Är detta normalt 6 års beteende?!

I sexårsåldern är det vanligt att barn kommer in i en slags "kris" När min son var sex år blev han plötsligt otroligt känslig, rädd och hade lätt för att bli ledsen och börja gråta. Det gick över på ett par månader. Det är ju en helt annan reaktion än din son men det kanske kan handla om det, att han börjar bli stor och försöker hantera de känslorna?

Eller så har något hänt som gör att han reagerar på det här sättet?

Hänger på här för jag har också en dryg otrevlig 6 åring!!! Jag vet inte vad som har hänt med vår underbara lilla pojke som alltid vart snäll mot andra och trevlig :(

Sexårsåldern kallas för lilla puberteten.. Mina barn är yngre men kompisars barn har haft samma fas som din son!

Har ett litet monster här hemma också som fyller sex i dagarna, det ska tydligen vara helt normalt :)

hehe skönt att det är normalt att de förändras så extremt. Hoppas de blir liiiite snällare sen med då

några tips på hur man ska behandla problembeteenden?

Då jag lever tillsammans med Pojkmaffias exman och har hennes son varannan vecka och delar hennes tankar så tänkte jag mer även om detta är en "fas" vad ska man göra för att förbättra situationen? Vi vill ju att hans bröder ska kunna va stolta över det de gör samt att Jonathan ska få en förståelse för att allt i vardagen kretsar inte kring hans vilja. Klart han har en egen vilja men det får inte gå ut över hans syskon.

Storebror till 6års monstret är ju 7 nu och det tog väll strax över halvåret för honom att komma ur den här "FASEN" 
Men å andra sidan tog i varge fall jag åt mig mer under storebrors monster period. ;)

Tror att det bästa är att vara konserkvent, och att inte ta åt sig personligt av deras utspel just nu, dom testar ju som sjutton vad som är ok och vad som inte är ok.

Men tycker även att det är kul att se att lillebror som alltid bara hängt med på storebrorsans upptåg och ideer plötsligt fått en aldeles  egen vilja. 

 

har era barn också ett eget "språk"? vår son svarar oss ofta (drygt och otrevlig ton) om man frågar honom ngt med "jhsjahsjshdbcxndhdeurhedhclsdfkh" eller "tänk på den du bebis" eller liknande saker.

detta kan reta mig nåt vansinnigt och det vet han ju och gör det ännu mer så försöker hålla masken :D

Det är okej när han svarar oss så men fröknarna på dagis och mormor och personer vi inte känner? jag tycker det är jätte jobbigt och skäms att han är så otrevlig. Känns som jag misslyckats med min uppfostran 

Min 9-åring hade en tuff period det året han skulle fylla 6, men han var ALDRIG elak mot andra eller ignorerade andra. Han var snarare ledsen och grät massor. Hans självförtroende var i botten. Han slängde sig på golvet och grät, men han var aldrig taskig mot någon eller sa dumma saker. Jag känner inte igen det ni beskriver riktigt, förutom det Nelli skriver. 

MIn son är trots sin dryghet  väldigt känslig! Han slänger sig också på golvet och gråter för minsta lilla och an inte lyssna klart innan han tycker att han hört något som han inte ville höra.
Han kan börja gråta för att hans teckning inte blev som hade hade tänkt sig eller att han förlorade på spelet på nintendot.
 

Vår 6 åring har med detta extrema känslomässiga beteende när han faller ihop gråtandes för typ allt man säger som inte passar honom.

tror lite att han är en ordtolkare.
alltså han tolkar saker som sägs rakt av.
han tycker nu för att han fått höra "man kan inte tvinga någon till något" så får ingen tvinga honom att göra något alls, vilket är fel då man måste göra vissa saker som att gå till skolan, sitta med i samlingar, följa med på utflyckter osv osv

6 års åldern kallas lilla puberteten.

