhörd lättnad. Inser att det är mest lättnad jag känner över att han inte vill följa med också. Det är synd för deras skull men det får bli bra på något sätt.
Så nu är jag över på andra sidan tröskeln, nu är allt bestämt och ingenting kan göras ogjort. Det är fortfarande en massa arbete kvar för att organisera en flytt ganska många mil med väldigt små ekonomiska resurser, men tamejfan, vi är på väg.
Kunde varit jag:
När han varit borta några dagar kände jag faktiskt att jag saknade honom. Sedan när han kom hem så var dottern så himla glad och det var så mysigt att vara vi tre igen... och jag var så ledsen och ville bara att det skulle funka igen. Tänkte att du hade rätt.
Sedan kom vi ganska snabbt in i samma skit igen, och jag blev stärkt i att jag gör det rätta. Det börjar falla på plats, det praktiska, och jag börjar verkligen se fram emot det nya som skall bli. Känner hur irriterad jag blir av att ha honom i huset, tänker hur skönt det ska bli sen, hur bra jag har ordnat allting.
Och så säger han plötsligt: "jag har ju inte bestämt mig än. Vi får se hur det blir". Hallå? Hela min värld gungade till. En örfil kändes det som ungefär. Vad fan?
Frågade vad han menar, han hade ju bestämt sig, nu är det ju såhär det ska bli. Nej, då var det jag som var dum, som försöker pressa honom till ett beslut, det här är faktiskt en väldigt stor grej, han måste få tänka på saken. Jag menade att han redan sagt sitt och att det är INTE såhär det funkar, att han kan hålla på och ändra sig. Varpå han tänder till och säger att "vet du att jag kan lika gärna bestämma att du inte ska få ta med dig dottern". Jag svarar emot och han blir svart i blicken och är på väg att dra igång något storgräl... jag avstyrde det dock, vi pratade inte mer om saken.
Men alltså. Är det såhär vi ska ha det nu? Att han ska hålla på och vela fram och tillbaka? Om jag säger att han inte FÅR följa med längre, då kanske han drar igång vårdnadstvist och hela alltet, vägrar skriva på folkbokföringspapper osv. Blev riktigt ställd nu. Det blev på riktigt och han börjar fatta att han kanske måste gå på soc, inte får träffa dottern speciellt ofta och dessutom kommer behöva bo inneboende någonstans. Då kanske det inte var så farligt iallafall att bo i en ny stad, när man ser på alternativet.
Jag vägrar! Han kan inte stå där och välja och vraka fram till dagen flyttlasset går, hålla på här och ta båda alternativen för givna, anta att jag står där med öppna armar och ett lyckligt leende om han bara är vänlig och välvillig nog att förära mig med sitt "jag följer med".
Jag vill verkligen inte att han ska med nu. Vi hade det så bra utan honom.
Ja, turer fram och tillbaka här... vill svara så himla utförligt men är mitt i och har inget perspektiv.
Nu ska han följa med. Tror att ni kan fatta. Det handlar om att jag vill ha honom i samma stad. Jag håller det kanske hemligt att jag inte tror på oss. Han får etablera sig lite här, sedan tar vi fortsättningen. Vet att det kan tyckas mycket fel av mig men så är det. Vi får se hur det blir i ny stad. Inte att det blir bra, men nytt och annorlunda.
Kunde varit jag, det låter så rätt som du skriver till mig. Ändå vet jag inte om det sättet får de bästa konsekvenserna. För mig personligen kanske, men det handlar ju inte bara om mig...
Undrar också hur det gått i sommar- och semestertider för alla. Då ska man ju vara så lycklig.
Men shit, vilket drömscenario. Precis som det ska vara. Jag blir dödsavundsjuk. Får han lägenhet utan inkomst? Tror du ni kommer kunna samarbeta? Skönt att han håller med om att ni inte kan bo ihop. Önskar att det fanns någon insikt om den saken här. Men nej, allt är bra, enligt honom. Behövs inga förbättringar.
Här stormar det vilt. Olika bud och beslut varje dag. Flytten är dock ett faktum. Senaste idén är att han nog ska vara här "ett par månader" och sen kommer han. Kanske. Men han förstår inte hur jag kan se några problem i det.
Har mått dåligt idag över att mitt barn inte får växa upp med två föräldrar som älskar varandra. Hur allt än blir så blir det aldrig familjeidyll. Och jag fattar inte vad det ska bli för ett liv, ensamstående och heltidsarbetande. Om det ens blir så. Kaos, kaos, och inte ett ord av detta kan vi prata om.
Igår vid sex gick han hemifrån. Fick ett sms att han nog sover borta. Kom hem vid åtta ikväll men stack ut igen. Och shit vad bra allting funkar då. Ju mindre vi träffas desto bättre har vi det. Det är som att han inte är bra för mig, även när han inte gjort något så blir jag missunnsam och grälsjuk. Det är väl alla miljoner andra grejer han gjort som jag bara svalt som ligger och skaver någonstans där inne.
Jag frågade inte ens vad han pysslat med, han berättar inte och verkar inte ens tycka att en förklaring till varför en familjefar försvinner i 26 timmar skulle vara på sin plats. Nej, det är väl så det är, han kommer aldrig få in i sin skalle att det kan vara något fel i det.
Jag har helt slutat ta upp sånt, likväl som känsloprat. Lite som du säger "kunde varit jag" att de ska förträngas. Lite som om att de inte finns så länge man inte låtsas om dem.
Jag har flyttat! Han är kvar men kanske ska komma "sen". Jag vill inte det, men känner inte att jag kan neka honom det. Det är hans dotter också. Vill att han ska bo i den här stan men i egen lgh, som du skriver "kunde varit jag".
Han är precis som förut, vill inte separera. Men bo kvar ett par månader går visst bra. Helt oförstående till att det skulle spela någon roll för mig. Han gör ingenting vettigt, är en enda katastrof i mina ögon just nu.
Det är så jävla skönt att leva utan honom i vardagen. Vi får se hur allt blir.
Och just precis nyss pratade jag med idiotjäveln! Han ska komma hit och hälsa på. Jag betalar hans biljett. Han är redan skyldig mig stora pengar. Han har fått skatteåterbäring på typ 4000. Och berättar glatt att han köpt en jävla elektronikgrej för närmare 6000! Han har alltså 0 kr i inkomst, inget jobb, bor hos kompisar, redan skyldig folk pengar. Och har då valt att låna ÄNNU mer pengar för jävla lyxkonsumtion, och istället använda det han fått till att leva på. Jag kan inte berätta detta för någon, jag skäms att jag hae missbedömt honom så fullständigt och haft honom som min man.
Vad ska jag göra:
Det låter lite som att han inte riktigt har fattat att det här faktiskt kommer hända, att du lämnar honom?
Här är väl läget ok. Jag är ensam med barnet nu, han kommer och hälsar på någon gång ibland. Funkar just nu, men jag vet att hans tillvaro är kaos. Det är skönt att ha honom på avstånd, jag får ont i magen när jag diskuterar praktiska saker med honom, vi tänker så olika och han är så jävla konstig ibland. Jag vet inte riktigt vad han pysslar med och det är lika bra. När han har varit här har det varit trevligt, bara umgås med barnet och göra det bästa av situationen. Det är fortfarande en lång väg kvar tror jag innan vi hittar balans. Han vill fortfarande vara tillsammans, inte jag.
Jag är inte glad åt att vara ensamstående och att inte lyckats med kärnfamiljsdrömmen, och det är rätt jobbigt att vara själv. Fast det var ännu jobbigare att leva ihop med honom...