Hur fungerar Kurator? Obekväm?

Jag har gått hos en psykolog i några månader, och det är först nu som jag kommer på mig själv med att försöka visa upp en "god bild" av mig själv inför henne. Jag vill göra ett gott intryck, utan att jag har tänkt på det ens. Jag har insett nu att hon är ett verktyg för att få mig att må bättre, och att det inte spelar ett dugg roll vad hon tycker om mig.

Med detta vill jag ha sagt: skala bort all artighet (svårt!) och tala direkt ur hjärtat nästa gång du går dit! Om du har behov av att bara prata, säg det. Hon ska kunna lyssna. Var inte rädd för att säga att det inte funkar (om det är så det känns), kuratorer och psykologer är vana det och vet hur viktigt det är med personkemin. En bra kurator/psykolog bör t o m säga vid första träffen att man har möjlighet att byta om det inte känns bra. Lycka till!

Hej och jättetack för era kommentarer. De betyder mycket.

Asså, jag har inga problem med att tala och få ur mig saker. Det är väl mera hur hon tar det hela. Eller sättet mellan raderna man blir "behandlad".

Visst förstår jag att hon har andra kunder och det är sent på dan. Men det är inget jag som patient ska behöva få veta. Om hon bokat den tiden är det inte mitt fel att hon inte gillade tiden.

Andra gången satt jag mest där medans hon pratade. Kände inte att jag fick ur mig mycket alls.
Hon var mer fokuserad på i vilken ordning hon skulle göra alla papper och grejer.

Men jag hoppas att det är så att detta är något som ska utmynna i en behandlingsplan så detta är bara liksom en analys. Men det är nu jag känner att jag behöver några snabba verktyg för att genomlida analysen i så fall.

Ni skriver att man träffar 1 gång i veckan. Hittils har det varit 1 gång i månaden för det verkar inte finnas några andra tider. Då känns det inte så kul när man liksom hinner prata om något man redan vet och titta på ett papper. Och sen ska man vänta 1 månad till nästa gång. :(

Om du har råd, uppsök någon privat! Du har full rätt att ändå träffa en psykiatriker som skriver ut medicin om det är det du skulle behöva! Ring och fixa idag, en gång i månaden är inget stöd

Jag gick hos en kurator ett tag, en kvinnlig en.. Jag har aldrig gått hos en förut, så jag förväntade mig nog kanske mer av det hela.
Hon satt och lyssnade, frågade ut mig saker o ting och hon pratade även lite om sig själv också.
Med henne, så kändes det väl mer som om vi kände varandra :) Jätte trevlig var hon.

Sen beror det också på vad för problem man har. Mitt problem va/är (bättre nu) att jag blir sur och irriterad fort, har kort stubin... Så jag gick där för att få mig att behärska det.. Ett tag funkade det, men känner lite att jag börjar komma tillbaka till problemet. Min pappa va likadan när jag var yngre, nu är han inte alls så..
Mitt tålamod suger.. Det gör iofs min pappas också. Men han kan behärska sig!
Vi vet inte heller till varför jag blir arg fort, vi kom liksom inte fram till nånting!

Men nu kan jag åtminstonde diskutera, vilket jag inte kunde förut :) Hahaha! Fan, man märker nu hur idiotiskt allt låter!

Mm, asså man gick till vårdcentralen först för att slippa de dyra kostnaderna privat.

Men nu överväger man mer och mer att gå privat. Men det är där det jobbiga kommer in. Att när man kämpat så dant för att komma hit så ska man självmant säga ifrån det hela och sticka. Dels vad kuratorn kommer tycka, dels vad hon skriver in i journalen att man självmant sa ifrån sig vården. Många saker som inte klingar bra.

Känns ändå som jag bör vänta lite och se vart det bär om det är en ananlys och hon tänker skicka mig vidare till nån tyngre instans sen eller vad som händer.

