Debattartikel i Aftonbladet: Ska barn med Downs syndrom inte få finnas längre

var då?

Att "stå emot" betyder att man redan tagit ett beslut. Ju tidigare, ju större risk att man inte beslutat, utan mest gör det för att det är enkelt, säkert och ger säkert besked, vilket blodprov ju gor istallet för det nuvarande kub-testet och fostervattensprovet som ger "förvirrande siffror och vaga sannolikhetsberäkningar". Osäkrare metoder är lättare att "stå emot".
 I vecka 7 kan det också generellt anses mentalt lättare att göra abort fast man kanske inte egentligen vill det, jämfört med längre in i graviditeten. Ju tidigare ju lättare att falla för samhällets "krav" och förväntningar om de inte sammanfaller helt med ens egna käslor, värderingar, etc. Sen det positiva är ju att den som vill abortera och är säker på det får chansen att göra det tidigare.

Tycker fortfarande skillnaden är liten, jag har för mig att jag fick ta blodprovet för KUB-testet flera veckor i förväg så beslutet att jag vill testa fick jag ju ta då.

I slutändan är det fortfarande varje mammas val om hon vill ta test och om hon vill behålla eller abortera ett foster med DS. Det man i så fall kan vara på sin vakt emot är just en samhällsdebatt om att det skulle vara fel på något sätt att välja att föda ett barn med DS. 

För mig är det enbart positivt. De första 13 veckorna av min förra graviditet var fruktansvärda mentalt sätt inför väntan på att få veta hur stor risken var att mitt foster hade DS. Om jag kan korta det till 7 veckor (ca 3  veckor när man känner till graviditeten) skulle det säkert göra underverk för mitt mentala mående nästa gång.

Innan jag fick barn skulle jag aldrig gjort abort pga ds. Gjorde inte ens kub på 1an. Nu har min äldsta fått autismdiagnos. Jag vet inte om jag orkar med fler barn (har 2) men om vi skaffar ett till så skulle jag nog inte spara ett barn med ds. Tyvärr och egentligen mot mina principer men jag skulle bara inte orka. Bättre att inte skaffa fler alls kanske..

Jag tycker också att det är en sorglig utveckling. Jag har själv tre barn med autism, och skulle gärna vilja ha fler barn. Omgivningens inställning är dock skrämmande påtaglig, och om jag ändå väljer att avstå så kommer det inte bero på min egen uppfattning om funktionshindret eller på barnen och hur funktionshindret ter sig. Det kommer uteslutande bero på att jag inte vet om jag orkar kämpa så hårt för grundläggande rättigheter igen. Jag vet inte om jag kommer kunna hålla ilskan inom mig, när okunniga människor tittar på med tung sympati i blicken och förklarar hur mycket de beklagar vad som hänt... 
Huvudproblemet är absolut inte funktionshindren, utan samhällets inställning till dem. Den lär knappast bli bättre av sån här utveckling.

Hur många av föräldrarna till ett barn med DS skulle ta emot det barn de får oavsett modell, utan att göra några KUB och FVP?

(min gissning; Ganska många)

och?

I ts vill föräldern med ds-barnet att andra också ska få "uppleva lyckan med ett ds-barn", hen antyder att ds är en önskvärd egenskap och att något skulle "gå förlorat" om barn inte skulle födas med ds.

Men om de får välja så verkar de inte vilja att alla deras barn ska födas med ds!
Om ds är en sådan "lycka att få leva med" kan man fråga sig: Varför inte? 

Hm, hur menar du nu? Jag trodde de flesta gjorde test, och sen efter det bestämde sig för om de ville behålla eller inte.

Jag är glad att jag fick ett barn som inte har ds, det tycker jag var bäst.

Jag ser det som helt ok att vi har en mångfald i vårt samhälle, ett samhälle där alla är välkomna så som de är, oavsett om du har 46 eller 47 kromosomer, med eller utan funktionsnedsättningar, arbetande, hemmafru, arbetslös eller studerande, gammal eller ung