Debattartikel i Aftonbladet: Ska barn med Downs syndrom inte få finnas längre

ok, de flesta jag känner gör inga test, de tar emot de barn de får. Jag är glad att jag fick de barn jag fick, fyra olika modeller, de är de bästa och vackraste tycker jag =)
-så vad bra att vi är nöjda båda två, eller hur  

då tycker du inte att kvinnor ska äta folsyra heller?
Eller är personer med ryggmärgsbråck inte önskvärda i ditt samhälle? 

De kanske var för unga för att få göra test.

Du ville alltså ha ett barn med ds? Hade du tänkt testa, och göra abort tills du fick som du ville? Eller bara föda barn på barn tills du fick ett barn som hade ds?

Självklart vill jag ha tillgång till de säkraste och bästa diagnostiska metoderna. Skulle det göra mig mindre kapabel att fatta ett beslut än ett mindre tillförlitligt test? Hu vad nedvärderande! Problemet ligger inte i det underlag som  blivande mammor och pappor har att fatta beslutet med utan i samhällets inställning till allt avvikande och annorlunda.

Jag blir nyfiken på hur kattdamen tänker här, hur kunde du läsa in detta?

Sen vill jag tala om att jag har fyra barn och har aldrig gjort en test, fast jag har blivit erbjuden.  Samma med Selfish Geene, hur får man till en åsikt om att kvinnor inte bör äta folsyra utifrån ett utalande att anne h är för ett samhälle där alla är välkommna som de är?

Det är en svår fråga. Nånstans kan jag känna att om fosterdiagnostiken utvecklas så har föräldrar rätt att ta del av vad man vet om barnet. Och därifrån måste det ju vara upp till envar att avgöra om abort precis som det är valfritt att göra det av massa andra orsaker. Det betyder ju inte att man måste abortera någon med downs syndrom.

Nej, de var -och är- inte "för unga", de väljer att ta emot det barn de får, precis det jag skrev tidigare, väl?

Nej, jag gör inte abort, jag tar de barn jag får som sagt, oavsett kromosomantal. 
Jag har förresten också blivit erbjuden FVP, var 33 år då, tackade nej. 

En mycket svår fråga. Och jag tror inte att det finns något "rätt" svar. Självklart är det varje förälder som avgör hur de vill göra.
Men frågan är, när testerna blir allt mer förfinade, hur samhället påverkar de blivande föräldrarna. Redan idag finns det människor som inte anser att en person med funktionshinder lever ett "värdigt" liv. Och de förfäktar abort i varje fall för att barn som föds med funktionshinder "lider" pga smärtor ody. Framförallt personer med intellektuell funktionsnedsättning, vilket tydligen är det allra mest plågsamma.
Vad man missar är att hur förfinade testerna än är, kan de aldrig med säkerhet fastställa i vilken grad personen ska drabbas av funktionshindret. Man kan gissa och anta, men aldrig veta.
Och funktionshinder är så mycket mer än DS. Nedsatt syn, hörsel, kortväxthet, osteoporos,....Snart kan man se att ens ofödda barn kanske kan drabbas av MS, parkinson, cancer osv. Hur ställer vi oss då?

Och vad händer när samhället i en hårdnande ekonomisk framtid bestämmer att barn som föds med genetiska avvikelser inte ska försörjas av samhället? Eftersom föräldrarna redan vet att barnet blir funktionshindrat, och ändå valt att föda, kanske kravet blir att föräldrarna ensamma bär det hela.ekonomiska och omvårdsmässiga ansvaret.

Och redan idag pratas det om att man ska "bekämpa sjukdomar", men vad man bekämpar är personer som föds med genetiska avvikelser, representerade av DS. Vad händer med oss som människor om vi rutinmässigt börjar sortera människor efter deras genkarta?

Om man ser bakåt i historien så har mänskligheten en förfärande förmåga att klassificera människor efter olika teorier. Rasbiologin är knappt 100 år.  Huvudmått och huvudform var tecken på olika raser, som i sin tur representerade människotyper och intelligenser. För att "rena" människorasen från ohyran, tvångssteriliserades människor. Nazisterna använde rasbiologin för att avrätta judar, homosexuella, romer och funktionshindrade.
Idag ryser man och skakar på huvudet.

Idag vill somliga sortera redan innan födseln. Tanken kan tyckas god, rentav socialt och ekonomiskt välbetänkt. Men var stannar det? Och vem ska ha makten av fatta besluten?

På SVT gick en fin dokumentär som heter "Det rätta barnet" (finns fortfarande på play) och den är att rekommendera när det gäller det här ämnet. Det handlar ju inte om att varje enskild individ ska vara redo att föda ett barn med DS och vi har dessutom - och ska fortsätta ha - fri abort i det här landet. Vad det handlar om är en krass inställning till DS där man ser på det som händer i Danmark som något samhällsekonomiskt "lyckat" och där förhoppningen faktiskt är att utrota det hela. För mig är det en skrämmande tanke, dels att betrakta utvecklingsstörningar på det sättet som man aldrig skulle yttra sig om andra barn - oavsett vad de kostar samhället - och med en blick bakåt i historien är det naturligtvis förkastligt.

När jag var gravid blev vi inte erbjudna dessa tester, utan det lades fram som självklarheter och min barnmorska höjde på ögonbrynen när jag tackade nej. Det är också mycket märkligt anser jag, att slentrianmässigt vilja testa gravida kvinnor som om det gällde vilket urinprov som helst. Jag har flera andra bekanta som var med om samma sak, där det upplevdes som en självklarhet att testa efter avvikelser. Det är också en diskussion för vården tycker jag, hur man ska förhålla sig till det här.