Men du om du bara träffar henne 1 gång i månaden, vet ju inte hur långt du har till nästa gång, Så hinner du ju träffa någon privat flera gånger innan du träffar henne igen, så får du någon att ventilera med och jämföra med, någon som kanske kan stödja dig. Det är ju inte ens något som de behöver veta, vad du gör privat Jag blev satt hos en kurator som höll på att utbilda sig inom KBT och var osäker, kändes som en nödlösning från vårdens sida. Så parallellt med det gick jag i samtalsterapi privat. Vet att det inte rekomenderas med annan terapi parallellt med KBT. Men du skulle i alla fall kunna prova att träffa någon annan innan du träffar henne igen. Att bara träffa någon en gång i månaden är för lite när du tycks må så dåligt

Mm. ni har nog rätt. Asså tankarna har funnits länge på privat också.

Just nu går min sambo också privat redan och hon tycker det är mycket bättre. Får kanske vänta tills hon blir klar så vi har bättre ekonomi för mig att gå också.

Under tiden så får kuratorn jobba på så får jag se mer vad som händer där. Jag misstänker att de har resursbrist de hinner inte med alla så det blir långt mellan gångerna.

Mest är jag nog besviken på att det inte skulle kännas bättre med kuratorn. Jag hoppas att det ändrar sig snart.

Har du OCD ska du gå hos psykolog som har kompetensen, inte en kurator. Och det ska din kurator vara väldigt medveten om.

Mm, lite det jag tänkte tycker också.

Hursom har jag undersökt lite och det verkar som att nästa gång ska vi göra en ordentlig undersökning med nån slags intervju för att få fram andra eventuella diagnoser. Så det verkar som att det görs en grundlig analys av mig.

Tror inte att en privat hade gjort samma sak. Så jag känner nu mer för att vänta lite och se vart det bär detta.

Men som du säger OCD bör man ju träffa nån som kan.
Att tillägga till detta så har jag fått kontakt med en inom OCD på ett sjukhus och de rekommenderar mig att prova Huddinges Internetpsykiatri för OCD. En studie som påbörjas. Funderar på att anmäla mig på den, då det visst skulle vara 10 veckors behandling via nätet.

Lät bra.

Tack för era synpuntker det hjälper.

Kuratorer har jag ingen aning om hur de jobbar, men känner till tre personer som är utbildade socionomer och jobbar som kurator.
Den första ljuger om sin familjesituation på Facebook och förstår inte varför sambon blir arg (detta har h*n själv berättat). Samt en massa andra saker som är helt galna.
De andra två bor ihop och har barn som slåss med köksknivar bl.a. och nyligen kom de föräldrarna på att de ska sluta skrika till sina barn?!
Ja, just det! Vet en till socionom som hotade sin respektive med både det ena och det andra och sedan hävdade h*n att h*n inte skulle tros vid eventuell polisanmälan för att h*n var ju socionom och jobbade på soc - skulle därför bli betrodd av polisen som oskyldig.
Är livrädd för kuratorer!

Jo fast om hon inte är kompetent att göra diagnosen så kommer det ju också stå på pappret, jag menar att TS "bara" blivit utredd av en kurator. Visste inte att du bodde i Stockholm, här finns ju all kompetens i världen!! Träffa henne en gång till du men ta upp alla dina frågor då, skriv ner på en lapp vad du vill säga och var inte rädd för att såra hennes känslor. Det är du som ska få hjälp, du ska inte hjälpa henne med att känna sig duktig. Tufft att det är svårt att få rätt vård, hur hamnade du hos henne, är hon kurator på en vårdcentral? Be att bli remitterad till psykiatrin i så fall.

Ehh Stockholm? Nej jag bor inte i Stockholm.

Hmm en kurator kan eller får väl inte ställa den slutgiltiga diagnosen. I journaler så skriver ju kuratorer bara att man har haft samtal men inte själva diagnosen vad jag förstår.

Gissar lite att hon gör dessa tester för att själv komma fram till om jag behöver remitteras eller ej. Asså oavsett vad hon kommer fram till så kan ju inte hon behandla det rakt igenom.

Hmm. Förvirrad. Kuratorn är en kurator på vårdcentral som läkare remitterade mig till. Han tyckte inte jag behövde några piller i det här stadiet utan skickade mig till kuratorn.