När min dotter var 6 (och hade börjat 6-års) så hade hon en period av total kompromisslöshet så även hon vägrade leka med kompisar om det inte blev precis som hon ville. Hon är dock ingen pushig typ så hon surade bara ihop och gick hem när hon inte fick bestämma men hon kunde bara inte ändra sig.

I samma veva snappade hon upp en massa beteenden från de större barnen och blev tokdryg men utan att riktigt fatta vad hon gjorde. Som ett exempel så kunde hennes ett år yngre kompis springa efter henne och fråga "Vad ska vi leka" och min dotter knycke på nacken, slängde med håret och sa med världens mest dryga tonfall "Inte vet jaaaaaaag"

När jag tog fast henne och frågade varför hon betedde sig så så tappade hon helt det dryga uppsåtet och svarade ärligt förvånat "Men jag _vet_ ju inte vad jag vill leka" Hon fattade alltså inte riktigt vad hon signalerade.

I samma veva var det massor med utbrott, massor med klampande i trappan och massor med smällandes i dörrar.

Nu är hon 8 och go och glad sen över ett år tillbaka. Det vände rätt fort igen.

Jag gjorde aldrig någon sak av att hon skrek, stampade i trappan och smällde i dörren när hon inte fick som hon vill men däremot markerade jag direkt när hon var dryg eller elak mot kompisar eller småsyskon. Det accepterade jag bara inte och så försökte jag resonera med henne kring sin kompromisslöshet i lekarna men där utan att skuldbelägga henne utan mer försöka få henne att inse att det kanske var roligare att leka även om det inte var precis vad hon tänkt sig än att inte leka alls.

Vad "glad" jag blev när jag läste den här tråden och inser att min 6-(snart 7-)åring antagligen är helt normal. Allt ska vara på hans villkor och han skäller på både lillebror och kusiner och ibland även kompisar när de inte gör som han vill. Vet inte hur många gånger vi har pratat med eller skällt på honom för hans beteende.

För ett år sen var han väldigt känslig och grät ofta men nu har han blivit mer arg och gnällig. Jättejobbigt för hela familjen.

Min son fyllde sex i februari och vi har också en sån där tuff period nu sen någon månad tillbaka.
Om det här är "lilla tonåren" så vet jag inte om jag pallar med den riktiga sen...
Det är som att öronen fallit av helt, han har helt egna teorier om vad som ska göras, han bestämmer och bossar och det blir världens bråk.

I lördags tex. hade jag stått och lagat mat nån timme. Vi hade sagt tidigare på dagen att vi skulle göra det tillsammans men sen blev det så att han och hans pappa lekte med lego medan jag fixade tacos.
Sen sätter vi oss för att äta och då frågar jag om jag ska värma hans tortillabröd. Ja svarar han varpå jag värmer det i micron. Samtidigt tar han ett bröd direkt från paketet och säger att han ska ha ett kallt bröd att äta bredvid. Nej det ska du inte säger jag, för jag vet dels att han inte orkar och dels så har han redan ett. Du kan få ta ett sen i såna fall, efter att du ätit upp din första portion säger jag och då börjar han yla, välter sitt dricksglas och säger att jag är sååå dum och sådär gör du bara för att vara elak mamma.
Då blir även hans pappa arg och säger att nu får du skärpa dig, det var meningen att vi skulle hjälpa mamma men nu har hon varit snäll och lagat maten medan vi har lekt så nu ska vi äta. Vi kan byta bröd så får du ett kallt i stället men du får inte ta två på en gång.
Men han fortsätter att skrika så då säger vi att ska du hålla på sådär så får du gå ner till ditt rum, så att vi kan äta ifred. Sen när du lugnat ner dig kan du få komma upp igen. Han går ner i typ en minut och kommer tillbaka. Pappan säger att vad bra, kom och sätt dig nu. Då sträcker ungen ut tungan och lipar och jag kan inte hålla mig utan säger att snälla E, det där är inte ok. Vi som precis kom så bra överens, måste du komma upp och lipa mot mej då?? Sen var det skrik och gråt i några minuter igen innan han klämde fram ett förlåt mamma jag älskar dig, får jag något lördagsgodis nu?

