Sambon vill inte längre -- relationen håller på att krascha

Det finns två talesätt som jag lever efter.

1. Om du gör som du alltid har gjort får du det resultat du alltid har fått.

2. Att alltid fråga vad är bra med detta jobbiga?

När det gäller punkt ett har ni testat terapi och flera gånger konstaterat att ni inte kan ha det så här och har försökt på de sätt ni kunnat. Nu är det faktiskt dags att ta tag i saken och göra något.

När jag skilde mig var det på mitt initiativ - jag känner igen mig delvis även om det inte var alls så här illa. Kärlek, åtrå osv hade dött. Hon var bara mamma och jag var bara frustrerad.

Det första vi gjorde var att dela upp ekonomin. Se till att separera era bankkonton, se till att hon blir tvungen att skaffa ett jobb. På så sätt vinner du två saker: hon får ta ansvar för sin del av ekonomin själv och du får ta ett större ansvar för barnen.

Skaffa en lägenhet och prova-på att bo isär. Vi bodde i huset varannan vecka och själv i lägenheten varannan vecka efter ett tag, började med två dagar var för att barnen skulle vänja sig gradvis. Vi var tydliga med att under veckan i lägenheten var man inte välkommen i huset, så det gällde att få med sig allt man behövde.

När man lämnade hus och lägenhet till den andte skulle det vara färdigstädat, finnas frukost till dagen efter osv.

Så nu: du har kommit till den punkt där det är dags att prova något annat, både för din och hennes skull. Hon är uppenbarligen inte nöjd heller, men klarar sig inte av att göra sig fri. Det behöver bli konkret för er båda. Istället för att prata föreslår jag att du kollar efter något annat boende under tre till fem månader.

För oss var tre månader tillräckligt för att vi båda skulle kunna bryta våra vanor mot varandra, för henne att se att jag faktiskt kunde ansvara för mina barn, vara bra pappa. Jag reser också mycket och det var väldigt skönt att kunna säga till arbetsgivaren att nu kommer det vara så här att jag har alltid mina barn måndag och tisdagar, samt varannan fredag (och helgen.) Därför kommer jag vara i trakterna runtomkring måndag & tisdag, på kontoret på fredagar och ute hos kunder torsdagar och fredagar. Därefter bytte vi till hela veckor.

Mina största misstag är alla förknippade med att jag var för snäll. Det var ju jag som lämnade. Hon köpte ut ig hur huset, gjorde tre värderingar och hon fick köpa billigare än den lägsta och en massa andra saker runt ekonomin.

Jag vill bara uppmana dig om att vara hård här. Var benhård på att allt skall separeras ekonomiskt från dag ett när du eller hon har första dagen i lägenheten. Är det så att hon inte tjänar pengar så behöver det bli hennes problem, inte ditt. Det har varit ditt problem länge nu, det är dags för henne att möta verkligheten. Låt hennes föräldrar låna ut pengar till henne, se till att du INTE gör det. Nu handlar det om att bryta mönster.

 Var konkret. Berätta för henne att du kommer att leta alternativt boende, att du vill att ni alternerar i huset. I början skall det vara fasta dagar och tider, hon får skaffa hjälp på annat håll. När det satt sig kan man börja byta och deala. Berätta att från och med exempelvis 1/5 är målet att detta börjar. Från och med då behöver hon ha sett till att hon tjänar egna pengar så att hon klarar mat och allt hon behöver pengar till inkl kläder till sig själv.

Kläder till barnen: vi delar på utgifter som är större och som är överenskomna innan, exv vinterjackor.

Kostnader för hus & lägenhet. Dela lika. Vik inte ner dig här, du kan inte börja curla henne även om det är så att du känner dig elak. Det måste vara tydligt för henne att det krävs en kraftig förändring och att hennes liv så som hon har levt det är slut.

Även om du får en förändring så måste du när du initierat detta genomföra hela perioden. Även om det kan hända att ni flyttar ihop efteråt igen har ni en fantastisk möjlighet att bryta gamla mönster och vanor och skaffa ett helt nytt liv tillsammans.

Under perioden är reglerna att ni aldrig diskuterar om ni lutar åt att hitta ihop eller inte efter perioden. Ni behöver tre månader på er att fundera för att det skall bli klart vad ni vill. När perioden är slut tar ni en diskussion på neutral mark utan barn om hur ni skall komma vidare.

