Tiden rusar och nu stängs strax vår tredje diskussionstråd .... så jag startar en ny för diskussion, peppning och stöd till varandra.
Hoppas alla gamla trådmedlemmar hänger med och att nya kommer till.
Vi tycks vara många sjuksköterskor här på FL.
Ser fram emot massa roliga och intressanta inlägg.
Det är ju också en jobbig bit, att inte visa tårarna när man möter något som gör en ledsen. Då ska man helst försöka vara profisionell, men man är ju för tusan bara människa! Svårt det där! När jag jobbade på kirurgen var det mest gamla människor som dog, och det i sig är ju inte så farligt. Men när anhöriga blev så förtvivlat ledsna och grät hejdlöst kände man ju ibland själv tårarna som brände i ögonen. Men det fick man ju förtränga. Känner ni likadant ibland när ni möter såna anhöriga eller är jag känslig??? När är det egentligen ok att visa att man är ledsen? Jag tycker att under hela sin utbildning fick man inpräntat att man skulle visa sina egna känslor, varken på ena eller andra hållet!
Majsan - Förstår att det berörde dig! Att någon personligen bryr sig betyder ju faktiskt en hel del! Även om man som sagt ska försöka välja sina tillfällen. Var din dotter svårt sjuk? Med tanke på sköterskans reaktion? Du behöver inte svara om du inte vill.
Amy, vårt första barn blev bara tre månader gammal och det upptäcktes redan när hon var ett par timmar att något inte stod rätt till. När Victoria var sex dagar fick vi veta att hon inte skulle kunna överleva så vi var på sjukhuset i några veckor och sedan vårdade vi henne hemma. Under den tiden hon fanns hos oss träffade jag otroliga människor och det är faktiskt därför som jag valde att utbilda mig till sjuksköterska. Jag hade eg tänkt läsa något helt annat men så insåg jag att var det några som verkligen kunde göra en skillnad så var det vårdpersonal. De blev för mig vardagens äkta hjältar, som räddande änglar fanns de där och gav stöd och tröst.
Vi fick också höra hela utbildningen att vi inte skulle visa några känslor men jag vet inte om det är lättare att säga det istället för att behöva dra upp några riktlinjer för när det är ok och inte? Känslor har vi ju alla och en del är duktigare på att gömma dem än andra men det går ju inte att stänga av dem. Jag förstår inte hur det skulle kunna gå.
Hej medsystrar! Jag måste få sticka imellan med en snabb (och dum) fråga...Jag tog ett par alvedon vid tretiden (nackspärr) är det ok att dricka ½ flaska vin till middagen vid åttatiden då? Jag och maken kom på att vi skulle ha lite extra mysigt. Vanligtvis brukar jag ha principen att har jag tagit alvedon en dag så blir det heller ingen alkohol men det vore så trevligt med lite vin till maten ikväll. Någon som kan hjälpa mig?
Tassa, kan inte tänka mig annat än att det går bra! Det är väl värre om man knaprar Alvedon som godis eller sköljer ned dem med sprit men några glas vin fem timmar senare kan jag inte tänka mig gör något.
majsan, nej, jag tänkte också att det måste vara ok...men rädd om levern som jag är var jag tvungen att höra med er...
Många knaprar ju alvedon för att linda bakfyllan, det måste ju också vara värre...
Tassa - kan inte tänka mig att det inte skulle vara okej. Så drick och njut! :)
Tack för svaren tjejer!
När jag jobbade inom palliativ hemsjukvård i örebro så stötte jag på flera såna fall där det är svårt att alltid vara "professionell" och ha kontrollen över vad man känner.
Där fanns ett par unga mammor med kort tid kvar och även ensamstående föräldrar med barn som ingen kunde ta hand om när dödsfallet inträffade.
Sånt var tungt.
Men samtidigt minns jag faktiskt tiden på LAH som en av mina ljusaste.
Kanske för att jag själv aldrig varit rädd för döden - jag vet inte.
När man varit PAS åt en och samma patient/anhöriga en tid så kan man ofta komma rätt nära den familjen och får veta väldigt mycket.
Jag är fortfarande oerhört berörd av att få dom förtroenden jag fick om deras tankar på livet, döendet, döden och kanske ngt därefter.
majsan - Jag är verkligen ledsen! Som sagt, var finns rättvisan?? 
Amy!! Ang killen med hjärnstamstumör!
Jag tänkte inte först ta detta öppet här i forumet. Men jag känner att jag inte kan vara tyst. Du skriver med största sannolikhet om min sambos bror. Jag förstår att det är jobbigt att ha ett sådant arbete men ni måste väl ha kuratorer till att ventilera med.
Det värsta, som jag ser det, är inte att du lägger ut informationen om honom och hans tillstånd utan att du lägger ut en diagnos som inte ens han eller vi har fått. Vi har varit mycket upprörda hela dagen pga detta. Om det nu är sant att han bara har ett år kvar att leva, tycker du då få reda på detta i ett öppet forum?? Nu vet vi inte vad vi ska tro, vet du mer än vi? eller sitter du bara och spekulerar??
Detta kommer att anmälas!
Jag hoppas att detta kommer att få er alla här att tänka till innan ni skriver om det som ni har tystnadsplikt om!
Humlan
Jag tänker inte diskutera detta med dig i ett öppet forum. Skriver privat i stället.
Nu drar det ihop sig till stängning för denna tråd.
Startar nummer fem och hoppas ni andra hänger med
www.familjeliv.se/Forum-5-68/m8624074.html
Åhh pluttmaja... har du oxå hittat hit till min favorittråd?????
Humlan54> Jag har inte röjt sekretessen om någon pat och det har ingen annan här heller gjort.
Nej visst.. Det var iaf tillräckligt för att en av mina vänner skulle fatta att det är min sambos bror det skrivs här om...
Humlan 54> Fattat eller antagit att det är din svåger? Det är ett relativt stort land, med många sjukhus, och tyvärr en inte helt ovanlig diagnos. Jag tycker det är jättesorgligt med din svåger, det är lika tragiskt när folk blir sjuka, och framförallt unga människor med små barn. Men att hota någon med en anmälan för att denne någon skriver i ett diskussionsforum om ett fall som liknar ett annat. Helt ärligt, så vet inte du ens om det är en verklig pat det skrivs om.