Så det är värsta berg-och-dalbanan. Världens goaste en minut och nästa ett monster... 

Usch vad jobbigt att vara 6! Allt som händer i en, man märker att man börjar bli stor samtidigt som att man behöver vara liten. Man testar sina fysiska gränser, utmanar dem man är trygg med (syskon, föräldrar) för att se hur långt man kan gå, man vill inte ha en massa kramar samtidigt som man vill ha en massa kramar. Puh! 

Min nästan-6 åring är en känslig kille, rätt lugn som "typ". Men det börjar komma grodor ur munnen. När hans syster säger något han tycker att han redan vet eller redan hört, då skriker han tillbaka  "jag VEEET det! Jag har HÖÖÖÖÖÖRT det!" etc. Han lyssnar om jag sätter mig med honom och lugnt talar om varför det inte är ok att svara på det sättet, och ger honom ex på hur han kan svara istället. Funkar en stund, och så får man börja om. När han gör något dumt - slår eller annat "no go" - måste jag ryta till snabbt och bestämt - sen gå ned på den lugna nivån igen. Sen har han tidpunkter då han bara är på dåligt humör, och han kan själv inte sätta ord på vad som är fel. Då försöker jag säga att det är ok att inte alltid vara på bra humör - och att man då kan säga att man behöver vara ifred. Ta en tidning och lägga sig på soffan tex. Och är han ARG  och frustrerad vet han att han får slå i sin kudde (vi har testat lite boxartag ) men inte på någon. Det efterhålls ju inte alltid, men med lite envishet och tålamod så har jag en förhoppning...

Ett boktips till er med känsliga barn (inte just för denna ålder bara, men ändå) är "My highly sensitive child" - superbra bok, jag har lärt mig mycket om mig själv och hur jag kan förhålla mig till min son. 

Har exakt samma problem med min 6-åring! Extremt dryg och kaxig! Kan va elak och förstöra för lillasyster. Kan börja gråta om man säger åt honom eller att det inte passar honom. Det är tydligen "normalt", men jag brukar sätta honom ner och prata igenom situationen som hänt med honom när han fått gå undan och sitta ensam i köket, då brukar det va lugnt ett tag. Han måste ju ändå få veta att han gjort fel.

Åh, vad skönt att läsa att man inte är ensam! Vår dotter är drygt 5,5 och beter sig som en bebis/tonåring, hon vet inte om hon är stor eller liten. Bryter ihop för minsta lilla, drömmer mardrömmar, får vredesutbrott och smäller i dörrar och har en massa ritualer som hon måste följa, vilket tar typ en halvtimme extra varje morgon, GRRRRRR!!!!!!!!!

Jag har också en snart sexåring... och han är hemsk! Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till längre. Är så förbannat trött på detta nu. Han har varit som en duracell kanin enda sedan han lärde sig att åla sig fram över golvet som liten och nu är det värre än värst.
Vår ytterdörr har en kåpa ovanför låset, den har han nyligen lärt sig öppna. Nu måste jag vakta honom som en hök för att han inte ska försvinna ut genom dörren, barfota och inte tillräckligt klädd. (En gång hörde jag honom och lillasyster viska i hallen, då försökte han få med sig henne ut också.)
Idag kl 7 på morgonen lyckades han smita, barfota ut. Jag var tvungen att ge mig iväg för att leta efter honom, hittade honom utanför soprummet, han ser att jag kommer och då ger han sig av. Jag måste springa och skrika över hela grannskapet för att få honom att stanna. Jag måste hålla honom i handen för att vara säker på att han inte ska smita iväg igen. Det händer att jag tror på honom när han säger -jag lovar att inte smita mamma, bara du inte håller mig i handen! Men så fort jag släpper är han borta innan jag hinner blinka.
Vad gör man när man anser att det gått för långt? Vi har alltid haft det lite kämpigt med honom, men nu har det nått orimliga höjder.