Om att berätta för barnen: våra barn var 7 & 9. Det blev så uppenbart att de hade förstått att det inte var bra mellan oss att jag började gråta efteråt. Båda barnen blev istället för ledsna och arga uppenbart lättade och glada för att vi kunde berätta att vi behövde prova att bo isär, att det inte fanns något som de kunde ha gjort för att det inte skulle bli såhär eftersom det var vårt fel. Vi berättade inte att jag ville och min fd fru absolut inte ville och bestämde att barnen skulle hamna i första rummet och alltså inte skulle behöva flytta.

Så till där jag började:

Ställ dig fråga två varje gång det känns förjäkligt. I början känns det fånigt, men du kommer att se att det där kommer att hjälpa dig så att det blir tydligt att ni måste gå igenom detta för att komma vidare - vad än vidare innebär.

Lycka till. 

Jag håller med. Börja så snart som möjligt med att tvinga till dig ett större ansvar för barnen. Se till att du hämtar och lämnar på dagis. De till att du själv åker iväg med dem och gör saker minst två gånger i veckan. Åk iväg och handla kläder åt dem. Gör matsäck på utflykten. Om hon ifrågasätter så var väldigt tydlig med att ni delar ansvaret med barnen och att det behöver bli bättre på den punkten. Varje sak hon tar för givet att hon skall göra med barnen skall du visa henne att du också kan klara det. Gärna på ett annat sätt, men gör det i alla fall.

Framför allt om det blir tal om en separation där hon skall försöka få vårdnaden måste de omkring er kunna berätta att du klarar och vill allt det här, att du är intresserad av dina barn och vill dem väl.

Oavsett hur du skall göra med henne måste du börja med barnen bums. 

Nej, det där kan faktiskt ingen som inte varit med om förstå fullt ut, hur det är att leva i en relation där man får reda på att man är oattraktiv och oönskad 95% av gångerna man vill ha närhet eller kärlek - och vad det gör med någons självkänsla och syn på sig själv som sexuell varelse. Nu är det över fem år sedan jag var där och har haft massa tid att bearbeta det (läs ligga...) Men det tog tid och det var jobbigt.

Jag vill bara passa på att berätta för dig att min fd fru berättade för mig härom året i förtroende att hon nästan var knäckt sexuellt för att hon hamnat i nästan samma situation med sin nya sambo. Hon har plötsligt blivit kåt, men han vill inte och tycker att det vore skönast om de slapp ha sex alls.

Hon hade tårar i ögonen när hon bad om förlåtelse för vad hon hade utsatt mig för och sa att trots att vi pratade om det och förstod det i teorin kunde hon aldrig förstå vad det gjorde med självkänslan.

Jag vill också passa på att berätta att jag och min fd. fru nog är minst lika bra vänner nu som när vi var gifta (och då bara var vänner och barn-hus-bil-trädgård-team). Vi har lärt oss massor, förstår varför vi blev ihop och varför vi gjorde slut. Hon är en av dem jag är helt säker på att jag alltid kommer att ha som vän.

Hade någon sagt det i slutet av förhållandet hade jag hånskrattat. Men sköter man det snyggt, är överens om att barnen kommer först kan det bli väldigt, väldigt bra. 

När min relation började ta slut tänkte jag vänta ut henne och se hur länge det skulle dröja innan hon tog initiativ till sex. Efter drygt ett år separerade vi istället.

En av de saker hon var argast på var att jag inte hade berättat för henne att jag från och med nu skjuter över sexinitiativtagandet till dig. Visst, det var ett sätt att straffa henne och få tycka synd om mig, men vill man hålla ihop förhållandet var det inte särskilt smart. 

Så - berätta att du lägger ned sexinviterna och att det får vara hennes planhalva tills vidare. Och även om det är lockande får du inte tacka nej första gången, om det blir någon första gång... 

Det var väldigt vad du var aggressiv idag då. Vaknat på fel sida? :)

Jag hade inga problem med att motivera för mig själv varför jag gjorde som jag gjorde. Men vill man lappa ihop ett förhållande snarare än att lappa till den andre kan det vara smart att vara smart ibland.

Just say'n... 

Hon motiverade det med att det smög sig in i förhållandet sakta men säkert, outtalat och blev till slut självklart, trots att vi pratade om det.

Att vara öppen med att man lämpar över ansvaret kan visserligen ge större press och eller mindre press.

Tror iofs inte att det hade gjort någon skillnad i vårt fall, jag hade ändå bestämt mig, sedan tog det ett år eftersom jag ville hålla processen snygg, gå i familjeterapi och låta henne hänga med i svängarna.

Och - jag tror att det lönade sig. 

Jag tror inte vi kommer längre i den här diskussionen...

Vi kanske kan respektera trådskaparen och diskutera ämnet en stund?