15-åringen säger att hon hånglat med min man
Jag och min man firade nyårsafton hos min mamma och hade bestämt att vi skulle sova där. Vår son var då 4 veckor gammal. 4-5 vänner till mamma och hennes sambo var också med under kvällen och det dracks lite men inte så att någon blev direkt full. Någon timme efter midnatt gick jag och sonen och lade oss i ett rum på övervåningen. Min man skulle sova i rummet mitt emot. Nyårsfirandet pågick ett par timmar till på nedervåningen. Jag låg och ammade när min man kom in för en godnattpuss. Efter det var det tyst i huset.
Nästa morgon satt jag, min man, lillasyster och min 15-åriga "bonussyster" (mammas sambos dotter) - som vi kan kalla Emma, i köket och pratade i ett par timmar. Vi hade det trevligt och jag upplevde inga konstigheter. Min man och bonussystern gick vid ett tillfälle ut med hundarna. Någon gång på eftermiddagen åkte vi hem igen. Hemma säger min man att Emma hade verkat lite konstig kvällen innan.
På kvällen ringer min bror och säger att Emma har berättat för honom och hans sambo att min man hade kommit in till hennes rum på natten och att de hade hånglat! Enligt henne skulle han först ha kommit in till henne och sedan gått in till mig för att säga god natt. Jag blev helt stum men bestämde mig för att ta det lugnt. Jag satte mig med min man och förklarade vad min bror hade berättat. Min man blev mållös och chockad och förstod inte alls varför Emma skulle säga något sådant eftersom det inte hade hänt. Vi åkte tillbaks hem till mamma där jag, min man, Emma och hennes pappa satte oss och pratade. Emma höll fast vid sin historia, min man höll fast vid sin. Jag var förstörd och visste inte vad jag skulle tro.
Emma har haft en lite trasslig barndom. Hennes mamma har hållit henne väldigt löst, utan regler och uppmuntrat till utmanande klädsel, att dricka, röka och allt annat som ett barn inte ska syssla med. Hon har, liksom sin mamma, blivit väldigt "sexuell" och ser sig själv som äldre än vad hon är. Hon har tidigare ljugit om vilka hon haft sex med (alla äldre killar, +20) och blev LVU:ad p.g.a. saker hon sagt som inte har stämt. Hon är en trasig tjej som misstolkar mäns vänliga signaler för något sexuellt. Manliga lärare på skolan har upplevt samma sak.
Hur som helst så bestämde jag mig till slut för att lita på min magkänsla och tro på min man. Han har kämpat länge för att "få" mig, har en enorm respekt för min familj, är världens stoltaste pappa och skulle ha alldeles för mycket att förlora för att riskera något så idiotiskt och äckligt som att hångla med min 15-åriga "syster". Dessutom hade allt varit helt som vanligt morgonen efter nyårsfirandet och jag tvivlar starkt på att båda skulle kunna hålla god min om något hade hänt under natten.
Gästerna på nyår hade upplevt att Emma hade flirtat väldigt mycket med min man under kvällen och hade tyckt att hennes uppförande var fel. Min man hade suttit och pratat mycket med Emma, som hade berättat om sina problem med sin mamma. Min man hade försökt komma med råd, varit empatisk och "tyckt synd om" henne. Han hade vid ett tillfälle pussat henne på pannan (som han för övrigt gör helt vänskapligt med många). Jag har nu två teorier:
1. Emma har spunnit vidare på detta med samtalet och pannpussen; hon intalade sig själv att det faktiskt hände mer än så, alternativt att hon drömt resten och själv tror att det är sant. Eller,
2. Hon flirtade med honom och han nappade inte. Hon var då rädd att han skulle säga till mig eller någon annan i familjen om hennes flirtande och valde därför att ge honom skulden innan någon kunde lägga den på henne.
Tre månader senare känns det fortfarande lika jobbigt. Emma har fortfarande inte tagit tillbaks sin berättelse, trots att många saker inte stämmer med den. T.ex så har hon berättat att hon hade druckit alkohol i smyg och blivit full trots att ingen annan (inkl. min mamma och hennes pappa) märkt något. Hon hade morgonen efter berättat om hur en av hundarna hade hoppat upp i hennes säng under natten upprepade gånger och slickat henne i ansiktet. Däremot kunde hon inte minnas något från "hånglandet". Hon hade också verkat helt som vanligt dagen efter. Likaså min man.
Jag och min mamma står varandra väldigt väldigt nära. Hon är min bästa vän och jag har alltid spenderat mycket tid där hemma. Nu känner jag att jag inte kan det längre. Emma har tagit min "trygghet" ifrån mig och förstört så himla mycket mer än vad hon någonsin kan föreställa sig. Min man har varit stabil och tagit det hela med ansträngt lugn. Jag hade trott att det skulle kännas bättre om vi bara lät det rinna ur sanden, men det har snarare blivit tvärtom; desto längre tid som går utan att hon berättar sanningen desto svårare blir det. Jag försöker intala mig själv att hon fortfarande bara är ett barn och inte förstår bättre, att hon har haft det jättejobbigt och inte kan hjälpa att hon har en konstig verklighetsuppfattning, men det är inte lätt. Jag kan inte se henne i ögonen längre. Hon känns så fruktansvärt beräknande och manipulativ, som att hon njuter av att se vad hon har gjort. Det gör ont att se henne "lycklig" med min mamma och mina syskon medan jag och min man fortfarande lider av det.
Jag vet inte hur jag ska bemöta henne längre. Hon är bara 15, men har lärt sig att manipulera folk i hennes närhet. Hon får "hjälp" på BUP och genom soc, men det verkar inte hjälpa oss i just den här situationen. Igår berättade hon dessutom att hon vill att min mamma ska adoptera henne! Jag kanske läste för mycket mellan raderna men jag tyckte att hon såg triumferande ut.
Nåväl.. det kanske blev lite rörigt och långt, men jag behöver verkligen höra lite olika perspektiv om det här.
